Den första av mitt slag

Flock?

Jag kramar honom och King skäller och hoppar runt. Jag släpper Jack och går ner på knä för att hälsa på King och han slickar mig i hela ansiktet. Jag skrattar och kramar honom runt halsen. Jack skrattar och ser bakom mig. Jag reser mig upp, hela min familj står bakom mig med några från flocken. Alla mina syskon står där och jag skakar på huvudet åt dem. Av dem alla har bara Clary kommit och hälsat på mig. 

Jag går fram till dem och Jack följer med mig.

"Jack det här är min familj. Men det är bara några som jag vill presentera dig för. Clary, min lillasyster och mamma och pappa." De skakar hand och mina andra syskon ser chockade ut. 

"Men vi då?" hör jag min syster Rebeccas  jobbiga röst säga. Hon ser på Jack som om han var en köttbit och hon var ett rovdjur, som hon är. 

"Oj, hur kunde jag glömma er? Mina syskon som inte ens kommit för att säga hej till mig. Mina svekfulla syskon som såg på mig som ett missfoster innan jag räddade hela deras flock och vet du vad jag fick inte ens ett tack! Istället lämnade de mig för att dö." säger jag och ser in i hennes guldiga ögon, en utmaning.

"Deras flock? Senast jag kollade så var du endel av den här flocken" Säger hon och tar bort grus från under hennes naglar."En flock lämnar inte någon bakom. Ni kämpade inte ens för att hitta mig. Ni har aldrig sett på mig som en flockmedlem så varför skulle ni göra de nu. Juste," säger jag och slår mig på pannan som om jag precis kom på något "för nu har jag krafter och de hade jag inte då. Jag har aldrig varit en del av den här flocken och det vet du." säger jag och skakar på huvudet. "Jag fattar inte ens att vi är släkt" säger jag innan jag börjar gå med King och Jack efter mig. 

Peter sträcker sig efter mig och jag greppar tag om hans handled och välter omkull honom över min axel. 

"Jag skulle bara säga förlåt" Säger han från sin plats på marken. 

"Ett förlåt räcker inte för hur ni har behandlat mig" säger jag och släpper honom. 

Jag går upp på mitt rum och det är nästan så att jag skakar med ilska. Jag begraver mitt ansikte i kudden och skriker.  "Det var intensivt" säger Jack när han sätter sig på sängen. Jag fortsätter ligga med huvudet i kudden.

"Tack kapten uppenbar, det visste jag inte" mumlar jag åt honom.

"Jag hör dig inte igenom denna tjocka vägg av sarkasm och bitterhet." säger han och låtsas knacka på en genomskinlig vägg. Jag ger honom ett litet skratt för hans försök att uppmuntra mig. "Kom igen, vi går och utforskar det här stället" 

Han tar tag i min fot och drar ner mig från sängen så att jag landar hårt på golvet. Han fortsätter att dra med mig ut genom dörren och vidare genom korridoren.

"Jag kan gå du vet" säger jag och sparkar till honom lite löst på benet.

"Gör det då" säger han och släpper mig.

Vi vandrar runt ett tag och han får mig på bättre humör. Vi skojar och jag tror att jag skulle mördat Rebecca om han inte var här. Vi går ut ur huset och börjar leka med King. Han får tag i leksaken som jag håller i och börjar att dra i den för att jag ska släppa. Jag drar i den en stund innan jag släpper och han springer iväg med leksaken och lägger sig och biter på den.

"Jag borde nog ta honom på en promenad, vill du följa med?" frågar han och jag skakar på huvudet.

"Näe, jag borde nog äta något" Vi pratar en stund till inan jag går in och går till köket vi hittade förut. Jag öppnar alla skåp i jakt på något ätligt. När någon kommer in i köket.

"Hej" säger Clary och jag ser på henne och ler.

"Hej, vet du vart det finns några flingor?" frågar jag och fortsätter att gå igenom skåpen.

"Du borde säga förlåt, de menar väl. Jag vet att flocken inte har varit snäll mot dig men du borde be om ursäkt." säger hon och jag känner hur mitt hjärta brister.

"Tar du deras sida? Du är precis som dem! Jag trodde att jag hade någon av mina syskon som jag kunde lita på, men jag hade fel." säger jag och rusar ut ur rummet. Jag skyndar upp till mitt rum och ser att min väska hänger på en stol. Jag tar den och fyller på min vattenflaska.Jag skyndar mig mot dörren och ut mot skogen. 

"Mare! Vänta!" Jag vänder mig om och ser att min familj, flocken och Alec stå utanför huset. 

"Varför?" frågar jag.

"Vart är du på väg?" frågar mamma och jag skakar på huvudet.

"Härifrån, för jag verkar inte vara välkommen här" ropar jag.

"Vad pratar du om, självklart är du välkommen! Du är en del av flocken" Säger pappa.

"Är jag?  Sen när, jag blev en del av den här flocken när jag räddade er och inte ens då fick jag ett tack. Jag har varit en börda till den här flocken sen jag föddes. Jag har varit hatad, avskydd. Så är jag en del av flocken? Nej, jag är er dotter. Men jag är inte med i den här flocken." Säger jag och tänker på alla viskningar och blickar från flocken. Tårar rinner ner längst mina kinder, men jag är inte ledsen för min skull.

Jag är ledsen för den 16 åriga Mare som inte ändrade form och trodde att något var fel på sig själv. Hur hon förlorade sina vänner på en kväll och sin flock på bara några sekunder. Hur hon förlorade sin familj. 

"Mare, sluta vara löjlig, det räcker. Vi fattar du har hittat på allt om dina krafter. Jag förstår att du vill passa in men att ljuga hjälper inte." säger Rebecca och jag ser på henne. 

"Vad sa du precis?" frågar jag och jag känner hur mina blixtar rör sig under min hud.

"Jag vet att du ljög om att var demon dödaren, men det gör inget. Berätta nu, visst är det jag som är den riktiga demon dödaren?" säger hon och jag går mot henne. Flocken backar när jag kommer nära men Rebecca står kvar.

"Om jag inte har några krafter vad är då det här?" frågar jag och lyfter min hand mot himlen. En röd blixt skjuter ut från min hand och den är större än någon jag skapat förut. Den lyser upp himlen och jag ser hur flocken tappar hakan. 

Jag tar ner min hand och ser Rebecca i ögonen. 

"Di-dina ö-ögon är röda" stammar hon och jag tar min hand i ett stryptag runt hennes hals och lyfter henne från marken.

"Jag kanske tillät dig att behandla mig så här förut. Men inte längre. Du må vara min syster, men säg något sådant till mig och jag kommer skada dig." Jag släpper henne och hon faller till marken och flämtar efter andan. 

"Jag är demon dödaren och om någon vill bevisa motsatsen, gör det! Ni har fel ändå" Jag vänder mig mot skogen igen och börjar gå.

"Ha ett bra liv, det här kanske är det sista ni ser av mig" säger jag och vänder mig om för att le och ge dem långfingret. 

Jack kommer ikapp mig när jag kommer in i skogen.

"Så vad gör vi nu?" frågar han.

"Jag har ingen jävla aning" 

---

Vad tycker ni?

 Kommentera, jag vill veta vad ni tycker 

MK<3