Nobody knows - The Fooo fanfiction

Del 10 - huvudvärk

Oscars perspektiv:

Jag och killarna eller ja, rättare sagt jag, Ogge och Omar satt hemma hos mig utan Felix och spelade tv-spel. Just nu var det inte så bra stämning mellan mig och Felix så det var nog skönt för oss båda att vi inte var uppe i varandra hela dagarna. Vi hade hur som helst tonvis med jobb att göra tillsammans ändå och de timmarna vi spenderade där fick räcka för mig med att vara trevlig mot honom. Det hade varit dålig stämning mellan oss enda sedan första månaden då vi bodde tillsammans under samma tak. Först trodde vi att det skulle bli hur bra som helst, han och jag, bästa vänner som brorsor i samma hus halva månaderna men det slutade absolut inte så. Han klarade aldrig av att hålla hans åsikter för sig själv, helt plötsligt kunde han slänga ur sig onödiga kommentarer om något eller någon utan någon som helst anledning. Hela tiden kändes det som att han sökte bråk, speciellt med Emelie men även med mig.

- Vart har du Lovisa? frågade Omar från ingenstans när vi hade pausat spelet.

- Hon är och träffar några kompisar, svarade jag och gav honom en oförstående blick. Han nickade som svar och sedan så startade han spelet igen. Vi satt och spelade långt in på småtimmarna och spelade enda fram tills det att de behövde gå hem och lägga sig. När de hade gått så gick jag och gjorde min kvällsrutin med tandborstning och ansiktstvätt innan jag gick in på mitt rum och la mig tillrätta i sängen.

Nästa morgon blev jag väckt av Fredrik, han kom instormande i mitt rum och sa att jag var tvungen att ringa hit både Emelie och Felix eftersom de inte svarade honom på mobilen. Han ville ha hit dem för att vi behövde enligt honom ett stort snack om vad som egentligen hade hänt nu de senaste månaderna. Surt tog jag upp telefonen och slog in Felix nummer som satt i mitt muskelminne, det var som att fingrarna slog in numret av sig själv.

- Vad vill du? svarade Felix irriterat på andra sidan telefonen.

- Ni måste komma hem nu, er pappa ska ha ett snack med oss, sa jag minst lika irriterat. Felix bara skrattade på andra sidan luren och la på. Hur mogen fick man egentligen bli?

Felix perspektiv:

Emelie satt med huvudet nedvänt i bordet och tittade på hennes smörgås som jag försökte tvinga i henne. Det enda hon riktigt hade sagt den här morgonen var hur ont hon hade i huvudet eller hur irriterad hon var på allt och alla. Att hon var ute för att träffa vänner igår kväll var helt klart bullshit, jag förstod klart och tydligt att hon var ute och söp, precis som alla andra ungdomar nuförtiden. Ärligt talat nu så hade jag försökt hålla mig borta från de kretsarna, jag mådde lika bra utan alkohol så jag hade inget behov av det.

- Emelie du måste äta något! sa jag samtidigt som jag pekade på smörgåsen hon hade framför sig. Hon skakade på huvudet och kollade på det torra brödet med ett tunt lager smör och en skinkbit på.

- Jag vill inte ha, mumlade hon fram samtidigt som hon vände upp blicken kollade rakt in i mina ögon.

- Men du måste äta, det är viktigt att du får i dig någon näring, sa jag och försökte peppa henne ännu en gång på att äta upp hennes smörgås.

- Jag går och lägger mig igen för jag mår illa, fett jälva illa, sa hon istället och styrde ut stolen som hon satt på.

- Kom här, sa jag och höll ut armar mot henne. Jag vågade göra det här nu när mamma inte var hemma, då vi var ensamma hemma. Emelie slog armarna om mig och gosade in huvudet i min axel.

- Jag måste lägga mig ett tag innan mitt huvud exploderar, mumlade Emelie mot min axel. Jag släppte på greppet om henne och nickade förstående. Hon kilade fort uppför trappan och in på hennes rum. Själv stannade jag kvar nere i köket för att plocka undan frukosten. Mitt upp i det att jag plockade ihop så ringde min telefon för femte eller sjätte gången den här morgonen. Snabbt tog jag upp den, på skärmen stod det att det var Oscar.

- Vad vill du? frågade jag irriterat.

