Del 7: Alltid glad...?

2.1K 58 4
                                    

~Robin~

Med trötta armar packade jag ner det sista jag skulle behöva till idrotten. Första skoldagen imorgon efter sommarlovet. Jag måste erkänna att jag har längtat! Allt skoj och bus jag och mina polare brukar göra är något jag saknat. Nu när det är sista året på skolan måste vi ju ta vara på det. Klockan var mycket och jag nästan hoppade upp i sängen. Min träsäng gungade till av all vikt jag la på den. Vilken dag! Vi har haft det så kul,jag och Sofia. Vi kommer rätt så bra överens ändå,trots våra olika personligheter.

Jag drog av mig alla kläder och låg bara i kalsonger i mitt varma lilla rum. Jag la huvudet på kudden och drog det tunna täcket över mig. Precis när jag var på väg att somna hörde jag höga röster nere i köket. Efter några försök att ignorera det gick jag med tunga steg nerför trappan för att kolla vilka det var som väsnades så mycket klockan tolv på natten. Det var mamma och pappa som satt vid köksbordet och diskuterade om någonting. De såg inte glada ut.

"Du är så envis Mikael!" Väste mamma och slog näven i träbordet så att ljusstaken och porslinet darrade till. "Vi klarar oss jättebra med det vi har,vi behöver då inte låna pengar från banken!"

Bara det att mamma kallade pappa för "Mikael" istället för "älskling" gjorde mig lite oroad.

"Hur hade du tänkt att vi skulle klara oss? Jag är en fattig bonde och du hemmafru. Om vi inte tar ett lån får du isåfall ställa upp och ta ett jobb du kan försörja oss med", var pappas svar.

Jag satte mig försiktigt ner på trappan och lutade huvudet mot väggen. Det var inte ofta de bråkade,och när de väl gjorde det var det alltid samma visa: pengar. Hur fattiga vi är.

"Kommer inte på fråga! Du behöver hjälp med gården,och jag måste få tid med barnen också!" Mamma lät så irriterad att det var läskigt.

"Nu är det du som är envis Lisa! Vi har haft den här diskussionen såå många gånger och det är alltid du som får din vilja igenom!" Fräser pappa och hans fingrar darrar av ilska när han drar de genom hans gråsprängda hår.

"Och vi har klarat oss,inte sant?" Snäser mamma tillbaka.

"Jag kanske inte vill uppfattas som en fattig bonde hela tiden! Jag vill känna att jag kan ge er lite saker då och då och inte vara så begränsad,vad är det du inte förstår?!" Ryter pappa och precis som mamma gjort slog han näven i bordet. Jag hoppar till och det sticker i hjärtat. Säg inte att han har blivit påverkad av Sofias pappa... Vi är så nöjda trots att vi inte är rika,vad har fått pappa att vilja bli...rikare?

"Jag orkar inte med dig Mikael! Det är inte första gången jag stör mig på dig ska du veta!" Skriker mamma och en tår faller nerför kinden.

"Gå då. Lämna mig om du stör dig på mig så himla mycket!"

Det var det sista jag hörde innan jag rusade till mitt rum. Jag svischade förbi Rosas rum och hoppade tillbaka till sängen. Det gjorde ont i hjärtat att höra de prata på det sättet,och när pappa sa att mamma skulle lämna oss kändes det som att någon skar en kniv i hjärtat. Tårarna föll ner på kudden och jag snyftade som ett litet barn. Jag älskar min familj av hela mitt hjärta och det sista jag vill är att den ska skiljas åt. Jag drog bort tårarna men ögonen fylldes och jag slutade aldrig att gråta. Jag intalade mig själv att allt skulle bli bra,men innerst inne visste jag att mamma skulle lämna oss. Den natten kunde jag inte sova.

~Sofia~

"Är det sant?! Sa han att din kropp var perfekt? OMG vad gullig asså jag döör!" Tjöt Julia med ett påklistrat leende. Hon hade tydligen tjuvlyssnat på mitt och Klaras samtal. Jag suckade högljutt och Klara himlade med ögonen.

"Sen när började du prata med mig Julia?" Muttrade jag och lämnade pärmen med skolböcker i skåpet.

"Asså hjälp vad gulligt! Han är snygg va? Och rik som dig?" Fortsatte hon samtidigt som hon knäppte händerna och blinkade med ögonen. Hon var så fejkad hela hon. Alla hennes kompisar stod i en ring runt mig och Klara och var tydligen också intresserade av min lilla romans med Robin. Utan att svara gick jag och Klara därifrån och suckade lättat över att de inte följde med.

"Så nu är ni typ ihop?" Muttrade Klara tyst och lät till min förvåning en aning avundsjuk. Hon kollade på de skrik gula väggarna och vi gick snabbt igenom korridoren.

"Det skulle man väl kunna säga", svarade jag och log av tanken på honom. Klara svarade inte utan fortsatte hålla blicken på väggarna. Jag tystnade och inspekterade min bästis. Har hon känslor för Robin?! Eller är hon bara lite deppig?

"Hur är han till sättet då?" Frågade Klara efter en stunds tystnad. "Jag vet ju vem han är och så men jag känner honom inte direkt."

Han är perfektare än perfektaskt.

"Han är så underbart snäll och omtänksam. Så rolig. Så härlig och påhittig. Så positiv och kärleksfull... Alltid så glad" Jag suckade och det pirrade i magen.

"Där kommer han ju!" Utbrast Klara och pekade mot Robin.

Han gick bakom sina vänner och kollade ner på golvet. Han såg rentav olycklig ut. Något har definitivt hänt! Hans ansikte som förut brukade lysa av glädje såg nu så mörk ut. Han var blek och hans mungipor var nere. Hans kompisar log glatt mot oss och nickade lite lätt med huvudet. Vi log tillbaka och gick fram till Robin. Han reagerade knappt. Fortsatte kolla på golvet.

"Robin hur är det?" Frågade jag försiktigt och kramade om honom. Han besvarade inte kramen utan drog sig bort.

"Jag känner inte för att prata..." Viskade han och gav mig inte ens en blick. Han slöt sig till sina vänner och de gick bort ifrån oss.

"Alltid glad sa du", muttrade Klara.

-

F/N: Trouble trouble! Vad kommer hända mellan Robins föräldrar? Och med Sofias mamma som helt plötsligt dök upp? Rösta och kommentera,cuz you can and you're the best and it makes me very happy :) vacker engelska va?

Be mineWhere stories live. Discover now