nyckeln till glädje - dramione

(2)

Hermione Granger, 24 år, tillfälligt arbetslös. Förlovad med Ronald Weasley, bor i en liten stuga vid havet.

Draco Malfoy, 23 år, hårt arbetande på ministeriet. Bor ensam i Malfoys herrgård.

- - - - -
När Ron kommer hem så har hon städat huset igen. Det är sent på kvällen och middagen på bordet har hunnit bli kall.
"Vart har du varit?" undrar Hermione oroligt när de satt sig vid matbordet.
"Jag har jobbat." suckar Ron och tar sig en stor bit mat. Hon nickar.

De äter resten utav måltiden under tystnad. Det brukar bli så när de båda två är trötta och Ron kommit hem från jobbet. Faktiskt så har det varit så ända sedan de båda gick ut Hogwarts.

Alltså efter kriget. Självklart har Hermione också haft jobb. Flera stycken. Men Ron, som jobbar på ministeriet, har alltid kommit hem sist.

När hon tänker på jobb och att vara hemma så kommer hon på det.
"Ron." mumlar Hermione försiktigt. "Ehm... Jag fick en idé. Jag vet inte om det är dumt men alltså... Ehm.... Kan inte vi skaffa barn?"

"Oj, Hermione... Alltså vi kanske kan vänta eller... Alltså... Du kan ju börja med att skaffa dig ett jobb."

Så var det förstört. Inga barn i det här huset. Ett sådant otrevligt sätt att säga det på. Hermione vet att hon behöver ett jobb men hon vet inte vad hon vill jobba som.

"Hermione, jag vill inte låta otrevlig. Men håller du inte med?"
"Jaja... det gör jag men Ron jag är 24 år gammal!"

"Jag är 23."
"Håll truten."
"Hallå!"
"Okej okej. Men hur gick ditt möte?"
"Det är lite skumt alltså. Jag ska berätta. Till en början så klev Astoria Greengrass ut genom dörren när vi gick in."

"Alltså Daphnes syster?!" utbrister Hermione. Hon och Daphne är ganska bra vänner. Daphne är trevlig och de jobbade på samma avdelning på ministeriet för ett tag sedan.
"Ja. Men när vi väl satt oss ner så 'hade vi all tid i världen' enligt Malfoy."

"Okej?" mumlar Hermione.
"Han frågade hur vi hade det och du kommer inte att tro dina ögon Hermione, men han vill träffa dig."

"Vad har du sagt till honom om mig?"
"Ingenting. Att vi är förlovade? Eller va?"
"Ron! Du kan ju inte säga att jag är arbetslös till folk! Jag jobbar helt enkelt bara inte just nu."

"Det sa jag inte att jag sa.... Eller alltså... Hallå den där blicken! Okej... jag kanske råkade säga det."
"Herregud Ron, kom hit." suckar Hermione.

Han ser en aning orolig men ställer sig ändå upp och går fram till henne. Hon börjar le. Vad är det som händer? Hon ställer sig också upp och kysser honom försiktigt.

Då inser Ronald Weasley att han älskar Hermione Granger mer än någonting annat i hela världen och det är så otroligt dumt att tvivla.

Hans hus är tomt. Tomt precis som alla andra dagar. Dracos far sitter i Azkaban sedan efter kriget och hans mor.... Ingen vet vad hon faktiskt på riktigt gör eller var hon är men det sägs att hon bor i en lägenhet inne i London. Det är det ända Draco vet.

Så nu är han själv i Malfoys herrgård. Han kanske saknar sin familj men det känns bra att bo själv. Iallafall just nu. Draco går in i korridoren som leder till köket. Den är full av tavlor med Dracos gamla släktingar inuti. Det är inte ovanligt att de skriker åt varandra eller åt Draco när han går förbi.

Mitt i ett förfärligt tjut från tavlan närmast så hör Draco en vanlig knackning. Den är inte framkallad från ett utav porträtten. Han skyndar tillbaka ut till hallen och slår upp den gigantiska ytterdörren. Astoria Greengrass står på trappan.
"Hej." säger Draco.

Han låter lite sorgsen. För att Draco Malfoy har blivit en sorglig figur. Han har ett stort, ensamt hus och när huset fylls med folk så saknas det något. Sorgen som annars finns i väggarna hamnar hos Draco.

"Hej, hur mår du?" frågar flickan. Han rycker på axlarna.
"Bra." svarar han samtidigt som han flyttar på sig så att Astoria kan gå in.

Dörrarna stänger sig själva när hon är inne i huset.
"Draco, det här kanske är jättedumt." mumlar Astoria. Han vet inte vad han ska säga. Han har alltid tyckt om att prata med Astoria, men var hon verkligen bara här för att prata den här gången?

Hennes bruna lockar omringar hennes ansikte och hon ler. Draco ler inte. Han ser ganska så sur ut. Inte för att Astoria är här, det är bra. Hon är bra. Men att han inte fått några förvarningar om besök. Han vill äta och sova, inget mera. Astoria lägger en hand på hans axel och ler ännu mera.

Draco skakar på huvudet.
"Vill du ha mat?" frågar han.
"Visst." svarar hon och de börjar röra sig mot köket. Tavlorna på vägen dit börjar skrika ännu mera. De börjar till och med att bråka om Astoria. Är hon en Greengrass? Vad gör hon här?