Den första av mitt slag

Demonen

Jag joggar till flockhuset och öppnar dörren. Jag märker på direkten att något inte är rätt. Hela huset känns övergivet. Mina steg är tysta när jag går genom huset och letar efter allihopa. Jag hör något bakom mig och snurrar runt beredd på att attackera. Men det var bara Clary, hon såg livrädd ut.

"Vad händer?" frågar jag henne men hon sätter ett finger mot sina läppar för att tysta mig. Hon drar med mig till ett rum som jag inte vet vems det är. "Något är här" viskar hon nästan så tyst att jag knappt hör henne. "Vad är här?" viskar jag tyst. Hon kollar runt om sig innan hon svarar som för att se om vi är ensamma. "Jag vet inte, Lucas och Alex har redan börjat ändra form" säger hon och kollar ner på sina händer.

"Vart är dem? Ta det lugnt de är några minuter äldre än dig." säger jag och hon nickar svagt. Hon tar min hand innan hon snabbt drar med mig ut genom dörren.

"De är med pappa och alla de andra" säger hon och drar mig genom korridorerna. Jag hör ett skrik och skyndar framåt. Vi kommer fram till baksidan bakom huset när jag ser något stort och svart stå framför flocken. Pappa hjälper Alex och Peter hjälper Lucas när deras ben bryts. Även om man får krafter så gör det väldigt ont och en del ben bryts, det var något om att kroppen måste vänja sig med krafterna.

Den svarta saken står och kollar på när flocken livrädda sitter och stirrar på den. Det tar ett tag mig att förstå vad det var, en demon. Jag sneglar mot Clary och ser att hon stirrar på sina tvilling bröder.

"Vi måste hjälpa dem" viskar jag och kollar på Clary bara för att se tårar rinna längst hennes kinder. "Vad är det?" Frågar jag.

"Det gör så ont" säger hon och jag nickar, hon har börjat ändra form. Hon måste ta sig till pappa, han är mer erfaren när det gäller att hjälpa folk genom sånt här. Då kommer jag på en plan.

"När demonen försvinner så springer du till pappa så hjälper han dig" Säger jag och kramar henne "Lycka till, lilla syrran"

"Vad ska du göra?" Frågar hon men jag är reda på väg därifrån "Mare?" säger hon men jag ignorerar henne. Jag springer tillbaka genom korridorerna till framsidan och sätter på mig mina skor. Jag smyger runt det stora huset och när de första flockmedlemmarna börjar synas sätter jag fingret mot mina läppar för att de ska fortsätta vara tysta. Jag kollar runt hörnet på huset och jag känner den stinkande lukten av ruttet kött som kommer från demonen. Den har fortfarande inte sätt mig så jag plockar upp en sten som är lite större än min hand och utan att tänka mig för kastar jag den mot sakens huvud. Medans stenen flyger genom luften stirrar alla i flocken på den tysta. När stenen väl träffat vänder sig demonen sig snabbt mot mig och ger ifrån sig ett vrål som skakar marken. Den tar stora kliv mot mig och jag vänder mig om för att börja springa.

"Clary! NU!" ropar jag och jag hör dörren öppnas.

Jag rusar mot skogen och jag hör hur demonen följer efter mig med tunga steg. Jag har ingen aning hur man slår en demon och jag har inga vapen heller. Bra plan. Jag är ganska körd. Men under hela den här tiden undrar jag vart mamma är, hon borde vara här på trillingarnas födelsedag. Något orange flyger förbi mig och missar bara med några centimeter och jag känner som en våg av värma när den åker förbi. Den träffar ett träd och trädet sätts i brand på direkten. Kan demoner kasta eld också? Jag börjar springa slalom mellan träden. Flera eldklot kommer flygande men som tur missar alla. Grenarna från träden slår mot mitt ansikte och det känns som piskor. Något greppar tag om min fot och jag faller handlöst till marken. Smällen får mig att tappa andan och jag han inte riktigt få in luften i mina lungor.

