Be mine

Del 10: Hopplös kärlek

TACK...

Till er som alltid röstar,till er som alltid kommenterar,och till er som ens läser min bok <3 Nu har vi nått 3K läsare! Detta firar vi med ett kapitel :)

~Sofia~

"Mamma...?!"

Mitt flämtande var svagt som en vindpust och jag fumlade efter något att hålla i. Synen av mamma blev allt suddigare och en plötslig yrsel påverkade mig. Jag svalde klumpen i halsen men tårarna gick inte att stoppa. Mamma kollade chockat på mig och tog händerna för munnen,precis som hon alltid brukar göra när hon blir chockad. Robin och hans pappa kollade oförstående på oss.

"Är Erika din mamma...",viskade Robin.

"Hur känner du Robin?!" röt Mikael nästan samtidigt.

Tanken på att mamma dejtar min pojkväns pappa gick inte att få ihop i min hjärna. Allt blev så fel. Min första instinkt var att springa. Springa och aldrig komma tillbaka. Mina ben vek sig och min andning blev allt tyngre. Snabbt backade jag från Robin,mamma och Mikael. Jag backade klumpigt från verandan och med tunga steg sprang jag därifrån. Den stora ängen jag hade framför mig vart suddig av alla tårar som sakta föll nerför kinden. Jag hörde Robin skrika efter mig med en uppgiven stämma.

______

Mamma dejtar Robins pappa.

Orden ekade inom mig samtidigt som jag sprang det fortaste jag kunde. Jag vågade inte tro. Vågade inte tro att detta var på riktigt. Jag kastade en blick bakåt. Det lilla röda huset var utom synhåll bakom den stora kullen. Framför mig stod en stor ek. Solen lös på trädens toppar och stammen var stor. Flämtande kastade jag mig fram mot eken och sjönk ner mot det varma gräset.

Solen lös på mitt svettiga ansikte och tårarna sipprade ner från kinden. Sakta lutade jag huvudet mot stammen och pustade ut. Jag slöt blicken och mitt hjärta bankade fortare än någonsin.

Mamma och Mikael. Varför just de två? Mamma är rik och har alltid varit det,varför vill hon då dejta honom? Jag förstod det inte. Visst Mikael ser jättebra ut och är säkert jättetrevlig,men jag trodde mamma var ute efter någon annan. Där trodde jag fel. Och hur blir det mellan mig och Robin,när våra föräldrar dejtar?

Jag kunde höra mina egna hjärtslag när jag satt och vilade kroppen mot ekens stora stam. Sakta vände jag ansiktet mot ängen jag nyss sprungit på. Jag kisade mot solskenet. En stor brun häst kom farandes emot mig i galopp. Daimon. Daimon och Robin.

~Robin~

Mina ben trycktes tätare mot Daimons sidor och han galopperade fortare. Vinden piskade mig i ansiktet och Daimon frustade till. Jag var forfarande i chock. Att Erika var Sofias mamma gör saker och ting mycket värre.

"Fia!" Skrek jag innan jag hoppade av hästen och sprang fram till eken. Hennes huvud vilade mot ekens stam och hon kollade på mig med tårar i ögonen. Hon såg så fruktansvärt olycklig ut. Hennes blick sökte sig till marken och hon pillade i gräset. Försiktigt satte jag mig bredvid henne och strök henne över ryggen,precis som hon gjorde på mig förut. Hon snyftar till och kollar upp på mig med sina havsblå ögon. Likadana som Erikas.

"Du,... Bara för att Mikael och Erika dejtar så betyder inte det att..."

"Betyder inte det vad?!" avbröt hon mig tvärt. "Vi blir som halvsyskon Robin! Syskon! Förstår du inte hur fel det blir?! Mamma! Varför var din pappa tvungen att dejta mamma?!"

Ilskan växte sig sakta fram över mig. Hon fick det att låta som att allt är pappas fel. Det är inte rätt.

"Det är väl ändå inte pappas fel! Hur skulle han kunna veta att Erika är din mamma?" skrek jag så att Sofia hoppade till. "Det är inte så himla lätt för mig heller,mina föräldrar skiljer sig och så får jag helt plötsligt en ny mamma. Hur tror du det känns?" Gråten i rösten gick inte att ta miste på. Min röst bröts och tårarna börjar välla fram.

"Vet du vad Robin?" Sofia reste sig tvärt ifrån mig och solstrålarna lös på hennes änglalika hår. Hon kollade på mig med smärta i blicken. "Jag tror helt enkelt att vi inte kan vara tillsammans. Det är bara så. Vi är inte gjorda för varann. Det är en sån himla hopplös kärlek. Jag orkar inte längre."

En kniv letade sig fram i mitt hjärta och vred sakta om. Det gjorde ont. Lika ont som när jag förstod att mamma och pappa skulle skiljas. Så himla ont gjorde det.

"Så kan du inte säga! Kärlek är glädje. Kärlek är smärta. Kärleken är svår och så himla komplicerad,men så länge man älskar varandra kan man se förbi alla hinder".

Samtidigt som jag pratade föll en sista tår från Sofias ansikte. Sen vände hon sig om och sprang. Jag följde henne med blicken ända tills hon var borta. Borta från mitt liv.

-

F/N: Förlåt för ett alldeles för dramatiskt och sorgligt kapitel... Men men,jag försöker skriva så verklighetstroget som möjligt och eftersom livet är uppochner så är även Sofias och Robins liv så :) STORA kramar från Hilda<3