Den första av mitt slag

Rösten

"Mare? Mare! Är det du? Vart är du? Vi trodde vi hade förlorat dig" säger mamma genom luren och snart hör jag resten av min familj genom telefonen. Jag känner hur sveket och ilskan över att de lämnade mig återvänder.

"Ja det är jag, och om ni hade väntat en dag till skulle ni vetat att jag levde. Men ni väntade inte på mig, letade ni ens?" Frågar jag argt.

"Mare, du måste förstå, demonen. Den kunde kommit tillbaka om vi gick och letade efter dig" säger pappa.

"Nej, det kunde den inte för jag dödade den, så ni kunde letat efter mig. Jag offrade mig nästan för er alla och ni överger mig i gengäld." Skriker jag till telefonen.

"D-du dödade den?" Den här gången hör jag min stora systers röst genom telefonen.

"Förvånad?" Frågar jag och börjat ilsket gå fram och tillbaka i rummet.

"Så du är demon dödaren?" Frågar Peter.

"Jag tror det" säger jag och jag hör Rebecca säga 'jag trodde det skulle vara jag'.

"Jag är påväg till Bolis för att berätta för alla att demonerna är påväg tillbaka och att vi måste förbereda oss." Säger jag och ser Jack komma tillbaka in i rummet med en stor väska på ryggen.

"Jag måste gå nu, hej då" säger jag och trycker på den röda knappen och samtalet avslutas.

Jag står tyst en stund och bara tänker, jag hade gett upp hoppet om att jag skulle få mina krafter eller att jag skulle ändra form och det verkar som att min familj hade gjort samma sak. Rebecca var säker på att det var hon som var demon dödaren och det kändes bra att hon fick reda på att hon inte var det. Hon har sett ner på mig ända sedan jag fyllde 16 och trott att hon var bättre än mig på allt. Men det visar sig att jag är bättre än henne på en del saker.

"Ska vi ge oss av?" Frågar jag och han nickar. Vi går ut genom dörren och ger oss av mot Bolis, staden av glas.

Jag vet inte vad jag ska göra när jag väl kommer dit men nu börjar vi närma oss. Vi har gått i två dagar och hela min kropp gör ont. Vi har börjat närma oss staden och Jack och jag pratar medans vi går . Jag har fått reda på ganska mycket om Jack som att han är homosexuell och älskar färgen lila. Han är en cool kille, rolig också. Hans hund King är den sötaste hunden jag någonsin träffat. Min familj har försökt nå oss flera gånger på hans telefon men vi har inte svarat.

Vi stannar upp när solen håller på att gå ner och bestämmer oss för att slå läger. Vi gör upp en eld och sätter oss snackar en stund innan jag fäller ut min sovsäck och somnar på den hårda marken.

Jag är i någon slags skog, träden är så höga att himlen bara är som små prickar mellan trädens kronor. Jag snurrar runt bland det gigantiska träden och letar efter någonstans att ta vägen. Jag kommer ansikte mot ett par mörk gröna ögon som nästan smälter in i granarna i bakgrunden.

"Spring, min far kommer!" Hör jag en mans röst ropa.
"Göm dig" det var mannens rösten igen
"Han kommer döda dig" omgivningen förändras varje gång mannen säger någonting.
"Vi kommer träffas igen"
"Jag kommer alltid älska dig Mare"
Först var det en skog sen ett slott, en båt, en öde väg och det sista han sa var på något som såg ut som ett slagfält. Det lät som ett adjö, vem är den mannen?

"Det spelar ingen roll vad du gör Mare jag kommer hitta dig. Jag kommer döda dig och alla som hjälpt dig. Jag ska döda den sista av demon dödarna. Det lovar jag dig." Nu var det inte samma röst som förut, den här var mörkare mer hotfull, äldre och jag kände igen den på något vis.

Mitt huvud börjar kännas som om det ska explodera. Jag faller ner på knä och håller mig för huvudet och skriker i smärta.

"Mare" manens röst var tillbaka och han viskar mitt namn mjukt och det låter så vackert när han säger det, men varför?

Känner jag honom? 

Jag vaknar upp andfådd och svettig. Jack ligger och sover några meter ifrån mig och jag ser att elden håller på att slockna. Det är tidig morgon, klockan är nog inte mer än fem. Jag plockar upp lite ved och lägger det på elden. King kommer och lägger sig i mitt knä och jag klappar långsamt honom.

Jag har ingen aning om vad jag håller på med, när jag kommer till Bolis, vad kommer hända? Kommer folk tro mig?

Jag sitter och tänker i timmar och bara njuter av tystnaden. Jag kollar på månen som hänger lågt över horisonten och kommer och tänker på historierna att varulvar bara ändrar form till sina vargar under full månen och skrattar lite. Människorna tror på det, men de vet inte sanningen.
Mitt liv har förändrats så mycket under de senaste dagarna och jag vet inte hur jag ska hantera det. Ska jag vara glad? Ska jag önska att vi kan gå tillbaka till den tiden innan det blir värre.

Kommer jag överleva den strid som väntar framför mig? 

Då förstår jag vilken den mörka rösten var från min dröm, djävulen.
Men hur? Har han varit i mitt huvud, rotat runt bland mina tankar?

Ett ljud från skogen avbryter mina tankar, jag plockar upp jakt kniven Jack tog med sig och reser mig upp från marken innan jag går mot skogen. Jag visste vad det var innan jag sett den, en demon. Kan de inte bara lämna mig ifred.

Det var en liten demon, den räckte typ mig upp till midjan. Den hoppar på mig och tacklar mig till marken jag kämpar för att få av den och precis när den ska bita tag om min hals med sina vassa tänder lyckas jag knuffa av den. Jag letar i löven efter kniven och när jag får tag på den känner jag hit något tungt landar på min rygg och hur något vasst borrar sig ner i min axel. Jag skriker och slänger mig på rygg. Demonen släpper taget och jag hoppar på den. Med kniven mot dess hals, jag vet att det kan skada dem men inte döda.

"Jag har ett meddelande åt Lucifer, jag bryr mig inte om han hittar mig, jag kommer vara beredd och jag kommer döda honom."  säger jag åt demonen och den väser åt mig en gång innan den försvinner upp i tomma intet.