Nobody knows - The Fooo fanfiction

Del 20 - airport

Emelies perspektiv:

Incheckningen av bagaget var klart, nu var det snart dags för oss att gå genom säkerhetskontrollen men först skulle mamma på toaletten och sedan skulle hon köpa en kvällstidning på pressbyrån. Medan jag väntade så slog jag mig ner på en bänk och kollade ut över flygplatsen. Folk sprang runt i cirklar, föräldrar ropade på sina barn som hade försvunnit iväg någonstans och pensionärer såg allmänt förvirrade ut när de var tvungen att checka in på en automat med touchskärm. Det roade mig att se folk vara såhär stressade över ingenting. Efter en stund så fiskade jag upp telefonen från väskan och kopplade in mina hörlurar i dem. Första låten på min spellista var en instrumental version av låten dumbstruck som jag egentligen skulle spela in med killarna. Jag hade inte ens hunnit ta farväl till dem, de visste inte att jag var på väg till andra sidan Europa just i det här ögonblicket. Efter en stund så såg jag hur mamma kom gåendes mot mig med hennes kvällstidning i handen och ett stort leende på läpparna. Nu var det alltså dags att åka, hon och jag till Portugal, till hennes fästman Christian. Jag var orolig för att komma dit, tänk om jag inte skulle få några vänner eller om jag inte skulle bli accepterad i den nya skolan. Jag var även rädd för att killarna skulle glömma mig, att jag skulle vara ett minne blått och att jag en dag skulle stå där nedanför deras scen på deras världsturné och vara en av alla tjejer i publiken.

- Det här kommer bli så bra! Jag lovar dig att du kommer älska Portugal! sa mamma och greppade tag om min hand. 

- Jag tror inte att jag kommer passa in där, svarade jag. 

- Självförtroende Emelie! Du kommer trivas bra där det är jag säker på, sa mamma peppande och drog med mig bort till säkerhetskontrollen. Det var lång kö så vi var tvungna att vänta i evigheter på att det skulle bli vår tur. 

- EMELIE! hörde jag en bekant röst ropa precis när jag skulle lägga mina väskor på bandet. Jag vände mig om och såg Felix som hade trängt sig igenom alla människor. Min kropp stelnade till och jag visste inte vad jag skulle göra men Felix verkade veta. Innan jag visste ordet av det så hade han lagt armarna om mig och pressat ihop våra läppar mot varandra. 

- Jag älskar dig, sa han mot mina läppar.

- Ursäkta men du måste gå igenom säkerhetskontrollen nu, sa en av de som bemannade säkerhetskontrollen men jag vägrade lyssna. Just nu var det bara jag och Felix och inga andra. När mannen som jobbade där såg att det var omöjligt att separera på oss så slet han hårt tag i min arm och föste mig igenom metalldetektorn så jag var på andra sidan. Felix stod kvar och såg alldeles snopen ut. Nu kändes det som att allt skulle brista igen, jag ville stanna här med honom och inte följa med mamma till något dumt Portugal. Innan jag ens hade hunnit reagera så tog mamma tag i min hand och drog med mig bort genom alla taxfreebutiker och sedan vidare bort till gaten där flygplanet redan var parkerat.

- Emelie säg mig nu, vad var det där? fräste mamma åt mig. 

- Ett sista farväl, mumlade jag som svar.

- Han är din bror Emelie! nästan skrek mamma åt mig. 

- Ja och därför ska du inte separera på oss två, svarade jag med precis samma ton.

- Du använder inte den där tonen mot mig unga dam, från och med nu håller du tyst, förstått? sa hon och sedan så tog hon upp hennes kvällstidning som hon tidigare hade köpt. 

Felix perspektiv:

Jag stod kvar och såg henne motvilligt gå iväg från mig. Nu var det slut på riktigt. Jag skulle nog aldrig få träffa henne igen och det gjorde ont i mitt hjärta att veta det. Hon hade inte bara varit min flickvän, hon hade varit min bästa vän enda sedan vi var småbarn, vi hade gjort exakt allt tillsammans i alla tider. Vi hade varit ett obesegrat team. 

- Ursäkta mig men du måste flytta på dig nu, sa en man i väktarkläder. Jag svalde hårt och gjorde precis som han sa, mina steg styrde jag mot närmsta bänk där jag kunde sätta mig ner och ta ut min sorg. Hon må ha gjort mig illa psykiskt men fortfarande så var det något i henne som jag inte kunde släppa. 

- Hej Felix! hörde jag någon säga. Jag vände mig om och såg att det var ett helt gäng med foooers som var efter mig. Det var i precis sådana här tillfällen som det var aningen klumpigt att vara en aning känd.

- Hej, svarade jag och försökte klämma fram det mest pålitliga leendet jag kunde. 

- Kan vi få ta en bild med dig? frågade en av tjejerna, hon stack ut lite från mängden. Hennes hår var rött och stilen hon hade på kläderna var lite mer street inspirerad jämfört med de andra tjejerna som hade svarta jeans, vita converse, gråa munkjackor, svarta skinnjackor utanpå och plattat blont hår. 

- Förlåt tjejer men det funkar inte så bra just nu, svarade jag och kollade nervöst ner på mina händer. 

- Har det hänt något eller? frågade samma tjej igen. 

- Nä eller jo, min flickvän flyttar till Portugal nu och jag fick inte ta ett riktigt farväl av henne, svarade jag men ångrade mig direkt när jag hade sagt det. Hon var inte ens min flickvän, hon var min exflickvän och syster. 

- Din flickvän? frågade en av tjejerna i blont hår. 

- Eller ja, hon är inte min flickvän längre, svarade jag och bet mig hårt i läppen så jag kände blodsmak. 

- Förlåt tjejer men jag måste gå nu, la jag sedan till och sedan så stack jag iväg bort mot utgången. Jag slängde mig in i en taxi och bad chauffören köra mig hem. 

__________________

Kapitel 20!

Nu har jag uppdaterat med massor av kapitel inom loppet av 24h men det är för att jag har så mycket idéer just för tillfället. Nu ska jag alldeles strax börja knyta ihop det här på ett bra sätt så det kanske är 4-5 kapitel kvar, eller jag har egentligen inte bestämt hur många kapitel det är kvar men jag skulle tro att det blir så många.