Ha, lol, Felix

ELEVEN

"Hej hej" Hälsar Oscar idag med ett mer avslappnat leende.

"Hej på dig med" svarar jag med ett liknande leende och tillsammans går vi in genom skolans portar. Precis som igår. Men idag med en mycket bättre själv känsla hos oss båda.

"Hur är de med dig då?"

"Bättre, bättre, själv då?"

"De är bara bra med mig." Svarar han och håller upp dörren till korridoren för mig.

"Tackar tackar, bara så du vet så va min mamma med och skrev igår första halvtimmen."
Förskräckt stannar han upp bakom mig så jag gör de samma och vänder mig om.

"Skojar du med mig? Herregud. De va ju den mest pinsamma tiden."
Jag bara skrattar och skakar på huvudet.

"Ja jag skojar med dig. Men hon va med första tio bara. Sen tvinga jag henen gå. För din skull."
Han blänger ondskefullt åt mig och låser väldigt smidigt upp sitt skåp. Ja eller låser upp och låser upp. Han tappar nycklarna och samtidigt böjer vi oss ner för att ta upp dom. Hans hand tar tag i min som fick tag på nycklarna först. Utan att släppa min hand kollar han förskräckt upp på mig. Han ser så rolig ut. Genast reser jag mig upp och de gör han också utan att släppa min hand. De hela får mig att börja gapskratta och hela tiden ser han så förvirrat lycklig ut på något vis. Jag vet inte riktigt. Men en sak är säker, jävligt stelt moment. Nu lyckas han iallafall låsa upp skåpet och ta fram grejerna till engelska lektionen.

"Jag går till mitt skåp." Informerar jag när jag lugnat ner mig. Han fann detta tydligen inte rolig för fem öre och ser jag inte fel tror jag att han rodnar. Tanken får mig att flina men när klicket från låset öppnar hela konstruktionen. Från mitt skåp plockar jag iallafall till mig mitt pennfodral med lite allt möjligt behövligt och ett papper på de vi ska arbeta med. Vi ska skriva en text om Storbritanniens litteratur historia från 1700-talet. De handlar typ om när de hela bildades och så vidare. De ligger typ på mitten av den intressanta skalan.
Sen har jag självklart datorn också. Men den måste vi ha på varje lektion i princip. Inte de praktiska idrottslektionerna men annars så.

Den smala, svartklädda blondinen i boots kommer upp till min sida precis när klassföreståndaren Åsa kommer och låser upp klassrummet.

"Har du ens hunnit börja med uppgiften?" Frågar Oscar med ett skadeglatt leende.
"Hur många lektioner hann du gå på?"
Syftandes på Filips sista val i livet.

"En, men jag blev faktiskt klar med tre punkter så jag tycker att du kan stänga munnen och jobba med ditt. För jag antar att du inte kommit mycket längre."
Benjamin skrattar bakom oss och kommer upp till Oscar andra sida.

"Han har gjort fem punkter på fyra lektioner." Skrattar han och drar fram Oscars papper från gans famn.

"Jag har faktiskt gjort sex, blev klart på sekunden av förra lektionen."

"Vi säger väll så."
Leendet på mina läppar är stort när min blick pendlar mellan de två pojkarna. De här är så konstigt. Vi slår oss ner i de högra hörnet framifrån. Där dom alltid suttit. Oscar drar ut stolen vanligtvis tillhörande Isak men sätter sig på den bredvid.

"Sätt dig" befaller han när jag plötsligt blir helt handlingsförlamad och rädd för att Isak ska klaga när han kommer.

"Men Isak då?" Frågar jag osäkert men sätter mig ändå ner.

"Han får sätta sig på någon annan stol helt enkelt." Svarar Oscar lätt på rösten och snart kommer han med Sebbe vid sin sida. Jag ser hur något tänds till i Sebbes ögon när han ser mig sitta vid hans gäng. De är inte trevligt men jag försöker att inte bry mig. De skrev Oscar igår när vi låg hela eftermiddagen och skrev med varandra. Så jag försöker mitt bästa.

"Tjo" hälsar han och gör en handskakning med hela gänget. Inklusive Oscar. När de blir min tur höjer han bara handen och säger "hej" antar att de iallafall är en förbättring emot tidigare ord han spottat på mig. Själv bara nickar jag och tar fram min dator för att börja. De här känns konstigt jävligt konstigt. Jag trodde inte för en vecka sen att något sånt här någonsin skulle hända. Jag hade kanske hoppats på att Filip hade förvarnat mig så jag kunde ha stoppat honom. Men med en eftertanke så har han kanske de. Med en trött och halvt seriös underton så jag har aldrig tagit de på riktigt. Jävligt dumt faktiskt.

Men tankarna på Filip får mig inte att vilja gråta längre. De låter väldigt hemskt men hans liv behövdes kanske markera något för att dessa själar skulle kunna ändra sig. Förändrats har dom gjort, garanterat. Antingen så blev dom plötsligt skådespelare värda en Oscar nominering eller så har dom bara tagit sig i kragen och sätt livet framför sig istället. Vad som är väll egentligen bra från vilken vinkel man kollar ifrån. Söker man skådespelare så får man tro på första teorin medan jag hoppas mer på den andra. Ganska självklart förmodligen. När lektionen är slut är jag nästan ikapp Oscar som blivit klar med endast en punkt.

"Hur långt har du hunnit?" Frågar han ypperligt nyfiket när Åsa släppt oss efter egentligen alldeles för kort tid.

"Har gjort fler punkter än dig såg jag iallafall."
Han blickar bara surt åt mitt håll någon enstaka sekund innan han ler lite lurigt igen.

"Då är du nästan ikapp iallafall."

"Aa, men kommer behöva plugga fett mycket nu. Har kommit efter så jävla mycket i matten."

"Neeeej ja, stackarn." Skrattar han innan vi delar oss för att gå åt varsina håll till våra skåp. På tal om matten, dax för de om tio minuter.