Vi dansar vidare i livet | D.L

Diskussionen

När klockan började närma sig 15 gick vi alla ut mot hallen och samtliga, förutom jag, började dra sig hemåt. Dante såg lite skev ut, som att han ville stanna men inte ville fråga eller som att något gjorde honom obekväm. Men till slut hade alla lämnat lägenheten och allt var lugnt men det kändes tomt. Jag var inte van med att vara själv men fick väl vänja mig med det.

"Dante! Stanna sa jag, idiot! Stanna."

"Jag har inget att säga till dig. Låt mig gå."

"Du lovade oss."

"Jag skiter i vad jag lovade. Jag kan ta hand om mig själv."

"Nej, tydligen så kan du ju för i helvete inte det. En kväll. EN KVÄLL. Du skulle följa med till Moa och det skulle vara lugnt."

Jag hörde hur Dante och Ludwig bråkade i trapphuset. Jag ville nästan öppna dörren och be dem sluta men jag visste heller inte vad det hela handlade om och ville inte lägga mig i.

"Ludwig. Gå bara tillbaka."

"Nej, du följer med upp igen."

"Jag vill inte."

"Men du kan väl bara säga vad som hände? Bråkade ni igår?"

"Ja."

Jag råkade komma lite för nära dörren och det lät som om jag knackade. Fan. Nu var jag nästan tvungen att öpnna dörren. Långsamt och diskret, eller inte, så öppnade jag dörren och försökte få det att se ut som om jag bara var påväg ut och inte hört något av deras diskussion.

"Hej."

Jag ångrade mina handlingar i samma sekund och det enda som hände när jag öppnade dörren var att Dante tryckte sig förbi mig och gick in i min lägenhet. Jag kastade en blick mot Ludwig och han skakade lätt på huvudet och gick upp igen. Jag gick mot vardagsrummet och såg hur Dante gick fram och tillbaka med stora steg, han såg arg ut. Väldigt arg. Jag ställde mig i hörnet och lät han ta sin tid, jag ville inte tvinga honom att säga eller prata om något han inte ville diskutera.

"Kan jag stanna här?"

"Ja."

Han verkade inte lugnare även om jag trodde mitt svar skulle göra han säkrare. Han fortsatte att gå fram och tillbaka och snart blev det nästan lite irriterande.

"Dante."

Ingen reaktion.

"Dante!"

Ingen reaktion. Jag gick fram mot honom och satte vardera hand på hans axlar och stannade upp honom i mitten av rummet.

"Det är lugnt."

Det var allt jag fick ur mig innan han äntligen släppte taget. Han nästan ramlade in i mina armar och grät. Jag förstod inte varför men jag var ganska säker på att han inte ville att jag skulle veta anledningen. Vi satt tillsammans på golvet ett tag tills att han lugnat ner sig och släppte taget om mig.

"Tack."

Jag gick till köket och hämtade ett glas vatten åt honom och när jag kom tillbaka gick han och kollade på ett par foton som stod uppradade på en byrå.

"Är det här din bror?"

"Max? Nej, han. Han är ingen speciell, men det är ett bra minne så jag har kvar bilden."

"Ett ex?"

"Något i den stilen."

"Så du är singel?"

"Hurså?"

"Nej, undrade bara."

Jag stod väntande i dörröppningen och lät han studera bilderna. Han log när han kollade på dem flesta, jag lät mina ögon gå runt på några också och log när jag kom ihåg alla de bra minnena.

"Det känns som jag är skyldig dig en ursäkt för igår."

Jag hann inte svara innan han fortsatte.

"Jag vet att det var rätt dumt av mig att komma hit sådär men jag ville inte vara ensam."

"Vill du prata om det?"

"Egentligen inte men jag tror jag måste, för min egen skull."

Vi satte oss ner i soffan brevid varandra och han berätta om tjejen han träffat. Så som han pratade om henne värmde det i hjärtat, han pratade om henne på ett så vackert sätt, som om hon var det bästa som hänt honom. Han berättade när de träffades och hur. Hur känslorna för henne tog över hans liv, låter dramatiskt men det var faktiskt så han sa.

"Jag var beredd på att avsluta det. Jag mådde så bra med henne att jag mådde dåligt. Jag överreagerade nog. Jag skulle ju avsluta det men när hon kom och sa att hon ville avsluta det för att hon träffat någon annan. Då brast något inom mig."

Det gjorde lite ont inom mig när han sa vad som hänt. Man hörde på hans röst att han var väldigt ledsen över hur saker gick till. Jag lät honom fortsätta prata, jag vill inte ställa frågor eller ifrågasätta något.

"De andra brukar alltid säga att jag går över gränsen. Att det är dåligt för mig att dricka och det kanske det är men jag kommer aldrig erkänna det. Det känns ju så bra i stunden. Fan, jag tror jag älskade henne."

Jag kände mig nästan lite egoistisk. Att jag gått runt och trott att Dante kan ha varit intresserad av mig när han i själva verket varit djupt kär i någon annan.

"Det är okej att inte vara okej hela tiden."

Dante la huvudet på min axel och tog ett par djupa andetag innan han böjde sig fram och tog ett par klunkar utav vattenglaset jag ställt dit.

Han stannade hos mig hela kvällen. Jag försökte under hela dagen övertala honom att gå upp och prata med Ludwig och Noel. Jag såg på honom att det var det han behövde men han sa bara att han inte orkade mer bråk. Men till slut vann jag och vi kramades hejdå. Hans kramar var varma och kärleksfulla som att alla hade en egen mening. När jag väl var själv igen använde jag tiden med att scrolla igenom Instagram flödet, min favorit sysselsättning. Jag passade på att lägga upp ett inlägg för att på något sätt tacka alla som kom förbi igår.

Gillas av valterjanni, lovastrom och 256 andra

moanorin Tack så jättemycket till alla som kom förbi igår! Det var bästa sättet att starta igång livet som självständig och ekonomsikt beroende om något.

Visa alla 34 kommentarer

ludwigkronstrand din lägenhet håller fler folk än friends arena

valterjanni känner samma som ludwig, var nästan som att vara i dora's väska

anvandare varför kommenterar ludwig

anvandare2 fin bild!

anvandare3 @/anvandare för att han vill

moanorin @/ludwigkronstrand borde räknat hur många som kom, gjorde du det?

Del 5: check! Nemen, nu börjar deras relation ta form lite och dem kommer så småningom få reda på mycket mer om varandra än dem själva kanske planerat. Jag hoppas också att ni läsare börjar få en uppfattning om iallfall Moa's och Dante's personligheter!

MVH A