- Ni måste komma hem nu, er pappa ska ha ett snack med oss, svarade Oscar med en sur röst. Jag skrattade högt åt det han sa och sedan så la jag på. Jag hade bestämt mig för att jag inte skulle komma tillbaks dit för så fort jag var i huset så kände jag mig ovälkommen. Här hos mamma var jag alltid välkommen och alltid omtyckt, det spelade ingen roll om jag hade varit världens idiot dagen innan, hon älskade mig ändå för den jag var.

Tiden gick, jag satt ensam i köket och kollade igenom mitt twitter samt instagram flöde gång på gång. När jag såg en rolig tweet så favoritmarkerade jag den och sedan på instagram så gillade jag några bilder vilket fick mycket reaktioner. Folk blev helt utom sig direkt. Det hade gått fort med den här hysterin. För lite mer än ett år sedan så hade jag varit en helt vanlig kille som dansade på en dansskola, umgicks med vänner och som inte gjorde några speciella väsen ifrån mig alls. Nu var det så att två sekunder efter att jag skrev något så blev alla helt galna och försökte få tag på mig. Det var kul men ändå skrämmande man visste aldrig om nya personer gillade en gör att man var känd eller om de gillade personen längst där inne. Kändissakapet var man också tvungen att ha lite respekt för, man kunde inte alltid uttala sig om vissa saker på de sociala medierna och man var tvungen att vara relativt neutral i allt för att inte få hat. Man skulle alltid vara alla till lags. Medan jag satt och skrollade igenom de olika flödena på mobilen så blev jag avbruten av Oscar som ringde mig gång på gång. Tillsist så svarade jag honom bara för att jag inte orkade klicka bort hans samtal hela tiden.

- Men vad vill du, fattar du inte att jag är upptagen med annat och inte vill prata med dig? fräste jag irriterat till Oscar på andra sidan luren.

- Du och Emelie måste komma hit, nu! svarade han.

- Vi vill inte komma, vi bor inte i det där huset med er längre, sa jag med en nästintill förbannad ton på rösten.

- Seriöst Felix nu kommer ni, annars kommer vi över till er, svarade Oscar och sedan klickade han av samtalet. Med en suck la jag ner telefonen på bordet och gick uppför trappan och in på Emelies rum. Hon låg på sängen och tittade rakt upp i taket.

- Vi måste gå till pappa, sa jag iskallt varför visste jag inte det bara blev så.

- Mm jag vet, svarade hon samtidigt som hon reste på sig och rätade till tröjan.

Emelies perspektiv:

Att gå med Felix hem till pappa var stelt, han sa inte alls mycket och inte jag heller. Vi hade ingen aning om vad vi egentligen skulle prata med när vi kom fram men vi kunde redan nu förstå att det skulle handla om något bråk eller liknande. När vi äntligen var framme så tryckte Felix ner handtaget och gick in i hallen.

- Hallå vi är här nu! ropade han innan han sparkade av sig skorna. Direkt så började Oscars mamma Magdalena skälla på honom om att han skulle ställa skorna i fin ordning längsväggen men Felix brydde sig inte, han verkade bara vilja få det här överstökat. Själv ställde jag till skorna som de skulle vara för att slippa ännu ett bråk, jag var less på bråk. När jag skulle gå till köket där Felix redan hade klampat in så såg jag en skymt av Lovisa som stod i trappan. Även hon såg ut att ha fruktansvärt med huvudvärk, precis som jag. Hon vinkade lite åt mig och gestikulerade att hon inte alls mådde bra idag. Jag skrattade lite för mig själv innan jag styrde mina steg mot köket.

- Så vad ville du prata om? sa Felix samtidigt som han lutade sig mot köksön.

- Sätt er ner så pratar vi, svarade pappa och pekade på bordet. Felix och jag gick irriterat mot bordet och slog oss ner på varsin sida om Oscar som redan satt vid bordet. Innan pappa började prata så kom Magdalena in i rummet och satte sig bredvid honom.

- Hon behöver väl inte vara med när vi ska prata, sa jag lite irriterat samtidigt som jag lutade mig tillbaks i stolen.

- Jo det måste hon, svarade pappa.

- Prata på, jag har inte hela dagen på mig att sitta här. Ska träffa några kompisar om bara någon timme, sa Felix innan han slog armarna i kors på bröstet.

- Jo, det jag hade att säga, sa pappa innan han stannade upp och kollade på Magdalena som nickade mot honom.

- Ni är alla tre syskon på riktigt, biologiska syskon och inte bara plastsyskon, sa han.