Jag försöker få loss min fot men känner sedan att det är något som är lindat runt den. Jag kollar bakåt och ser att demonen inte längre finns där. Det är något i läder som lindars runt min fot och helt plötsligt dras jag bakåt. Det gick snabbt och plötsligt står demonen över mig. Innan jag hinner reagera tar saken tag om mitt hår och lyfter upp mig från marken. Jag skriker ut. Demonen kaster mig mot ett träd och jag slår i det hårt. Jag känner hur blod rinner ner från sidan på mitt ansiktet och hur mitt lår värker. Jag tror att det är brutet. Demonen tar stora steg mot mig och jag försöker krypa från den.

Den sparkar till mig på ryggen och jag skriker igen. Jag trodde inte att demoner va så starka. Den ställer sig över min igen och jag sparkar till den med mitt oskadade ben. Den backar några meter och jag hasar mig bakåt och försöker förgäves att resa mig upp. Demonen kommer emot mig igen och den här gången tar han fram en kniv som ser ut att vara i svart metall.

Jag kommer inte kunna slåss mot den kniven men jag kommer inte ge upp utan en strid. Den hugger mot mig och jag korsar mina underarmar och håller upp dem som en sköld. Demonens handled kommer i kontakt med mina underarmar och kniven är bara centimeter från mitt ansikte. Jag rullar undan och den hugger i tomma intet. Demonen kastar sig på mig och jag slår till den i ansiktet Den vrålar och fäller fram klor från sina fingertoppar. Vad är det här, nån jävla wolverine? Sen när har demoner klor? Okej, jag har aldrig sett nån förut så de kanske alltid har haft det. Jag knuffar undan den men klorna kommer ändå i kontakt med min kind och jag känner hur något varmt rinner längst min kind.

Demonen backar och jag reser mig upp med stor möda. Innan jag hinner reagera kommer saken farande mot mig och jag hinner bara sätta händerna framför mig som skydd. Men då känner jag en konstig känsla sprida sig igenom min kropp och plötslig skjuts en röd blixt ut genom min hand och träffar demonen. Det blir som ett hål i demonens kropp där blixten träffade och demonen förvandlas till aska.

Vad hände nyss?

Jag faller till marken och lutar mig mot ett träd, jag känner mig så trött.

Alec (överraskning)

Efter mitt besök på jorden kallade min far mig till sig. Djävulen var en hemsk man som inte skulle sluta för något eller någon tills han var den mäktigaste varelsen. Han var även min far. I underjorden ser demonerna ut som vanliga människor, det är när de är på jorden som de förvandlas till monster.

De mörka korridorerna är nu fyllda av demoner och alla värkar vara upprymda av att höra vad deras kung har att säga. Jag tränger mig förbi allihopa och två vakter öppnar den tunga porten till kungens sal. Min far sitter på sin silver tron med sin svarta krona på sitt huvud. Han har varit kung i 342 år och han verkar inte vilja stiga av sin tron den närmaste tiden. Han följer mig med sina röda ögon.

Han vet inte om att jag besökte jorden och varnade formbytarens dotter, som var väldigt vacker. Jag kan fortfarande inte glömma hur hennes ögon såg ut att lysa i det svaga ljuset.

"Vad kan jag hjälpa dig med, far?" Frågar jag samtidigt som jag knäböjer framför honom. Även fast jag är hans son och tronarvingen måste jag knäböja och visa respekt mot kungen. Han vinkar med sin hand för att visa att jag kan resa mig upp.

"Jag kallade hit dig för att berätta de senaste nyheterna för dig. Formbytarens flock är död. Jag skickade abandon dit för att slakta allihopa och om han klarade av det skulle ha bli fri. Jag kände hur kontakten med honom bröts för en timme sedan vilket betyder att han är fri." eller att han är död, tänker jag för mig själv .

"Men formbytaren då?" Frågar jag honom och han ser fundersam ut.

"Ingen av mina kontakter har sett henne på två månader, det är som om hon gått upp i rök." säger han. "Du kan gå nu, det var allt"

Jag vänder mig om och går mot dörren när min far ropar något som gör att jag stelnar till.

"Och om du trotsar mig igen hugger jag handen av dig" säger han och jag nickar stelt. Jag fortsätter tillbaka till mitt rum där Camile väntar på mig. Hon är en demon som jag brukar ha lite kul med då och då, det kan bli ensamt i underjorden ibland. Men nu är den enda jag kan tänka på formbytarens dotter och jag har ingen aning varför.