6.2

2.7K 75 8
                                    

Lexis perspektiv

Fartvinden som bildas fångar tag i mitt hår och hela min kropp. Det är en underbar känsla och för första gången på länge skrattar jag för mig själv, åt mig själv och med mig själv, högt. Utan hjälp av någon annan. Jag slås mot vattenytan och landar i lugnet precis som sanden. Under vattnet bildas det bubblor, bubblor som vill trycka ner mig. Det som faktiskt stör mig är rektorn. Av allt jag kan tänka på så tänker jag på konversationen med rektorn. Jag blev inte upprörd över att inte få gå tillbaka till skolan, jag blev inte orolig för vad de ska säga om de får reda på att jag ljugit om mina föräldrar. Jag blev upprörd för hur idiotiskt de uppförde sig och hur de förolämpade Justin och eleverna på skolan. Vattnet känns svalt längre ner till botten som jag kommer. Det känns lite annorlunda i kroppen så fort jag tänker på personer som Justin, Disa, min mamma som jag aldrig fick lära känna, tanten som bjöd på bullar och fika. Jag inser att dessa bubblor som vill trycka ner mig inte kommer att lyckas. För jag har kvar den varma känslan som bildas när jag tänker på dessa personer. Lexi? Vet du vad? Det är bubblor! Bubblor är inte stenar. Stenar sjunker till botten, men bubblor flyger i luften. Bubblor kan inte trycka ner en person. Bubblor är alldeles för skära för att kunna göra det. Och stenar ser jag ingenstans.

Jag simmar upp till ytan och skrattar. Skrattar åt mitt liv och skrattar åt ordet varför. Missförstå mig inte. Det är inget elakt eller ondskefullt skratt utan det är ett skratt av lättnad. Jag simmar och plaskar i vattnet ett tag innan jag tar mig till stranden. Alldeles genom blöt med kläderna på kan jag inte sluta le. Fan vad jag älskar klipporna och stranden.

Jag ska precis ta mig tillbaka till husvagnen på Klippan när jag märker att det står någon längre bort. Personen måste ha kommit från den stora vägen ner hit. Hon ger inget tecken på att hon vill prata med mig eller vad hon gör här. Det börjar bli väldigt läskigt. Personen står bara där helt stilla, rör inte en fena. Vem fasen är hon? Hon står ju bara där och glor på mig. Det är en kvinna i kostym och solglasögon som kollar rakt mot mig. Jag kan se det för att jag är den enda som är här. Jag, Lexi, ensam, inte direkt en nyhet. Eller? Det kanske kom fler personer hit medans jag badade. Jag kollar mig omkring men ser ändast mig själv på stranden. Jag kollar tillbaka på henne men komiskt nog är hon borta. Min ensamhet som jag jobbar på varar inte så länge för längre bort på den stora stigen kommer en Justin springande.

"Lexi! Stå still!" Skriker Justin. Jag kan inte låta bli att skratta åt honom. Han är hög röd i ansiktet och ser ut att ha sprungit tre maraton.

"Vad har du haft för dig då?" Frågar jag honom. Han stannar upp och ser på mig förvirrat.

"Ehhh va?"

"Du ser helt utmattad ut Justin?" Säger jag.

"Lexi? Vad är det som händer? I ena sekunden är du ledsen och springer ut från rektorns kontor och nu står du här genomblöt och ler." Säger han och kliar sig i huvudet. "Och angående mitt ansikte så har jag faktiskt letat efter DIG!" Jag skrattar åt honom.

"Jag ska förklara, men först måste vi hem till dig så jag kan byta till torra kläder." Säger jag.

"Lexi, du vet att skolan slutade för längesen. Du var inne på kontoret ganska länge och jag har letat efter dig i nästan två timmar."

"Ojdå! Fast jag måste ändå ha torra kläder för att inte bli sjuk." Säger jag och vi börjar gå upp för stigen hem till Justin och Disa.

"Lexi, vet du hur stor den där skogen är asså. Jag sprang runt i cirklar tror jag, men sedan såg jag en husvagn mitt i ingenstans, sedan hittade jag stranden och sprang ner till stigen." Jag stelnar till men säger inget. "Lexi nämnde jag att jag såg en husvagn i skogen? För det såg lite skumt ut!" Säger han med blicken rakt fram utan att veta att det är mitt hem han snackar om. Det låter inte heller som han förväntar sig ett svar för han går bara framåt och visslar lite lätt för sig själv. Som om han befann sig i en helt annan värld. Jag bestämmer mig för att svara honom men mest för min egna skull.

"Ehhhh Aa, du nämnde det två gånger." Säger jag nervöst.

Nörd på heltid, eller?Où les histoires vivent. Découvrez maintenant