Nobody knows - The Fooo fanfiction

Del 2 - detektiver

Felix perspektiv:

- Tack för maten och efterrätten, sa jag till pappa som hade lagat den idag. Jag hade börjat kalla honom för pappa från och med det att vi flyttade in i det här huset. Det skulle låta så fel om jag sa Fredrik till honom då Oscar också sa det. Det skulle låta som om jag inte var barn till varken Magdalena eller Fredrik. 

- Kan du vara snäll att ta undan tallriken Felix? frågade pappa när jag var på väg in genom altandörren. Jag gav ifrån mig ett stön innan jag gick tillbaks till bordet och hämtade min tallrik och mina bestick. Emelie satt och flinade stort mot mig samtidigt som hon skakade på huvudet. Jag gick in genom altandörren och sedan bort till köket där jag ställde tallriken på diskbänken. Några minuter senare så kom Emelie in i köket och även hon ställde hennes tallrik på bänken innan hon försvann uppför trappan. Man kunde höra hur hon packade ihop något eftersom hon smällde i byrålådorna gång på gång. Efter tio minuter så kom hon ner med en stor sportbag med grejer, precis som alltid. Det var alltid så när vi flyttade mellan mamma och pappa. Emelie skulle ha med sig hela hennes rum hos mamma till pappa och tvärt om när det var dags för byte. 

- Så vart ska ni i kväll då? frågade Oscar lite retsamt när både jag och Emelie stod i hallen och klädde på oss våra ytterkläder, inte för att det behövdes då det var runt 24 grader i luften. 

- Jag ska till Max och sover förmodligen där, svarade jag samtidigt som jag ställde mig på knä för att knyta min vänstra sko. 

- Och du Emelie? frågade Oscar. Han lät precis som en detektiv som skulle reda ut varför det var som det var. 

- Sover hos Madde i natt och sedan åker vi till Götet i morgon, hon har cheerleading tävling där som jag har lovat att följa med henne på, svarade Emelie. Hon måste vara den sämsta lögnaren någonsin. För det första, hon hade inte pratat med Madde sedan sommarlovet började och för det andra så höll Madde inte på med cheerleading utan hon var den lataste människan på den här planeten. För det tredje så skulle Emelie till studion och jobba i morgon tillsammans med mig.

- Jaha okej men då kan jag, Omar och Ogge ta och sova i ert rum i natt eftersom det är större än min lilla håla, sa Oscar och flinade stort.

- Nej du har för fan fått ett eget rum då ska du INTE sova i vårt, fräste Emelie åt honom innan hon stack ut genom dörren. Själv reagerade jag inte så mycket utan bara gav Oscar en blick som sa ”gör vad du vill jag bryr mig inte” innan jag gick ut genom dörren. Jag och Emelie hade redan innan bestämt att vi skulle gå åt olika håll och sedan träffas hemma hos mamma lite senare bara för att ingen skulle komma på oss. Det var inte alls kul att gå själv så jag tryckte in mina hörlurar i öronen och kopplade bort världen en stund. 

- Skulle du inte spela med oss i kväll? frågade Omar när han kom gående efter vägen. Jag drog ur hörlurarna ur öronen och kollade mot honom.

- Förlåt vad sa du? frågade jag.

- Skulle du inte spela med oss i kväll? upprepade han sig.

- Jaha, nej det blev ändrade planer jag ska sova hos Max i kväll. Det får bli någon annan gång bror, svarade jag och tryckte in mina hörlurar i öronen igen. Jag orkade inte med Omar ibland, inte Ogge eller Oscar heller för den delen. Det var svårt att vara uppe i dem och ljuga dem rakt i ansiktet om mig och Emelie. Jag visste att om jag skulle berätta för dem så skulle de bara skratta åt mig och sedan skicka in mig på psyket eller något liknande. 

Oscars perspektiv:

Emelie och Felix hade stuckit men Ogge och Omar hade anlänt. Planerna för kvällen var officiellt att vi skulle spela men det inofficiella var att vi skulle söka igenom hela Emelie och Felix rum på bevis. Att de höll något gömt var ganska självklart om jag tänkte efter. Varenda kväll så låste de dörren bakom sig, de betedde sig konstigt direkt när det kom upp en fråga om den andre, de kunde stå och borsta tänderna inne på toaletten i evigheter och efter skolan kom de nästan aldrig hem direkt. Att söka bevis på att de kanske hade ihop det med varandra i hemlighet var inte min idé utan det var Omars idé eftersom han var nyfiken av sig.