Nobody knows - The Fooo fanfiction

Del 8 - djävulen själv

Emelies perspektiv:

Att vakna upp i en säng med Felix armar om brukade alltid vara lika underbart men det var det inte den här morgonen. Oscars mamma, alltså min låtsas mamma kom in i rummet på något konstigt sätt den här morgonen och när hon såg oss två liggandes med bara överkroppar med armarna om varandra i samma säng blev hon galen. Hon skrek så att hela huset vaknade och på bara några sekunder så var hela familjen samlad inne i vårt rum.

- VAD HAR NI FÖR PROBLEM, HAR NI ALDRIG SETT SYSKON DELA SÄNG TIDIGARE ELLER? fräste jag åt alla som stod och glodde med stora ögon på oss två. Pappa gav mig en arg blick innan han föste ut alla ur rummet.

- Er två vill jag ha vid matbordet nu! sa pappa innan han drämde igen dörren bakom sig. Felix som var helt nyvaken slog ner huvudet i kudden och drog täcket runt sig innan han vände huvudet mot väggen. Själv halade jag ner en av mina händer utanför det varma täcket för att få tag på mina kläder som låg på golvet nedanför sängen.

- Kom nu Felix pappa vill prata med oss, sa jag sömnigt. Han lyfte upp huvudet och kollade på mig men snabbt la han ner huvudet i kudden igen och gav ifrån sig ett högt stön.

- Ligg kvar här i sängen om du vill ha en hejdundrans utskällning över den vi kommer få nu, sa jag och slet av han täcket. Felix gav ifrån sig ett konstigt ljud innan han satte sig upp. Det såg precis ut som att han inte ens visste vad som hade hänt.

- Sluta det är sommarlov och jag vill sova, gnällde han samtidigt som han gnuggade sig i ögonen. Jag kastade ett par byxor till honom och sedan så gick jag ut ur rummet. Utanför mötte jag Oscar som precis verkade ha kommit ut ur duschen. Han hade en handduk lindad runt höfterna och hans hår låg platt ner mot huvudet. Det var inte sådär stort och fluffigt som det alltid annars brukade vara.

- Tragiskt att man måste ligga med sin tvillingbror för att det är det enda man kan få, sa han och hånflinade åt mig.

- Käften, idiot, fräste jag åt honom. Hans elaka kommentarer började helt klart spåra ur nu, jag må vara snabb och rätt så vass i käften men Oscar han slår mig helt klart med hästlängder.

- DET DÄR HÖRDE JAG EMELIE! ropade pappa nerifrån. Oscar gav ifrån sig ännu ett nöjt flin innan han gick in på sitt rum. Precis när han hade stängt dörren bakom sig så kom Felix ut ur vårt rum iklädd endast ett par blåa jeansshorts. Det där med att ha på sig tröja verkade inte vara hans grej. Han kollade sig runtomkring innan han gav mig en snabb puss på munnen och gestikulerade sedan på att vi skulle gå ner. Jag ville inte gå ner för jag visste att jag skulle möta djävulen eller kanske rättare sagt min pappa.

- Det var på tiden, muttrade pappa fram när vi kom nerför trappan.

- Så berätta för mig nu, varför har ni betett er som svin mot varandra när ni är hur kärleksfulla som helst när ni väl får vara ensamma? sa han surt. Jag skakade på huvudet och lät Felix få svara på den frågan eftersom han alltid hade svar på tal.

- Vi tittade på skräckis igår, förlåt det ska inte hända igen, svarade Felix.

- Någonting säger mig att det inte är sanningen, sa pappa samtidigt som han irriterat slängde en blick på mig som stod och pillade på naglarna.

- Tro inte på oss då men det är sanningen, svarade jag irriterat.

- Oscar har berättat en del om er, om att ni har gått hand i hand med varandra och att ni har betett er som att ni har varit mer än vänner. Jag har även bilder på när ni två går tillsammans, hand i hand, sa pappa med en nästintill aggressiv ton på rösten.

- Tro inte på allt Oscar säger, han är en idiot som bara vill sätta mig i klistret. Du anar inte hur mycket jag hatar honom och hur mycket han hatar mig, svarade jag.

- DU SÄGER INTE SÅ MOT DIN BROR! halvskrek pappa åt mig.

- Han är för fan inte min bror. Från och med nu så bor jag för all framtid hemma hos mamma. Jag kommer aldrig tillbaks, aldrig hör du det? skrek jag åt pappa innan jag försvann ut i hallen. Snabbt tog jag på mig de första bästa skorna jag hittade, mina flip flops och sedan försvann jag ut i sommarvärmen. Ute var det varmt och fint alltså skulle jag kunna ligga och sura på mammas bakgård resten av dagen. När jag kom en bit på vägen så mötte jag Ogge och Omar som verkade vara på väg hem till oss.

- Tja Emssan! ropade Omar och log med hans fina leende.

- Är inte på humör nu Omar, vi får prata någon annan gång, svarade jag innan jag snabbt gick förbi dem.

Felix perspektiv:

Emelie stack iväg och jag förstod henne verkligen. Hade jag haft chansen hade jag också stuckit men nu var det så att pappa krampaktigt höll fast mig.

- Släpp mig, jag är inte tio år längre, sa jag irriterat. Pappa skakade på huvudet och släppte mina armar. Snabbt kollade jag ner på dem och såg att de hade blivit alldeles röda av hans hårda grepp.

- Från och med nu ser ni till att ni skärper er, annars kommer jag komma överens med er mor om någon slags bestraffning, sa pappa.

- Vet du, den enda bestraffningen här är att vi två är tvungna att bo här tillsammans med dig och ditt bimbo till fru. Det är inte så att vi ser fram emot att komma hit då vi vet att vi ändå inte är värd något. Jag gör som Emelie, jag flyttar till mamma, sa jag surt och precis då steg Ogge och Omar in genom ytterdörren. Jag kunde se i ögonvrån hur de tassade uppför trappan och bort till Oscar och Lovisa som låg och solade på den stora solterassen på övervåningen.

- Det är inte så lätt Felix, jag har fortfarande vårdnad över dig, sa pappa innan han vände sig om och gick bort mot kaffekokaren och hällde upp mer kaffe i hans kopp.

- Fortfarande har jag rätten att välja vart jag vill bo så säg inte ett piss till okej? svarade jag innan jag försvann uppför trappan. Ogge och Omar som precis hade kommit stod båda i altandörren till terassen och förde en konversation med Lovisa.

- Drama drama drama, varför ska ni alltid bråka? frågade Oscar som stod bakom mig.

- Så du har lyssnat på vad vi har sagt? svarade jag och spände ögonen i honom.

- Jag lyssnar på allt ni säger och bara njuter av era bråk. Det är så fantastiskt att två människor kan vara så tappade som både du och Emelie är, sa han och hånflinade.

- Vad är ditt jävla problem Oscar? Vad har hänt med dig? Jag trodde seriöst att vi var vänner, bästa vänner, brorsor, ja allt vad man nu kallar det men det verkar inte som så längre, svarade jag sårat.

________

FÖÖÖRLÅT FÖR DEN SUPER DÅLIGA UPPDATERINGEN! Åh jag har varit så dålig på att skriva den senaste tiden men jag har en anledning faktiskt och det är att jag var borta över lovet och hade knappt tillgång till datorn. Jag lovar att jag ska bli bättre på att skriva från och med nu eftersom jag har den bästa idén någonsin på G.

Det här kapitlet skäms jag över, det är så dåligt men nästa kapitel kommer bli bättre, jag lovar.