Vi dansar vidare i livet | D.L

Avstånd

"Vi hörs senare."

Dante gav mig en puss och försvann upp till Noel medan jag tog mig ut till busshållplatsen för att åka dem tre stationerna bort till Cornelia. Idag var verkligen en dag-inne-på-Ikea- dag. Vädret sög, regnet forsade ner och himlen var mörk ifrån dem gråa molnen. Cornelia hade SMSat att hon väntade nere i garaget vid bilen så när jag gått av bussen var det dit jag gick och som väntat hade Cornelia satt sig på passagerarsidan.

"Är det verkligen smartaste alternativet att dra till Ikea när du har gips?"

"Äsch, det funkar." 

"Du ser konstig ut." 

"Vadå konstig? Jag ser alltid ut såhär."

"Hm, om du säger det så." 

Jag slängde en ovetande blick på Cornelia som ryckte på axlarna och blickade ut genom fönstret. 

"Vad gjorde du igår då?"

"Inte mycket, Dante sov hos-"

"Jaha, så det är därför du ser ut som du gör." 

"Vad menar du?"

"Knullrufs." 

"Cornelia! Sluta, har jag inte alls." 

Jag drog min ena hand genom håret, jag hade faktiskt inte borstat igenom det imorse men jag tyckte inte det såg så konstigt ut när jag kollade i spegeln påväg ut.

"Det är ju sant." 

"Är det inte."

"Så du menar att ni träffats i en månad snart and still haven't done it?"

"Nej, det sa jag inte." 

"Så, igår alltså."

"Cornelia sluta." 

"Jag är bara nyfiken." 

"Var nyfiken om något annat, typ vad du ska köpa på Ikea." 

Väl framme parkerade vi så nära ingången som möjligt då regnet fortfarande inte slutat utan snarare övergått till jag vet inte vad, det gick knappt att se så mycket det regna. Med Cornelia tog det extremt lång tid att ta sig fram, vi var inte själva på Ikea utan det kändes som om halva Stockholm tog skydd ifrån regnet här inne. Hon bestämde sig iallafall för vad som var viktigast att hitta/köpa idag men det tog fortfarande nästan tre timmar innan vi, eller Cornelia, bestämde sig för att det var dags att käka och vi tog snabbaste vägen till restauraungen. 

"Men nu är jag nyfiken och jag tänker låta mig själv vara det." 

Cornelia hängde av sig jackan på stolsryggen och satte sig ner medan jag lastade av maten från den lilla vagnen.

"Vadå?"

"Du och Dante, har ni bestämt er för något, liksom vad är ni?"

"Jag vet inte. Vi pratar inte om det." 

"Men hur vill du ha det då?"

Jag satte mig ner mitt emot Cornelia och tog en klunk ur glaset medan jag tänkte.

"Det är så komplicerat för mig."

"Hur menar du?"

"Jag vet inte riktigt. Allt känns bra, verkligen super bra med honom. Han är allt jag önskat och lite till. Jag förstår inte hur en person kan få mig må så bra."

"Men"?

"Men, jag kan inte riktigt bestämma mig om jag är redo för något mer än det vi har nu."