Att definiera tomhet

Prolog

Hagrid hade blivit förvånad över pojkens tystnad och tomma, känslolösa ögon när han knackade på hos familjen Dursley. Hans släktingar sa inte så mycket dem heller, men verkade absolut inte ha något problem med att Harry skulle till Hogwarts. "Han kan stanna där så länge han vill,"sa dem.
Men Harry sa ingenting alls.

När Hagrid följde med Harry för att köpa hans böcker hade ingenting ändras. Hagrid försökte starta en konversation men fick endast några nickningar till svar om han fick några alls.
Han köpte en uggla till pojken, en vacker, snövit. Pojken såg på henne en stund innan en enda liten skillnad tog skepnad i hans ögon. Han såg ut att tycka om henne.

Det var snart pojkens tur att sorteras. Rektorn såg nöjd ut, medan Hagrid såg lite orolig ut men förväntade sig oavsett var Harry hamnade att bli stolt. Professor McGonagall såg också nöjd ut, förväntade pojken att hamna i hennes hus medan Severus Snape inte ens såg på utan hade fäst blicken någon annanstans.

McGonagall satte ner sorteringshatten på Harrys huvud och en tystnad föll. Pojken såg oberörd ut medan hatten blev ytterst fundersam.
"Jag vet inte,"sa han tillslut,"han är inte en gryffindor, det har jag klart för mig iallafall."
Och i samma stund hatten sagt det blev sorteringen plötsligt mycket intressant, så pass att Snape faktiskt också såg på den lilla pojken med undrande ögon.
Hatten fortsatte:
"Men du är intelligent, listig och lite...hemlighetsfull. Du är som en clown, Harry Potter. Du är inte riktig vem du först verkar att vara."
Det blev en kort stunds tystnad igen, men så ropade hatten:
"Hufflepuff!"
Harry gick och satte sig vid Hufflepuffbordet. Ingen fattade någonting.

Nu under måltiden presenterade sig några av de andra Hufflepuffstudenterna. En av dem var Cedric Diggory, som inte sa så mycket mer än sitt namn innan han högg in för att äta. En annan var Laura Winter, en pratglad tjej i tredje året som snart åt upp alla körsbärstomater på bordet.
"Harry,"svarade Harry med en svag röst när hon frågade efter hans namn.
"Harry Potter?"frågade Laura.
Harry nickade.
"Wow, får vi se ärret?"
Flera studenter vände uppmärksamheten mot Harry.
"Vilket ärr?"
"Ärret i pannan,"svarade en annan av eleverna.
Harry drog upp luggen för att visa, även om han inte förstod varför det skulle vara så intressant.

Från professorernas bord satt Severus och såg ner på pojken vid Hufflepuffbordet. Pojken såg fundersam ut, lite otrygg. Severus undrade varför. Potter skulle ju vara arrogant, full av sig själv och älska beröm och ära. Men så påmindes han av det hatten sa.
Var det fel barn, undrade han, har de verkligen tagit rätt Harry Potter?