Kidnapped by a gangleader

22.

LILY

Ethans ben stannade i luften mitt i vad som såg ut att vara den hårdaste och smärtsammaste sparken nånsin.
Han ställde sig på båda benen och bara stod och stirrade på mig med uppspärrade ögon. Charlotte flämtade till och jag såg i ögonvrån att Adam och Jack blev lika chockade över det jag nyss släppt ur mig.

Jag svalde ljudlöst innan jag snabbt sa:
"Jag skämtade." Inte.
Fan varför sa du så Lily? VARFÖR?!

Ethan såg lika förbannad ut men förvirrad som vanligt och Charlotte grät när hon kröp fram till mig. Hon stök mig om huvudet en gång innan hon tog min hand.

"Lily..." började Ethan. Nej jag orkade inte höra på hans bullshit. Barnet är ändå inte hans(det är det men hon vill inte att det ska vara det).

Jag släpper Charlottes hand och ställer mig snabbt upp och rätar till mina kläder. Mitt huvud dunkar och mina höfter och mage gör ont som fan.
Jag staplar mig fram till min dörr och stänger den bakom mig. Ingen hade tydligen lust att försöka stoppa mig. Dom var väl mållösa antar jag.

ETHAN

Vad menade hon? Lily lämnade precis rummet och hon verkade inte så intresserad av vad vi andra hade att säga om det hon just sa.

Är hon.. nej hon sa ju att hon skämtade. Kanske sa hon bara så för att få mig att sluta. Varför sparkade jag ens henne? Varför blev jag så arg?
Åh alla dessa frågor. Fan ta mig asså. Fan ta mig.

Adam gav mig en frågande och lite oroad blick.

"Hon skämtade va?" Säger Jack plötsligt och små skrattar lite. Ingen annan skrattar så han blir tyst.
"Eller..?" Piper han sedan.

Charlotte, som fortfarande sitter på golvet ställer sig nu upp och torkar bort sina tårar. Jag ser att hon tar ett djupt andetag och hon försöker verkligen behärska sig så att hon inte bara skulle hoppa på mig här och nu och mörda mig. Hennes blick är så jävla sur och pissed off så jag vet inte vad.

"Ditt jävla svin. Hör du det?! Vad har du gjort nu då!" Skriker hon och viftar med armarna hejvilt. Adam hyschar ner henne och säger att hon ska lugna sig.

"Lugna mig va? Du vet inte vad han gjort!" Säger hon och pekar på mig utan att vända blicken mot mig.
"Stackars Lily säger jag bara. Må Gud vara med henne." Hon vänder sig om mot dörren och nu är det hennes tur att gå ut. Precis innan hon går ut vänder hon sig om igen och kollar rakt in i mina ögon.
"Och hennes barn." Säger hon innan dörren slås igen med en smäll.

LILY

Jag sprang bort från mitt rum. Vänta varför kallar jag det ens mitt? Det är inte mitt och kommer aldrig vara det.
I alla fall så sitter jag nu i något som ser ut som ett stort bibliotek. Det finns tusentals böcker i olika hyllor och jag som älskar böcker, kunde inte blivit gladare.

Min fåtölj som jag sitter i är det mjukaste jag någonsin vidrört och det finns en jätte mysig filt sim jag virade runt mig. Boken i min hand heter "Den vintervita dalen". Boken låg på bordet bredvid den här fåtöljen så jag tänkte att det kanske var ett tecken på att just jag skulle läsa den.

Plötsligt hör jag att dörren, som är bakom mig, öppnas. Jag ber till Gud att det bara är Charlotte eller någon annan, typ Sam. Men såklart hatar Gud mig vilket ni säkert redan listat ut och det var inte någon av dom utan självaste djävulen.

Ethan.

Ethan.

Hans namn är så fult när jag tänker på det. Så uttjatat.

Jag stirrar ner i boken fast jag läser inte utan bara stirrar på ett enda ord.
"Loreila."
(Lo-rej-la för dom som inte vet hur man uttalar det)
Jag ser i ögonvrån hur Ethan bara står där bredvid mig.

Efter en stund frågar han:
"Är det sant?"
Jag vet inte vad jag ska svara, eller om jag en kan svara så jag bara nickar sakta och kort. Jag hör hur han suckar ljudligt och sätter sig i fåtöljen snett bredvid min. Han mumlar ett "helvete" innan jag möter hans blick. Han ser inte arg ut länge. Utan bara som en helt vanlig pojke, eller man.

"Är du säker?" Jag nickar igen. Klart jag är fucking säker. Han lägger sitt huvud i sina händer.
"Och det är mitt?" Jag nickar IGEN. Klart det är fucking hans. Hur störd är
den här killen?

"Lil.. jag vet inte vad jag ska säga..." börjar han men jag avbryter honom.
"Bra. Säg ingenting. Jag klarar mig bättre utan dig. Du behöver inte vara delaktig."
Eller rättare sagt: han FÅR inte vara delaktig. Men Ethan verkar plötsligt bry sig om mig han är ett sånt jävla svin.

"Nej, jag vill vara det. Barnet är också mitt." Hans blick är medlidande.
"Men jag vill inte att du ska det. Jag bestämmer nu, okej?" Det låter allvarligare än jag tänkt mig men det är  bara bra. Han flinar lite svagt. Vad är det nu då?

"Nej du bestämmer inte. Jag gör det. Barnet är också mitt fattar du det? Utan mig skulle du inte ens blivit gravid!" Han ställer sig upp och är tillbaka till sitt arga Ethan igen.

Oj. Nej nu gick han lite grann över styr va? Lily lugn gör inget du kommer-

"Tror du på allvar att jag ville bli det eller? Jag är 17 din idiot! 17! Barnet kommer födas och sedan får det växa upp utan en pappa för det är no way in hell att hen växer upp med en pappa som du!"

Jag är trött på att springa och gå iväg så det är sista gången jag gör det nu. Jag vänder på klacken snabbt som fan och springer ut ur biblioteket med boken i min famn. Tårarna rinner ner för mina stackars slagna och svullna kinder.

Vad har jag gjort för att förtjäna detta?