Att definiera tomhet

Kapitel 11

Severus kliver upp för att göra sig iordning för dagen, det är en lugn och fridfull tid innan alla elever vaknar som han gärna tar vara på.
   Klädd i svarta kläder och med en bekymrad min vandrar han genom korridorerna och dess mörker. Han tar en promenad runt slottet, stöter på mrs Norris, innan han beger sig ut i det friska vädret. Det är ljust med himlen är alldeles vit av moln.
Han andas in den svala luften och låter sig stänga ögonlockarna. Tyst, stilla.
   Men ögonlockarna slås fort upp igen när ett gällande "hjälp!" plötsligt ropas ut i den innan lugna morgonen. Severus ser upp mot taket. Det är därifrån. Vad händer där? Harry? Herregud...
   Severus springer genast fram till kvastskåpet som är helt tomt. Han ser sig förvirrat omkring innan han springer ut igen och ut på gården. Han ser upp mot taket och försöker se något när något plötsligt kastas rakt emot honom därifrån. Han fångar den med båda händerna. En schackpjäs, en häst.
   "Harry!"ropar Severus högt så att rösten nästan spricker.
"Severus!"ropar en panikslagen röst tillbaka. Hooch.
"Jag kommer!"ropar Severus tillbaka och skyndar sig.
Han springer till ett annat hörn av slottet, där quiditchplanen ligger, för att försöka hitta en kvast där.
Han kastar en blick över axeln, som att se om slottet står kvar, då han ser något vittklätt fladdra ner från taket.
"Hooch!"skriker han som om det skulle hjälpa och rusar tillbaka.
Han skyndar med att famla upp sin trollstav och siktar den mot Hooch.
"Wingardium Leviosa!"
   Hooch stannar i luften endast tre meter från marken för att sedan lugnt tas ner till marken som oskyldigt, livlöst damm.
   Hooch andas snabbt, ser sig vilt omkring i panik och chock.
"Harry!"ropar Severus upp mot taket,"Harry, snälla, kom ner!"
   Gud, han ropar på honom som om han ropar till ett barn. Vilket han i och för sig gör.
   "Det var inte Harry däruppe,"viskar professor Hooch och Severus vänder uppmärksamheten till henne.
"Det var Dumbledore, troligtvis under någon slags Imperius."
   Severus dras in i en tanke, en idé.
"Du var frun,"säger han för sig själv,"och Dumbledore är drömmaren. Dumbledore ska dö, en välplanerad plan...och fiskaren från Uruguay. Harry är fiskaren från Uruguay."
   Han upptäcker pjäsen han än har i handen, hästen.
"Och nu är frun är utslagen ur spelet,"fortsätter han.
"Va?"frågar den förvirrade professor Hooch som satt sig upp från marken.
   Severus ser mot sjön.
"Betyder det..."
   Innan professor Hooch hinner säga det hon tänkt säga springer Severus iväg mot sjön i en väldans fart.

Madam Pomfrey hoppar till när dörren till sjukhusflygeln for upp. Severus håller upp något i handen när han rusar fram till henne.
"Titta," säger han och visar henne en schackpjäs.
"En häst,"konstaterar Madam Pomfrey.
"Mer en så,"förklarar Severus,"imorse kastades professor Hooch ner från taket-"
"Nej, va?"utbrister madam Pomfrey.
"Avbryt mig inte,"säger Severus och fortsätter:
"Jag hann fånga henne och hon sa att det var Dumbledore som gjorde det, eller snarare då någon, i detta fall antagligen Harry, som styrt honom, vad dock jag tror till skillnad från henne är att det inte var imperius, det känns inte som Harry, han har säkert något annat ess i rockärmen."
   Madam Pomfrey nickar och mumlar oförstående:
"Ess i rockärmen."
"Men innan,"säger Severus,"kastades denna häst ner till mig som jag fångade och jag tänkte, betyder det här att Hooch är utslagen, att han inte behöver henne längre? Jag sprang till där mr Diggory var bunden och jo visst, där låg en pjäs också, en bonde, vilket betyder att Harry är klar med honom också. Jag sprang och letade rätt på miss Chang och hon hade hittat en pjäs när hon letat efter sina försvunna kakor, som vi hittade sen i smulor, och detta var en bonde också, vilket betyder att han är klar med henne också."

Och vi ses snart igen