6.1

2.7K 75 15
                                    

Justins perspektiv

Jävlar vilken tid det tar. Varför är hon där inne och varför...

PANG!

Lexi kommer ut springande från kontoret. Med en smäll och med tårar i ögonen stirrar alla andra lärare på henne när hon springer snabbt iväg genom korridoren. Jag springer snabbt efter och bryr mig inte om blickarna.

"Lexi! Vänta!" Skriker jag.

Hon springer snabbt för att va tjej men jag måste erkänna att jag är lite mer vältränad än henne. JUSTIN FOKUSERA! Lexi springer ifrån dig och hon gråter!? Gråter hon? Okej, 100% säger på att hon gråter. Vafan hände där inne?

"Lexi, stanna!" Skriker jag högre.

Hon springer ut från skolan och ut på bilvägen och bort till trottoaren. Hon springer på den ett långt tag innan hon från ingen stans springer rätt in i skogen. Va? Vart tog hon vägen? Hon sprang ut till absolut ingenstans! Vad är det som händer?

Lexis perspektiv

Han får inte se mig såhär. Jag får inte visa mig såhär. Varför ser jag ut såhär. Jag vill inte vara såhär, men nu är det såhär och du får försöka överleva det Lexi. Jag måste tänka ut den bästa platsen att vara på just nu. Medans jag springer, och springer, springer bort från kontoret, skolan och bort från Justin så ser jag bara en plats på näthinnan som jag vill till. En plats där jag kan tänka och leva mitt egna liv. Det är en plats där jag kan vara absolut ingen alls. Bara mig själv utifrån och in.

Utan att tänka på det har mina ben tagit mig dit jag vill utan att min hjärna ska ha hjälpt till. Jag stannar tvärt och bara står. Står rakt upp och ner och njuter. Det kanske låter fånigt men när man har upplevt en del saker som är hemska ser man andra saker på ett annorlunda sätt.

Vattnet ligger alldeles stilla och rör inte på sig någonstans. Det blåser här uppe men vattnet verkar inte förstå att det ska bildas vågor. Stranden är tom och det ända jag ser är miljontals sandkorn som längtar efter att få blåsa bort. Men precis som vattnet blåser heller inte sanden bort. Själv försöker jag stå kvar på min klippa utan att tappa balansen av alla blåst. Detta är emot naturenv här är det storm och vattnet ligger alldeles stilla. Det som är omöjligt har just inträffat. Jag vet inte vad det är men allt känns plötsligt så befriande. Det är som om jag för varje dag har byggt upp ett galler runt min själ och mina känslor. Varje gång någon sagt något till mig eller om jag gjort något fel får jag ett nytt galler runt hjärtat. Just nu i stormen så blåser alla dessa galler bort. Det är ett stort koas inom mig själv.

Jag tar ett snabbt kliv på Klippan. Jag tar ett till och ett till. Jag står längst ut på kanten och tar sats från tårna. Jag hoppar.

Anonym's perspektiv

"Under sommaren måste hon börja tränas. Hon var inskriven här sedan födseln Mrs Adams."

"Jag vet Mr Moore, men hon har gått igenom saker som ingen annan har och..."

"MRS ADAMS DET VAR DU SOM SKREV IN HENNE HÄR!"

"Lyssna på mig Mr Moore..."

"Den här diskussionen tar slut här Mrs Adams, hon har förmågorna och sin egen vilja att åstadkomma något stort och som ingen av oss andra skulle klara av. Jag känner det ända från tårna. Hon kan hjälpa oss lösa detta, och det börjar bli en nödsituation."

"Okej, jag antar att du har rätt Mr Moore."

Nörd på heltid, eller?Where stories live. Discover now