My Internet Friend ~M&M {AVSLUTAD}

5.1 10 september

"Nu måste du säga det du skulle säga till mig!" Sa jag exalterat och satte mig ner i hans mjuka säng.

Med ett skratt kom han efter mig och slog sig ner bredvid mig.

"Jooo alltså, detta kan bli lite pinsamt att säga, men jag behöver verkligen din hjälp" började han och jag hav honom en lätt nick. "Det är så att jag har börjat gilla en tjej"

Det kändes som att något inom mig blev mosat och en ofrivillig klump skapades i min hals, men oberört fortsatte jag lyssna.

"Hon går i min klass och vi har snapat en del nu och vi är faktiskt ganska bra kompisar, men jag vill att hon ska veta att jag gillar henne" sa han, men tog en paus och blev tyst.

"Och?.." fortsatte jag.

"Och jag vet inte vad jag ska göra" avslutade han och kollade bedjande in i mina ögon.

Tanken på att han snapat med någon annan under tiden vi skrivit fick mig att känna en känsla jag absolut inte ville känna, nämligen avundsjuka.

"Jadu" började jag med en suck och förde min blick till hans golv. "Du får väll helt enkelt bara säga det"

"Men jag kan ju inte" gnällde han och jag kände hur han hoppade till lite i sängen.

"Fråga om ni kan hänga någon dag då och säg det då" föreslog jag istället och kollade på hans förtvivlade ansiktsuttryck.

"Jaja" suckade han. "Jag kommer väll på något sätt"

"Det löser sig säkert" sa jag och en kort tystnad skapades mellan oss.

Våra blickar möttes och ett leende skapades i hans ansikte som snart smittade av sig på mig.

"Jag är jätteglad över att du är här" sa han och ett svagt skratt lämnade mina läppar.

"Jag är jätteglad över att vara här" sa jag innan hans hand hamnade på min.

Han ställde sig snabbt upp och drog med mig.

"Kom" sa han och drog med mig ut från hans rum.

Vi snubblade ner för trappan tillsammans och ramlade in i den stora hallen. Vi brast ut i skratt av våra klumpiga steg och Martinus började kämpa på sig sina skor som blev ännu svårare av skrattanfallen.

"Vart ska vi?" Frågade jag efter att lugnat mig själv lite och torkat mina ögon som blivit fuktiga av tårar.

"Det får du se" sa han lurigt och hoppade upp på två ben.

Efter att mina skor också satt på drog han med mig ut genom dörren. Deras hus låg i utkanten av Stockholm i ett mysigt villaområde. Här syntes faktiskt en hel del skog och andra växter, och även badvikar fanns om man gick neråt i samhället. Solen värmde fortfarande och allt kändes så fridfullt här, tyst och lugnt överallt.

"Men vart ska vi??" Frågade jag igen när han började leda mig mot träden som stod i en stor samling.

"Du får se!" Sa han igen.

Det knastrade under våra skor när grus började fylla vägen vi gick på. Vi kom allt närmare skogen och snart svängde vi in på en stig in bland träden.

"Här" väste Martinus när vi kommit längre in och inga av husen eller vägen vi förut gått på syntes till.

Han förde sin blick uppåt vilket jag också gjorde och ovanför oss, i ett av träden syntes en prydlig trädkoja. Från den hängde en repstege som Martinus snart var uppe och klängde i.

"Kom!" Sa han och klättrade smidigt upp i kojan.

Osäkert satte jag foten på första pinnen och stegen började svinga runt åt alla möjliga håll. Jag hörde hur Martinus började skratta åt mig, men snart stod allt stilla igen.

"Fortsätt bara så!" Sa han och jag fortsatte med nästa steg, och allt började snurra igen.

Efter mycket snurrande, svängande och skratt lyckades jag äntligen ta mig upp på dom fasta brädorna. Vi hade kommit upp i en lucka i golvet och stod nu inramade utav plankor.

"Följ med ut här" sa Martinus och klev ut genom en öppning i väggen som ledde oss ut till en öppen del med endast ett räcke runt om oss.

"Wow" yttrade jag och förde min blick längst alla träd.

"Amanda"

Jag vände min blick mot Tinus istället som kollade in i mina blåa ögon.

"Du vet den där tjejen jag nämnde" sa han lågt.

Mitt leende sänktes direkt, jag hade glömt det där för ett tag och ville fortsätta ha det så.

"Tänk om hon inte ens vill vara min kompis sen och jag fuckar up allt" sa han och en ohörbar suck lämnade mig.

Även om jag inte gillade tanken var jag tvungen att stötta honom. Det var lite konstigt ändå, jag trodde inte något sånt skulle påverka mig på detta sättet, för vi två är ju verkligen bara vänner.

"Ja men du måste säga det Tinus" sa jag. "Även om det leder till kaos kommer det lösa sig om hon är en riktig vän och annars kanske hon inte var så bra ändå" fortsatte jag i hopp om att det kanske skulle bli just kaos men att han då skulle strunta i henne.

"Okej.." suckade han och kollade ner mot marken då han stod lutad mot räcket. "Amanda" sa han igen.

"Mmm"

"Jag har något att säga dig"

Både han och jag kollade upp på varandra.

"Jag gillar dig. Du är tjejen jag gillar"

---

Kan vi börja med att ta ett moment för mactinusnovell bok "Första kärleken" som är så jäkla bra och som gett mig ny inspiration och motivation till den här boken och jag tycker verkligen alla ska gå in och läsa hennes böcker💓

*

Sen så har jag publicerat en ny bok för några dagar sen som heter "Invisible" så den får ni också läsa om ni inte gjort det redan hihi<333