Nobody knows - The Fooo fanfiction

Del 13 - vart ska ni?

Fortfarande Emelies perspektiv:

- Så det är här Oscar hänger på dagarna? frågade Lovisa när hon kom ner i dansstudion där jag hade spenderat mina senaste timmar.

- Ja, han brukar vara här ungefär tolv timmar i veckan medan jag och Felix är här runt tjugotimmar lite beroende på hur mycket vi har i skolan, svarade jag och log. Lovisa gick raka vägen mot spegeln och satte sig på golvet i skräddarställning.

- Hur länge har du känt Oscar och de andra killarna? frågade hon sedan. Jag började tänka efter hur det egentligen var. Felix och jag hade varit kompisar i alla tider enda sedan vi var små spädbarn, på den tiden så umgicks våra två "familjer" med varandra. Oscar och Ogge lärde jag känna några år senare, när jag var fyra år kanske. Omar kom sist in av alla när vi kanske var sju eller åtta år.

- Vi har väl känt varandra hela livet, svarade jag och gled ner på golvet bredvid henne. Hon nickade och kollade dystert på hennes händer.

- Är det något som har hänt eller? frågade jag och la huvudet på sned. Hon ryckte på axlarna och kollade på mig med ett snett leende.

- Inte direkt, svarade hon med en nästintill ledsen ton på rösten. Utan att ens tänka på det så drog jag in henne i en kram.

- Jag förstår inte igår var du så trevlig och rolig att umgås med, varför är du inte så när du är hemma? frågade hon mot min axel.

- Jag vet inte, svarade jag samtidigt som jag släppte en aning på greppet om henne.

- Har det något med mig att göra? frågade hon sedan.

- Nej det har det absolut inte! Jag tror inte att vi fick en bra start alls. Du kom in och blev en del av vår splittrade familj under en av mina djupa tider, en av de tiderna då jag hellre skulle velat lämna jorden, svarade jag och kollade på henne. Egentligen var det inte hela sanningen, jag var faktiskt en aning avundsjuk på att hon fick mer uppmärksamhet av Oscar än vad jag fick.

- Vad säger du, vill du börja om från början? För vår skull och för de andras skull, sa hon och kollade på mig. Jag nickade och gav henne ett leende.

- Vi börjar om på nytt, svarade jag.

Felix perspektiv:

Jag var fortfarande besviken på allt och alla så efter mitt lilla samtal med Oscar så gick jag hem till mamma för att spela. Egentligen så borde jag ha följt med de andra till studion för arbete med den nya plattan men jag orkade helt enkelt inte så det fick bli tevespel för min del istället. Oscar hade hursomhelst bestämt att vi skulle träffas allihopa i kväll och grilla, även tjejerna om de nu ville följa med. Lovisa skulle säkerligen vara lättövertalad men Emelie skulle nog vara en aning svårare. Efter några timmars spelande inne på mitt rum så hörde jag fniss och skratt från Emelies rum. Det lät precis som att hon hade någon annan där. Nyfiken som jag var så reste jag på mig ur sängen och gick bort till hennes rum.

- Är det du Emelie? frågade jag samtidigt som jag knackade löst på dörren.

- Ja det är jag men du får inte komma in, vi byter om, svarade hon och sedan så tisslade och tasslade hon och den andre personen som var där inne om något.

- Vilka vi? frågade jag och la örat mot dörren.

- Lollo och jag, svarade hon.

- Vem är Lollo? frågade jag lite skeptiskt och precis då öppnade hon dörren och ut kom hon och Oscars lilla Lovisa. Båda var uppklädda i Emelies korta klänningar och var alldeles för fixade, nästan lite som Emelie hade varit igår.

- Och vart hade ni tänkt gå? frågade jag och spände ögonen i dem.

- Ut, svarade Emelie kort innan hon gick mot trappan. Innan hon hann ta ett steg nerför trappan så greppade jag tag om hennes arm.

- Om ni ska ut vill jag veta exakt vart ni ska och sedan så måste ni ringa Oscar och berätta precis samma sak! sa jag och kollade rätt in i Emelies ögon med en menande blick. Hon ryckte på axlarna och tittade lite konstigt på mig innan hon satte fart nerför trappan.

- SERIÖST EMELIE! ropade jag efter henne.

- Du behöver inte vara överbeskyddande, jag kan lova dig att vi inte kommer göra något dumt, svarade Emelie. Inte göra något dumt sa hon? Ja, men så var det ja.

- Emelie lägg ner attityden jag säger såhär för att jag är rädd om dig! sa jag och gick i lugnt tempo nerför trappan och ut i hallen där hon stod och tog på sig hennes skor.

- Men jag är inte tre år längre, du måste ge mig lite space, sa hon och kollade på mig med en sur blick och sedan på Lovisa som stod och såg allmänt förvirrad ut. Hur Emelie och Lovisa helt plötsligt hade blivit kompisar kunde jag inte förstå eftersom de inte alls hade gillat varandra tidigare.

- Aja jag och killarna ska ut och grilla ikväll, är ni säkra på att ni inte vill hänga med dit istället för på någon tråkig fest? frågade jag och vände blicken mot Lovisa som förhoppningsvis skulle säga ja.

- Nej, kom nu Emelie så går vi, sa Lovisa iskallt samtidigt som hon drog på sig skorna och slet åt sig jackan. De båda gick ut genom ytterdörren slängandes med deras höfter från höger till vänster medan jag stod helt chockad kvar här. Vad hade hon precis använt för ton mot mig? Jag trodde att det bara var Emelie som vågade använda den mot mig.