Den första av mitt slag

Saknade

Clary kommer in i rummet och väcker mig från en tupplur. Hon slänger sig mot mig och kramar mig så hårt att jag undrar om jag kommer explodera. Hon sätter sig bredvid mig och håller sina händer mot mina kinder. Jag ser in i hennes gröna och bruna ögon och hon möter min blick. Hon vänder sig bort som jag vet hon brukar göra när hennes känslor överväldigar henne.

"Är du okej?" frågar jag henne och hennes ögon svämmar över med tårar. Jag kramar henne men rycker till igen när smärtan ilar till. Hon kramar mig igen och jag hör hur hon snyftar mot min axel. Jag håller om henne med min oskadade arm och hon försöker lugna ner sig.

"Jag har saknat dig" mumlar hon i mellan snyftningarna.

"Och jag har saknat dig, C." säger jag och håller om henne hårdare. Hon är nog den familjemedlemmen jag saknat mest, min lillasyster.

"Jag är så ledsen att vi lämnade dig. Mare, vi trodde du var död. Men när du ringde förstod jag vilket misstag jag gjort som lämnade dig. Jag skyndade mig tillbaka hem men det var övergivet. Vi har bara hört rykten att den nya demon dödaren var i Bolis. Hur har du haft det? Hur mår du? Jag är så ledsen Mare." Jag snyftar till och mina ögon börjar tåras.

"När jag vaknade upp i skogen hade jag ett brutet ben och var skadad. Jag visste inte hur jag dödad demonen bara att den var död. Jag tog mig hem men det var tomt. Jag plåstrade om mig själv bara för att senare inse att jag läkt. Men det var en till demon som väntade i huset. Jag lyckades fly och träffade en kille som heter Jack. Vi fick träffa alla kungar och drottningar samma dag som demonerna kom. De gav mig ett uppdrag att skydda deras bar-." Berättar jag när jag kommer på att jag inte sett barnen sen jag vaknade. Jag försöker resa mig upp och Clary ser förvirrat på mig. Jag stålsätter mig för smärtan och tar ett steg i taget mot dörren.

"Vart är du på väg?" säger hon och jag öppnar dörren och går ut. Jag står i en korridor och jag följer ljudet av skratt. Varje gång jag andas in stramar mitt sår till och jag stannar till för att återhämta mig från smärtan. Jag vet att jag inte borde vara ute och vandra men jag måste veta om de mår bra. Jag kommer till en dörr som står på glänt. Jag öppnar den lite till och ser Alec och barnen sitta i soffan och kolla på någon tecknad film. Jag hör ett jamande och vänder mig om och ser Red stå och se på mig.

Jag kollar tillbaka mot soffan bara för att se Alec titta förvirrat på mig. Jag vänder mig om och går ut ur rummet. Jag plockar upp Red och försöker smyga tillbaka tillbaka till mitt rum. Hon spinner i min famn och jag kliar henne bakom örat.

"Vad håller du på med?" Frågar Alec när han kommer efter mig. Jag fortsätter klappa Red och Alec tar tag i min arm. Red fräser mot honom och jag ser förvånat på den lugna katten.

"Du ska ligga och vila" säger han anklagande och jag suckar.

"Jag ville bara se att barnen var okej" svarar jag och fortsätter långsamt genom korridoren. Pappa springer igenom korridoren med en glas behållare i handen. Han har ryggen mot mig men jag ser ändå att det är han. Han öppnar dörren till mitt rum och pratar med någon. Jag kommer fram till rummet och krockar med någon som kommer springande ut ur rummet. Jag faller bakåt men Alec fångar mig och jag reser mig och grimaserar åt smärtan men ler åt honom ändå. Jag såg säkert döende ut när jag försökte le just nu man jag bryr mig inte. Jag vänder mig mot personen som står i dörren och ser att det är pappa.

"Pappa!" ropar jag och kastar mig mot honom i en stor kram. Han kramar mig men är försiktig med min skadade axel. Han släpper mig och ser på mig. Han drar med mig in i rummet och sätter mig ner på sängen. Red stirrar på mig som att jag svek henne när jag tappade henne när jag höll på att ramla. Jag sätter mig på sängen och pappa tar fram behållaren med den lila vätskan.

"Det är motgiftet, här drick" Säger han och tar av locket. Jag för bägaren till munnen men innan jag hinner svälja kommer någon inrusande i rummet. Det är pappa. Jag kollar från höger till vänster på de identiska papporna. De ser förvirrat på varandra och Alec ser på mig. Jag spottar ut den lila vätskan.

"Va? Vad händer?" säger jag och tittar på dem. Den andra pappa kommer fram till mig med en likadan bägare fast drycken var genomskinlig.

"Du måste vara en dubbelgångare" säger Pappa 1 som krockade med mig. Pappa 2 skakar på huvudet och tittar på mig.

"Det är jag princessan, vi har inte mycket tid du måste dricka motgiftet." säger han och jag skakar på huvudet för att försöka göra mig av med förvirringen.

"Ni ska ta en klunk av ditt eget motgift och se vad som händer." Jag ger dem sina behållare och pappa 2 tar en klunk och jag ser på pappa 1.

"Mare lägg av nu du måste dricka hela för att bli frisk." säger han men jag lägger armarna i kors och han suckar. Han för drycken till munnen och tar en långsam klunk. Nästan direkt så faller han till marken och något vitt lödder rinner från hans mun. Hans hud blir mörkare och förvandlas till fjäll. Hans ögon blir lila och stirrar mig i ögonen när han andas ut.

Jag backar några steg och ser på pappa, min riktiga pappa.

"Demon" säger han och tar mig från rummet och sätter mig i en soffa. "Här du måste dricka." säger han och nu dricker jag upp allt. Jag känner ingen skillnad men det kanske tar ett tag att verka.

"Mare! Mare! Är du här? Mare!" ropar någon och direkt känner jag igen hundskallet som hörs efter allt ropande. Jag reser mig snabbt och springer mot dörren och följer ljudet av hans röst. Han står ute i en stor trägård och King är vid hans sida. Jag slänger mig mot honom och King springer mot mig i full fart.

"Jack!"

Alec

Jag gillar inte han med hunden, jag gillar honom inte alls...

-------------------------------------

Såååååååå.... Vad händer?

Har ingen aning om vad jag ska välja för gymnasium, inte bra.

MK<3