HALV ✔

t i o

"Tuff dag...?" det var pappa som frågade och höjde på ett av sina ögonbryn.

Jag ville nästan skratta åt honom och hans självklara fråga, åh du hade ingen aning.  

  🌹  

Till skolan gick jag nästa dag också, även om vargen hade skrämt vettet ur mig vägrade jag att låta mig själv påverkas av det. Jag hade faktiskt nästan glömt bort incidenten när jag nådde klassrummet.

Reed hade gjort så jag var förkyld, vilket jag "tackade" honom så snällt för igår. På tal om det så kommer han i fortsättningen inte glömma bort det något mer.

Mohahha.

Mina sarkastiska tankar dog ut direkt när jag äntrade salen fylld med elever och stök. Som igår brydde sig ingen om mig eller tittade särskilt mycket, liksom varför ljög filmer och böcker hela tiden om det här?

Nästan alla platser var upptagna, min blick for över dem närmaste när jag jag plötsligt fick ögonkontakt med Tina. Jag sken genast upp bara för att sedan mulna igen. Hon satt redan bredvid någon annan, fan.

Hon verkade genast förstå mitt dilemma, du vet det här med att jag inte kände någon och att det skulle bli stelt när jag satte mig. Hon gav mig ett sympatiskt leende och mimade ett "förlåt" över allas prat vilket fick mig att rycka på axlarna. 

Jag besvarade halvhjärtat leendet och gav henne en nick innan jag fortsatte med sökandet efter en ledig plats. Som om jag hade sett ett spöke, stannade mina ögon plötsligt på en specifik person och allting stannade.

Xander. 

Han var lika felfri som jag minns, även om minnet inte var särskilt mycket att komma med. Jag fick äntligen en bättre titt på honom nu, med hans lagom rufsiga hår och profilen så känslolös som ett isblock fick det min mage att oroligt sticka till.

Åh, nej. 

Och givetvis så satt han själv, för vilken vettig person skulle? (Inget illa menat då), och var därmed en av dem få som hade en ledig plats bredvid sig.

Nej, absolut inte, aldrig i mitt sjuttonåriga liv! tänkte jag panikslaget och vände mig genast mot den andra platsen jag förut hade sett men det var nu upptagen av någon annan.

Fan i helvete.

Jag utbytte en ångerfylld och ängslig min med Tina som delade min förskräckelse. Hon skakade avfärdade på huvudet åt mig och jag visste inte vad jag skulle göra.

Xander, den långa, hade inte sett mig än, vilket var en gigantisk lättnad eftersom det gav mig mer tid att bestämma mig. Jag tog ett djupt andetag och blundade.

Jag var nog tvungen att sätta mig... bredvid honom. Bara tanken fick mig att rysa värre än ovädret igår. Tveksamt öppnade jag ögonen och började gå till längst bak i rummet för att slå mig ner.

Bäst för honom att han inte tog död på mig, för då skulle jag aldrig någonsin få veta vem A var i Pretty Little Liars och det skulle hemsöka mig för alltid.

Stolen gnisslade när jag drog ut den och satte mig osmidigt ner på den och redan från först sekund kunde jag känna hur han stelnade till bredvid mig.

Fuck.

Hans stora händer som förut hade vilat på bordet blev knutna till hårda nävar så att blodådrorna framhävdes.

Åh, nej det här såg inte bra ut. 

Han flyttade sig närmare kanten och jag höjde kritiskt på ögonbrynen. Det här började bli mer och mer likt Twilight...