Nobody knows - The Fooo fanfiction

Del 17 - för ung för hjärtesorg

Felix perspektiv:

Jag lämnade med storm Emelies sovrum, nu hade jag sagt precis det jag hade velat säga ett bra tag. Mina känslor hade svalnat för henne och ärligt talat så var jag inte alls kär. Kärlek var bara något dumt trams som egentligen inte hade någon som helst innebörd för mig längre. Man var helt lost i en person som aldrig kunde älska en tillbaks lika mycket som man älskade den personen. Hur mycket man än försökte visa hur mycket kärlek man hade att erbjuda så var man inte tillräckligt bra och inget blev som man tidigare hade planerat.

Synen framför mig blev suddig och tårarna kom rinnande nerför min kind en efter en. Jag var besviken på mig själv som inte hade kunnat ge henne all den kärlek hon behövde för att inte sticka ifrån mig, för att inte vara otrogen mot mig. Jag såg allt det här som mitt fel för om jag hade älskat henne mer så hade det aldrig hänt. Försiktigt höjde jag ovansidan av handen och torkade mig under ögonen.

- Inte gråta nu Felix, inte gråta! viskade jag för mig själv medan jag gick på gatan i regnet men det var helt lönlöst, de fortsatte ändå att rinna. Tillsist så såg jag inte vad som var framför mig så jag hoppade upp på en stenmur och lät mina tårar rinna. Tur som det var så var det regnigt ute och därför kunde ingen tyda om det var regndroppar eller tårar som rann nerför mina kinder. Jag satt på den höga stenmuren och kollade ut över villaområdet där det endast fanns röda hus i två plan med vita knutar och små gulliga bakgårdar där familjerna hade sina små planteringar. Mina fötter dinglade fram och tillbaka medan jag satt och försökte lugna ner mig själv. Om och om igen så sa jag till mig själv att det skulle ordna sig, att Emelie skulle ångra sitt misstag och sedan komma tillbaks till mig och be om ursäkt, men ju mer jag sa det ju mer började jag tvivla på mig själv. Jag försökte även intala mig att jag inte gillade henne men ärligt så var jag fortfarande inget annat än förälskad i just henne, Emelie Sandman.

Emelies perspektiv:

Felix försvann och jag var kvar här ensam på mitt rum. Mitt hjärta gjorde ont, riktigt ont. Jag hade varit dum hela tiden, jag hade förrått Felix, den enda personen jag någonsin hade älskat på riktigt. För att dämpa min sorg en aning så tog jag mig upp ur sängen ett tag senare och gick ner till nedervåningen för att hämta något att äta. Jag hade hursomhelst inte ätit någon middag den här dagen så jag fick skylla på det om någon frågade mig varför jag åt mat klockan halv nio på kvällen. Nere i köket mötte jag mamma som stod och gjorde i ordning en veckosallad med vitkål och morötter som vi ofta brukade ha till maten förut.

- Oj hej gumman! sa mamma och log mot mig. Jag gav ifrån mig ett litet mummel som svar innan jag öppnade kylskåpet och tog fram min solhavremjölk. Folk kanske tycker att jag är en aning konstig som dricker solhavre när jag kan dricka vanlig mjölk men det är så mycket godare enligt mig själv.

- Hur är det? frågade mamma när jag sträckte mig för att få ner flingpaketet som stod på översta hyllan i skafferiet. Direkt när jag fick tag i paketet så ramlade det ner över mig så att alla flingor hamnade på golvet.

- HELVETE! skrek jag irriterat ut och sedan så kom de ostoppbara tårarna, inte för att flingorna ramlade ner utan för att det inte längre fanns något mer oss mellan mig och Felix.

- Ta det lugnt Em, det är inte hela världen att flingorna ramlade ner. Du kan sätta dig så sopar jag ihop det här, sa mamma samtidigt som hon skyndade sig bort mot städskrubben för att hämta en sop och en sopskyffel för att sopa ihop det jag spillt ut. Jag snyftade till och torkade tårarna som hade runnit innan jag ledsamt plockade ner en skål från skåpet och lät de resterande flingorna som fanns i förpackningen ramla ner i min skål innan jag hällde upp mjölken. Med försiktiga steg lät jag sedan mina fötter dansa över golvet både för att inte spilla ut det jag hade i skålen och för att jag inte skulle trampa på flingorna.

- Hur är det egentligen Emelie? frågade mamma när jag slog mig ner vid bordet i köket.

- Det är bra med mig, svarade jag och bet mig i läppen för att inte brista ut i gråt igen.

- Något måste ha hänt vännen, jag ser det på dig, sa hon och slog sig ner på en av stolarna bredvid mig. Jag försökte ge ifrån mig ett litet prövande leende men det funkade inte på mamma, hon var inte lika enkel att lura som pappa.

- Det handlar om någon kille, visst? frågade hon och la en hand på mitt lår. Jag nickade och sedan vände jag ner blicken i skålen jag hade framför mig.

- Åh hjärtat mitt, du är för ung för att ha hjärtesorg, sa hon medlidande.

- Mamma, jag mår bra. Du behöver inte oroa dig för mig, jag har klarat att gå igenom värre saker än ett brustet hjärta i tio tusen småbitar, svarade jag medan jag lät min sked peta i de blöta flingorna i mjölken.

- Killen som har krossat ditt hjärta är inte värd dig, sa hon.

- Han är värd så mycket bättre än mig, la jag till samtidigt som jag lät tårarna komma igen.

- Felix är värd så mycket bättre än mig, mumlade jag sedan för mig själv utan att tänka mig för. Mamma kollade lite frågandes på mig och var precis på väg att öppna munnen när en trasig och alldeles genomblöt Felix steg in genom dörren. Han grät och när jag såg det så kunde jag inte hantera mina egna tårar heller. Jag hade satt han i den här knipan, det var jag som hade gjort han såhär illa.

- Kan någon förklara för mig vad det är som händer just nu? frågade mamma oroligt. Hennes blick flackade fram och tillbaks mellan mig och Felix.

- Det finns inget att berätta mer än att jag är nästintill tom, känslolös och besviken på ingen mindre än mig själv för att jag inte gav henne tillräckligt med kärlek. Hade jag gett henne mer så hade hon inte sprungit iväg från mig till den där andra killen utan hon hade varit kvar som endast min, sa han mellan hans tårar.