Nobody knows - The Fooo fanfiction

Del 11 - snack vid köksbordet

Emelies perspektiv:

- Och vad menar du med det? frågade jag förvånat samtidigt som jag slängde en blick på Felix och Oscar som båda såg lika förvånade ut.

- Ni är alla tre biologiska syskon, svarade pappa.

- Sluta ljug! Du säger bara det här för att du ska få ensam vårdnad om mig och Felix så du kan plåga oss ännu mer, sa jag irriterat.

- Precis, du gör verkligen allt för att hålla oss kvar under det här taket, sa Felix minst lika irriterat. Pappa tittade på oss båda och gjorde någon konstig min innan han öppnade munnen och precis när han skulle säga något så avbröt jag honom.

- Jag vet fan inte ens vem jag är längre. Först växer jag upp i en lögn, får veta hela min barndom att min så kallade "mamma" är död, sedan helt plötsligt så får jag veta att Felix är min bror och att min mamma lever och nu det här om Oscar. Snälla säg att det här är ett försenat aprilskämt eller något, sa jag till en början men stoppade mig själv bara för att jag var tvungen att hämta luft.

- Nu vill jag veta vem min mamma är, vem min pappa är, vem du är, vem jag är. För jag lovar att jag och Felix inte ens är syskon utan att det säkert bara något som ni har hittat på, fyllde jag sedan i super stressat. Det var som att allt i mitt huvud hade blandats ihop till en stor kladdig smet som sedan runnit ut överallt. Vi kunde inte vara syskon, det funkade absolut inte.

- Ta det lugnt Emelie! svarade pappa och kollade på mig.

- Hur hade du tänkt att jag skulle kunna ta det lugnt? fräste jag åt honom och sedan så slängde jag en blick på Magdalena som satt och flinade åt mig.

- Och du! Varför sitter du bara där och njuter? Fattar du inte allvaret i det här? nästan skrek jag åt Magdalena.

- Ta det lugnt Emelie det här är väl inte så farligt, sa pappa samtidigt som han greppade tag om hennes hand.

- Okej nu vill jag veta, vem är min pappa? frågade Oscar som fortfarande var lika förvirrad.

- Jag är din pappa, svarade pappa och log mot honom sådär super nöjt. Det var precis som att han trodde att det här skulle ändra min syn på Oscar och Oscars syn på mig. Han trodde säkert att våra bråk skulle avta och att vi skulle bli kärleksfulla mot varandra igen men det kunde han ta och glömma. Det här skulle bara leda till ännu fler bråk.

- M-men vem var då Martin? Han som dog, frågade Oscar förvånat.

- Han var aldrig din riktiga far, han trodde att han var det och han fick aldrig veta att han inte var det för han dog, svarade Magdalena.

- Här sitter du och ska vara förebild för oss och sedan så får jag veta att du har varit otrogen. Var det därför du kom över hans död så lätt? Säg mig var det därför? sa Oscar som hade fått blanka ögon och var på väg att bryta ut i gråt.

- Ja men jag kan lova dig att jag älskade honom, svarade Magdalena tyst.

- NEJ DU ÄR EN HJÄRTLÖS MÄNNISKA! FYFAN VAD JAG HATAR DIG, skrek Oscar innan han reste sig upp från bordet och dundrade iväg.

- MEN VEM ÄR VÅR MAMMA? skrek Felix ut över bordet så att alla ryggade till.

- Ni har fortfarande samma mamma ta det lugnt! Alltså inte den underbara mamman som Oscar har, sa pappa.

- Så du menar att vi har samma pappa men inte samma mamma? frågade jag och kollade på Felix som såg ut att hålla på att koka över.

- Precis så! svarade pappa och log. Han njöt verkligen av det här, inte som vi som verkligen led på riktigt.

- Jag kommer aldrig mer kunna titta på dig, det här är bara så fruktansvärt jävla äckligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen, sa jag och reste på mig från bordet.

- Du kan inte komma här och säga att vi är biologiska syskon när vi inte är det! Det här är säkert en stor fet jävla lögn som allt annat i mitt liv, sa Felix och även han reste på sig från bordet.

- Kom tillbaks jag måste prata med er! bad pappa.

- FUCK YOU! skrek jag samtidigt som jag trampade ner halva foten i skon och dundrade ut genom dörren.