Be mine

Del 14: Förklaringen & sommarkvällen

~Sofia~

När jag kom utanför Klaras dörr plingade det till i mobilen. Jag drog upp den ur fickan och fick se en rad sms från Robin som jag vägrat svara på. Men längst upp var det ett meddelande han alldeles nyss skickat. Jag började le för mig själv och ställde mig under taket för att kunna läsa det utan att regnet föll ner på min mobil.

-Hej Fia. Jag hoppas att du läser det här,det är viktigt. Jag förstår om du hatar mig,jag hatar mig själv för det jag gjort. Men det finns en förklaring till varför jag gjorde som jag gjorde. Den vill jag att du ska höra. Möt mig på den stora kullen vid skogen. /Din Robin-

Jag var snabb att svara,men var noga med att inte låta alltför kärleksfull. Det kanske inte är som jag och Klara tror att det är,man vet aldrig. Killar är opålitliga. Eller?

-Jag hatar dig inte. Vi ses där-

____

Kullen var stor och låg inte alltför långt ifrån Robins hus. Det blixtrade till ovanför det stora trädet och regndropparna föll ner som en kall dusch på min kropp. Jag drog min regnjacka hårdare om mig och vandrade med blicken. Ingen Robin någonstans. Jag suckade tungt och gled nerför stammen. Det var samma stam jag sjönk nerför gråtandes för inte så många dagar sen. Alla minnesbilder kommer upp och jag ser Robins sorgens och förkrossade ansiktsuttryck när jag sa att jag inte orkade kämpa längre. Att jag inte orkar med vår hopplösa kärlek. Jag rös och det stack till i hjärtat.

"Jag gillar inte det här trädet",hörde jag en bekant röst mumla. Robin satte sig sakta ner bredvid mig med en tung suck. I ögonvrån kunde jag se hans färgglada regnjacka,och hans bruna våta hår som fäste sig på pannan och de markerade kindbenen.

"Inte jag heller",viskade jag och rösten bröts en aning.

Jag kände att jag knappt klarade av att möta Robins sorgsna ögon. Jag böjde huvudet och kollade ner i det våta gräset som piskades upp av de hårda vattendropparna. Jag trodde inte att det skulle bli så jobbigt. Robin suckade än en gång och jag kunde se hur han skruvade på sig. Han måste tycka detta är minst lika jobbigt.

"Du kan väl iallafall kolla på mig medan jag pratar?",bad Robin. Hans röst lät verkligen bedjande,och jag kunde höra gråten i halsen som sakta var på väg upp. Sakta vände jag på huvudet och mötte de stora bruna ögonen jag saknat så mycket. Han hade bara en tunn regnjacka på sig,och man kunde se hans muskulösa armar genom den våta jackan. En liten brun hatt prydde hans bruna våta hår och hans ansikte var fullt av små regndroppar.

"Det var Simon som rent ut sagt tvingade mig att kyssa Amanda. Han sa att han ville ha dig för sig själv och att de "ville ha lite kul". Jag sa att jag vägrade,jag skulle aldrig kunna tänka mig att göra något sådant. Men då tog han fram en stor kniv och tryckte den mot min hals".

Jag flämtade till och tog händerna för munnen. "Hotade han dig med en kniv!?",utbrast jag. Han mötte min blick och nickade allvarligt.

"Jag hade helt enkelt inget val. Jag skulle aldrig göra så om det inte varit för den stora kniven som hela tiden trycktes längre och längre in..."

Jag pustade tyst ut,samtidigt som det var hemskt att höra det Robin varit om. Ett litet leende bredde ut sig på mitt ansikte och jag torkade bort tårarna som ville fram.

"Kan du förlåta mig? Kan vi iallafall bli vänner?",viskade han med huvudet böjt mot marken. Jag lyfte sakta upp Robins haka,och hans ögon mötte mina. En liten tår föll nerför Robins kind.

"Klart jag förlåter dig!",log jag. "Det är Simons fel alltihop,och jag förstår att du gjorde som du gjorde. Det var fel av mig att tro att du skulle såra mig så med vilja".