Den första av mitt slag

Uppdraget

Alec

Jag vaknar av att Camile drar med sina fingrar över mitt bröst. Jag kollar ner på henne och tar bort hennes hand. Jag sätter mig upp och lindar lakan runt kroppen. Jag klär på mig och tittar bak på Camile som fortfarande ligger i sägnen och betraktar mig. Mina steg är det ända som hörs när jag lämnar rummet.

Jag vet att hon kommer vara borta när jag kommer tillbaka. Ända sedan jag träffade henne har jag inte kunnat sluta tänka på henne. Min far berättade att hon skickade ett medelande genom en av demonerna som skickades för att döda henne. Medelandet var ett löfte till min far att hon skulle döda honom. Jag känner hur rummet börjar snurra lite och en svag smärta i mitt bakhuvud. Jag lutar mig mot väggen lite för att få stöd men efter några sekunder är det borta.

Jag fortsätter till tronrummet och ser min far sitta där som vanligt, jag undrar varför han inte växer fast i stolen. Jag bugar och reser mig upp, han ser knappt åt mitt håll utan fortsätter arbeta.

"Far?" han nickar och jag förstår att jag hans uppmärksamhet.

"Hur är läget med demon dödaren?" frågar jag och han suckar och gnuggar sig i pannan. Han reser sig upp och går till en karta som visar den vanliga världen.

"Det var här hon skickade medelandet och sen dess har hon setts ridande mot Bolis. För en vecka sedan klättrade hon upp på sin mors staty och höll ett tal om oss demoner innan hon red till rådets hus. Sen dess har hon inte synts till, inte någonstans." säger han och jag ser att det stressar honom.

"Hennes mor då, formbytaren?" frågar jag och kollar över kartan med röda nålar där Mare synts till.

Jag undrar vad som hänt med henne, är hon okej? Vad tänker jag med? Hon är fienden, hon kommer dö. Hon och alla andra i hennes familj, kommer dö och det finns inte något någon kan göra åt saken. Hon var väldigt vacker men det finns många vackra flickor här i världen. Säkert vackrare än henne, men jag kunde inte riktigt övertyga mig själv om det.

Min far ser mig i ögonen och ser tankfull ut.

"Jag behöver någon jag kan lita på där uppe, någon som kan vara mina ögon och öron. Kan du göra det för mig?" jag ser mig oroligt omkring, jag skulle vilja undvika att möta Mare men jag måste göra det här för min far.

"Jag gör det" säger jag och låter så självsäker som jag kan.

"Jag vill att du svär på det" säger han och ser allvarligt på mig, nu är han inte min far utan djävilen själv.

"Jag, Alec Devil svär på att lyda djävulen när jag är på hans uppdrag att spionera och döda Mare Slavatore, demon dödaren. Om jag inte följer mitt löfte låt helvetets förlorade själar slita mig i stycken tills inget kan rädda mig från döden." säger jag och jag är inte helt säker på att jag hålla löftet men jag måste.

"Bra, nu min son gå och gör dig redo att stiga upp till den vanliga världen. " Jag lämnar honom och går mot mitt rum och hoppas att Camile hunnit ge sig av. Jag öppnar dörren och går in, sägen är tom och allt verkar vara som det ska.

Jag tar fram en väska och lägger ner kläder i den och allt som jag behöver några dagar framåt. Jag lägger ner bilden av min mor i min skjortficka och sätter på mig min jacka. Jag slänger upp väskan på axeln och går mot portalen. Utan att kolla bak går jag igenom den och hamnar mitt i en skog. Skogen är tät och jag plockar upp elixiret som gör att jag luktar som en helt vanlig varulv i en månad.

Jag följer ett av spåren tills jag kommer till en liten by. Jag andas in och känner lukten av varulver och häxor och börjar gå mot byn. Människor stirrar på mig när jag går förbi och snart stannar en man mig.

"Hur kan jag hjälpa dig?" frågar han mig och jag ser att  han studerar  min varenda rörelse.

"Jo, jag skulle behöva ta mig till Bolis. Åt vilket håll ska jag gå?" frågar jag honom och ler så snällt jag kan åt honom. Han slappnar av lite men är fortfarande spänd.

"Gå två mil norr så borde du snart se skyltarna" säger han och väntar på att jag ska börja gå. Jag går långsamt framåt och jag känner folkets blickar på min rygg. När jag kommit till skogens kant kollar jag bak och ser att människorna återgått till sakerna de gjorde innan jag kom.  

Jag går mot Bolis och snart kommer jag fram till en ödslig grusväg och snart börjar jag se skyltarna som varnar människor att komma i närheten. jag ignorerar skylten och fortsätter på vägen i yttligare några mil. Det är sent på kvällen när jag kommer fram och det är lite folk ute på gatorna. Några enstaka män går runt och verkar patrullera gatorna.

En hög smäll hörs och männen är genast på sin vakt. Flera lampor lyser nu i fönstren och jag börjar genast följa efter ljudet. Jag kommer fram till ett modernt hus och ser ett moln av cement delar sprider sig i luften. När luften klarnar ser jag ett antal barn kliva ut frän hålet i väggen. Jag är så långt ifrån att jag inte ser deras ansikten men en flicka känner jag genast igen, Mare.

Jag följer dem med blicken när de springer mot skogen och Mare stannar till vid skogskanten och ser bak. Hennes blick landar på mig en sekund innan den fortsätter leta efter vad som jagar dem. De försvinner in i skogen och jag står som fast frusen. Det tar några minuter innan jag ger mig efter dem.

Jag springer mot skogen och lyssnar efter dem, jag hör någon ropa och ger mig av i det hållet. Jag kommer fram och ser Mare slåss mot en demon. Inte vilken demon som helst, Andariel. Min fars högra hand.

Precis när jag ska hjälpa henne sträcker hon fram handen och en röd blixt skjuter ut ur handflatan. Demonen träffas och det bildas ett stort hål i dess bröst, Andariel faller död ner på marken.

--------
Snart åker jag till Malta på språk resa så kommer inte kunna uppdatera på några veckor.

Glad midsommar förresten!

~MK<3