My Internet Friend ~M&M {AVSLUTAD}

5.5 11 september

*Amandas perspektiv*

Med snabba steg tog jag mig genom den stora, mörka skogen. Jag hörde hur någon var efter mig. Stegen var tydliga bakom mig och en iakttagande känsla kröp sig längst ryggmärgen. Min andning blev allt tyngre för varje sekund och benen blev allt svagare. Min blick flög över min axel för att syna gestalten som kom efter mig, slingrandes mellan träden. I samma ögonblick kände jag hur min fot stötte i något hårt och min kropp föll mot den barrtäckta marken. Mina händer skrapade i backen. Jag vred snabbt om mitt huvud igen samtidigt som min kropp i panik försökte ta sig upp på fötter igen, men det var försent. Mina ben ville inte sammarbeta och personen var bara några meter från mig. Ansiktet var mörkt, utan konturer eller några andra drag. Jag hade vridit om mig så jag satt i sittande position, med händerna bakom min rygg i marken. När jag ännu en gång kollade bak för att se om jag hade någon som helst flyktväg befann sig endast ett stort stup bakom mig. Med ett ändlöst slut. Med panikfylld blick och ett rusande hjärta blickade jag tillbaka mot personen, som bara kom närmare och närmare. Något var annorlunda med gestalten nu, den hade ett ansikte. Mitt ansikte.

"Va-vad gör du?" Stammade jag fram med en svag röst.

"Det är över nu Amanda. Du kan inte rädda dig själv längre"

Personen satte sig ner på huk framför mig.

"Det är försent"

Det kändes som att mina stämband slagit knut på sig själva. Jag kunde inte få fram ett ljud. Utan fler yttranden eller gester placerade människan sina kalla händer mot min kropp.

"Du skulle tänk på konsekvenserna tidigare"

Jag kände hur marken under mig försvann. Jag föll. Allt över mig blev allt mindre och blicken från mina egna ögon var fylld av besvikelse.

~~~

Med ett ryck vaknade jag och spärrade snabbt upp mina ögon. Svetten klibbade sig i pannan på mig och min bröstkorg gick upp och ner i ett snabbt tempo. Andfått blickade jag upp mot den stora sängen över mig med den sovandes killen i sig. Ett litet hopp hade funnits inom mig att han skulle vara vaken. Att han skulle kunnat lugna ner mig och sagt att den där drömmen inte betydde något, för det var just det jag var rädd för. Höll jag på att göra något jag senare skulle få ångra?

Jag la ner mitt huvud mot kudden och drog åter igen täcket över min kropp. Min hals värkte av mängden luft den drog ner i lungorna samtidigt som mitt huvud snurrade av syrebrist. Min mun var torr på saliv och hela min kropp var utmattad, men ändå blundade jag ännu en gång. Jag hörde Martinus låga andetag och min vilja att vara med honom nu växte sig större. Ännu en gång satte jag mig upp och drog handen genom mitt trassliga hår och kollade åter igen upp mot honom. Ska jag väcka honom? Jag hade aldrig varit den som gillar att väcka mina kompisar för att få mina behov genomförda, men nu reste jag mig från min obekväma madrass och mötte det kalla golvet med mina bara fötter. Obehaget att gå runt i rummet var stort nu på grund av drömmen, och jag tackade Gud för att det endast var några decimeter fram till Martinus säng. Jag petade försiktigt på den sovande killen.

"Martinus?" Viskade jag och han grymtade till.

Efter att jag petat på honom ännu en gång vände han trött sin kropp mot mig och smackade svagt med läpparna.

"Mmm" hummade han och jag såg tveksamt på honom.

"Jag hade en mardröm" sa jag lågt och inte fören nu öppnades hans bruna ögon.

Med trött blick kollade han på mig, men ett svagt leende tog plats på hans läppar.

"Sov här då" mumlade han och lyfte upp täcket bredvid sig.

Med osäkra, skakiga rörelser kröp jag ner bredvid honom. Han la täcket och sin ena arm över mig och slappnade av igen för att fortsätta sova. Jag däremot, låg där på rygg i mörkret helt klarvaken och bara lyssnade till hans andetag åter igen, men som denna gången också puffade mot min hals. Försiktigt vred jag huvudet mot honom och studerade hans sovande ansikte. Jäklar vad snabbt han somnade om. Jag vred nu hela min kropp mot honom för att hamna i en skönare position, som jag lyckades med. Jag kröp en aningen närmare honom och la mitt huvud mot hans bröst. Han skulle ändå inte märka något eftersom han sov, så jag kunde ta vara på hans närhet. Hans värme som spred sig vidare till min kropp och hans lugnande hjärtslag fick även mig att slappna av och mina ögonlock blev åter igen tunga som bly.

"Godnatt" viskade jag lågt och hans grepp om mig hårdnade en aning.

Han kanske inte alls sov...?

---

Just got some HeartBeat feeliiiings:)))