Ha, lol, Felix

SEVEN

Jag hatar min säng, jag hatar soffan, jag hatar golvet men de finns ingen annan stans att bara ligga och vilja dö. Men bara halvt. Jag ska inte dö, jag lovar.
Förskräckt hoppar jag till när telefonen högljutt plingar som att jag fått ett sms. Men jag skiter bara i de. Jag behöver ingen kontakt med omvärlden. Mamma jobbar där ner och är den ända kontakt med omvärlden jag vill ha. Den ända jag behöver just nu. Vill hon något kommer hon upp.

Tanken att min bästa vän tog självmord igår slår mig för säkert tionde gången på hela morgonen. Sen jag vaknade och gav upp att försöka somna om igen typ halv fem. För de ända jag drömmer om är ju ändå om honom.
Jag vänder mig om till mage och begraver ansiktet i kudden innan jag skriker. Skriker för mitt liv. Jag skriker igen, och igen och igen.

Plötsligt sjunker madrassen ner vid min sida och min mor faller ner bredvid mig. Utan ett ord lägger hon sina armar om mig och med ens tystnar jag. Vänder in mig i hennes famn och vill inte vända tillbaka.

"Vill du ha lite lunch? De sår klart där nere. Hur som helst kan de vara bra att tänka på något annat ett tag."
Som svar får hon en djup suck och efter viss eftertanke en nick.

"Om ett tag." Mumlar jag ihop tryckt mot hennes hals.

"Okej" svarar hon bara lätt och ligger kvar. Rör inte en fena mer än att hålla om mig hårdare.
Tillslut släpper jag ändå på taget. Känner hur min tomma mage blir hungrig igen. Har varit utan mat så länge att hungern försvunnit.

Hon reser sig först men jag är inte sen efter. Men långt kommer jag inte innan min mor drar in mig i sin famn. Jag lutar mig mot henne och kramar om henne igen, så hårt jag kan.

"Du Felix. Du ska veta att jag finns här för dig. Om de någon gång är någon som gör något emot dig så säg till. Jag vill inte att du ska gå samma väg. Du är värd så mycket mer och jag älskar dig."
Hon får inget svar. Orden jag älskar dig har aldrig någonsin lämnat min mun. De är inte att jag inte tycker om min mamma men jag har bara väldigt svårt att säga de. De är som att jag inte riktigt vet vad de betyder, älskar jag verkligen min mamma eller tycker jag bara om henne väldigt mycket? Jag har ingen aning och jag vill inte ljuga mer än jag redan gör.
Tillslut släppet hon på kramen och kollar mig i ögonen med ett leende.

"Du är så fin min Felix." Jag bara ler ett falskt leende och viker undan. Börjar röra mig mot vårat lilla kök. Orkar verkligen inte vara social.
Mycket riktigt står de framdukat på bordet. Jag tar en talrik och tar lite mat från en rykande kastrull med soppa. Hade hoppats att jag kunnat ta med maten upp. Men balansera på en skål soppa känns inte jätte smidigt. Så jag slår mig motvilligt ner på en av stolarna och börjar långsamt äta av den varma vätskan.

—

Uppdatera idag va de ja... sorry😅