Den första av mitt slag

Början

Nu stirrar dem igen, tänker jag för mig själv när jag går ut från dörrarna och börjar gå hemåt från skolan. Jag vet vad de tänker om mig 'hon är för svag för att vara Lucys dotter, hon har inte ens ändrat form än' eller något liknande. Men jag bryr mig inte vad de tycker om mig. Min mamma sällan hemma för hon reser runt bland de andra flockarna och skyddar dem. Jag saknar henne.

Min syster Rebecca hon har alltid varit bättre på att göra vad folk förväntar sig av oss. Hon har alla killar vid sina fötter med sin långa guldiga hår och sina guldiga ögon. Hon ändrade form när hon fyllde 16 och hon blev en lejon hona. Hon är snäll, vacker och godhjärtad och jag älskar henne men hon kan vara för mycket ibland. Hon ska alltid visa sig bättre än vad jag är.

Jag kliver in genom dörren till flockhuset och slänger av mig skorna innan jag går upp till mitt rum. Jag kastar väskan på sängen och skyndar mig att sätta på mig träningskläder. Jag sätter upp håret i en slarvig tofs innan jag skyndar ut på fältet där vi tränar. Jag kanske inte kan ändra form, men det hindrar mig inte från att slåss i mänsklig form och jag är en av de starkaste krigarna i flocken. John står och prata med några av flockens krigare. Jag går upp till honom och krigarna går därifrån, chockerande. Jag himlar med ögonen, eftersom att jag inte fått mina krafter eller ändrat form så flyr flocken mig som om jag var pesten. De tror att det är något fel på mig.

"Vem ska jag möta idag?" Frågar jag och möter hans mörkgröna ögon.

"Peter" säger han kort innan han går, vad har jag gjort honom? Jag rycker på axlarna och ser Peter stå lite längre bort. Jag går upp till honom och han ser allmänt arg ut.

"Ska vi börja?" Frågar jag honom och han mumlar ett irriterat 'ja'.

Peter ärvde mammas jord krafter och han är flockens beta och hjälper John. John är alfa och är en varulv för att han ska kunna styra flocken så bra som möjligt.

Jag backar en bra bit så att han kan försöka använda sina krafter att stoppa mig.

Jag börjar springa mot honom och jag ser honom lyfta sina armar för att skapa en mur och jorden börja resa sig. Jag kastar mig över den och ser att han har börjat kasta stenar mot mig. Stora stenar kommer farande mot mig och jag duckar dem så bra jag kan. Jag börjar komma närmre honom, täckt av jord och smuts. Jag springer när jag känner hur marken försvinner under mig. Min kropp landar hårt på min vänstra arm, jag skriker ut i smärta men reser mig snabbt upp. Jag kollar upp och ser att jag är i en några meter djup grop. Jag rör på min vänstra arm och smärtan från axeln överraskar mig. Jäklar det gjorde ont. Jag försöker struntar i smärtan och hoppar upp för att få tar på kanten på gropen och till min tur var gropen inte så djup som jag trodde. Jag häver mig upp och springer mot Peter.

Han kastar stenar mot mig igen och när jag väl kommer fram till honom så slösar jag ingen tid utan vräker mig direkt på honom och han faller omkull. Han landade hårt på ryggen. Jag hör honom stöna i smärta, jag sparkar honom i magen och han återhämtar sig snabbt och är snart på fötter. Vi cirkulerar varandra några varv och försöker läsa av varandras rörelser. Jag hör ett högt ljug en bit bort och förlorar koncentrationen han tar möjligheten och välter omkull mig. Men jag får tag på hans arm och drar med honom i fallet. Han landar bredvid mig och jag klättrar på honom och slår upprepat i hans ansikte. Han försöker blocka flera gånger men misslyckas och jag väntar på att han ska ge upp.

Jag känner något missa mitt ansikte med några millimeter och kollar upp från hans ansikte, det var en sten, ungefär lika stor som mitt huvud. Vad gör han? Han vet att han inte får använda sina krafter i närkamp. Jag ser flera stenar lyfta från marken och komma mot mig.

Jag kastar mig av honom och börjar springa från stenarna men blir omkull knuffad när något hårt träffas mig i ryggen. Jag stönar från smärtan i ryggen och axeln. Jag reser mig långsamt upp och ser att det var en stor sten som träffat mig.

"Va fan, Peter, vad håller du på med?" Ropar jag åt honom men det är som om han inte hör mig för stenarna bara fortsätter komma. Jag duckar dem om och om igen men det gör ont i axeln och ryggen. Jag ser honom ta en paus från sten kastande för att det tar så mycket av hans energi och jag börjar springa mot honom så snabbt jag kan och när jag kommer fram tar jag tag i en speciell punkt i hans nacke som gör att han blir medvetslös. Jag låter honom ligga där på marken och springer in i huset.

"Pappa!" Ropar jag och börjar springa mot hans kontor. Jag öppnar dörren med en smäll och ser honom sitta bakom sitt skrivbord med fem andra män i rummet, de har nog möte, men just nu bryr jag mig inte.

Anledningen att ingen av mina syskon får använda sina krafter i närkamp när vi slåss är att det bara är träning och om jag skulle bli träffad av till exempel en stor stenbumling i ansiktet, så skulle jag bli skadad, vem skulle inte bli det? Men i alla fall jag läker inte som de andra eftersom att jag inte ändrat form.

"Vad är det Mare?" frågar han irriterat, nog för att jag avbröt hans möte.

"Peter använde sina krafter i närkamp!" sa jag och det tar en stund innan han fattar vad jag menar och ursäktar sig innan han går ut genom dörren, jag hör honom ropa på någon innan dörren stängs. Jag ler mot männen i rummet men bara en av dem ler tillbaka. Jag följer efter pappa och går ut genom dörren. Jag går till kylen och tar ut en påse med frysta ärtor som jag håller mot axeln. Min lilla syster Clary sitter vid ett av de långa borden och äta ett äpple. Jag går upp till henne och rufsar till hennes hår, hon suckar och vänder sig mot mig.

"Hej syrran" säger jag och hon ger mig en sur blick.

"Hej" Säger hon och ler lite smått mot mig.

"Hur känns det att fylla 16 om några dagar då? Nervös över att ändra form eller få krafter?" Frågar jag och jag möter hennes ljus blåa ögon.

"Det känns bra men jag har ju två idioter till bröder som fyller år samtidigt. Sen är jag lite nervös över att jag int-" säger hon innan hon avbryter sig själv.

"Att du inte ska ändra form" avslutar jag meningen åt henne och hon nickar. "Tro mig, du kommer inte bli som jag" säger jag för att trösta henne lite men samtidigt så känner jag som ett stick i hjärtat när jag säger det. Men varför skulle hon vilja vara som mig? Jag ler sorgset mot henne innan jag går ut från köket och går mot sjukhus avdelningen.för att kolla upp min axel.

Samtidigt som jag går tänker jag, är alla mina småsyskon rädda över att bli som jag? Jag har två småbröder till, som är trillingar med Clary, de heter Lucas och Alex. Men jag vet redan svaret på min egna fråga, ja de är rädda för att bli som mig.

---------
Förda kapitlet är klart, Vad tycker ni? Det kan vara lite förvirringar här och där men allt kommer bli bättre om ett tag.
Gott nytt år!!
Tack @Berguven för att du gjorde så fina omslag, jag kommer växla mellan det som jag har nu och dina, Tack igen!
~MK<3
(Blev inte så nöjd med kapitlet med det kommer bli bättre)