Du är speciell | M&M |

Kapitel 26

Morgonen därefter var jag oerhört trött men det kanske inte var så konstigt. Jag hade ju trots allt varit uppe med Marcus hela natten. Däremot ångrade jag det inte trots att jag nu skulle vara seg hela dagen. Jag kunde ju sova på bussen på väg hem sen.

Vid frukosten sa jag nästan ingenting. Jag lät mina bordsgrannar sköta snacket och lade mig inte i. Det funkade för alla. Jag åt inte så jätte mycket heller men jag var helt enkelt inte så hungrig. I vanliga fall åt jag egentligen en häst på morgonen. Jag förstod mig verkligen inte på såna som hoppade över första målet för det var ju trots allt dagens viktigaste måltid.

När jag knaprat i mig mina cornflakes och yoghurten gick jag ut med min disk. Jag var klar före de andra men jag brydde mig inte om att vänta och ingen lyfte ens ett finger när jag lämnade bordet. Vi hade fått i uppdrag att städa rummen och packa ner alla lakan och sådant när vi var klara så jag gick direkt till stugan. Det var skönt att få en liten egenstund och bara tänka över saker och ting. Vad hade egentligen hänt inatt? Jag hade mött Marcus och vi hade gått hand i hand ner till vattnet där vi sedan suttit och kollat ut över sjön kring midnattstimma. Marcus hade hållit min hand och jag hade lutat mig mot honom. Sedan när vi skulle skiljas hade han gett mig en puss på kinden. Eller i alla fall så nära puss det går att komma. Alltsammans lät alldeles för bra för att vara sant. Hade jag drömt? Nej. Men varför hade Marcus gjort allt det där? Vi var ju bara vänner. Ville jag att vi bara skulle vara vänner? Allt detta gjorde att jag fick huvudvärk. Jag orkade inte tänka på honom något mer och bestämde mig istället för att koncentrera mig på lakanet som skulle vikas. Jag var sämst på att vika och detta trots att jag bäddat hur många sängar som helst i mitt liv. Jag svär även att jag bäddat många fler sängar än många andra då jag hela tiden reste runt med laget. Man kan tycka att jag borde fått in en rutin vid det här laget men icke. Det gick fortfarande lika sakta.

Jag var fortfarande inte klar när Teo och Felix kom in i rummet en stund därefter. De sa ingenting till mig vilket kändes skönt. Jag hade inget och säga jag heller så jag packade färdigt mina grejer under tystnad. Jag slängde min otympliga väska över axeln och granskade min plats för att se att jag inte glömde någonting. Jag skulle just till att gå ut från vårt rum då Felix hejdade mig.
"Jo du Alex" sa an och jag stannade i dörröppningen.
"Ja."
"Var du uppe något inatt?" Jag stelnade med ens till. Jag villa absolut inte att Teo skulle få reda på något om Marcus. Däremot brydde jag mig inte om någon listat ut att jag varit ute. Det hade andra killar också varit fast vid andra läger. Det var ingen ovanlighet att någon smög sig ut om natten.
"Jag gick på Toa" svarade jag Felix då jag visste att det var bättre att komma på en ursäkt en att neka helt. Han kollade däremot skeptiskt på mig. Både Felix och Teo hade vid det här laget slutat med allt de höll på med.
"Varför hoppade du ut genom fönstret för att gå på Toa om det finns en bara en bit bort i korridoren då?" Aj. Jag trodde inte att han visste så mycket.
Jag svarade honom inte. Jag hade helt enkelt ingenting att säga för vad skulle jag kunna hitta på för ursäkt? Ingen. Jag kollade ner i golvet och inväntade att Felix skulle fortsätta istället. Till min förvåning var det däremot Teo som tog till orda.
"Vem träffade du?" Han lät upprörd. Nästan besviken.
"Ingen." Jag visste att det var lönlöst att ens försöka.
"Marcus, eller hur?" Jag svarade ingenting.
"Jag visste det." Teo sjönk ner på sin halvbäddade säng och satte armbågarna på knäna för att vila huvudet i handflatorna. Jag kände mig så otroligt dum trots att jag egentligen inte gjort någonting. Felix stod och växlade mellan att kolla oförstående på Teo och mig. Han fattade ingenting.
"Kan du ge oss någon minut?" Viskade jag till honom och han lämnade tacksamt rummet. Jag gick och satte mig på sängkanten bredvid min gode vän. Ingen av oss sa något på en lång stund.
"Är ni tillsammans?" Frågade Teo till sist. I vanliga fall skulle jag skjutit mig upp från sängen och försöka försvara mig men det var något i Teos tonläge som fick mig att lugnt sitta kvar. Han var gravallvarlig.
"Nej" svarade jag. Det var ett klart och tydligt nej som inte behövde utvecklas med vidareförklaringar. Teo suckade högt.
"Gillar du honom då?" Han hade frågat det innan men då var det under andra omständigheter. Nu tog jag däremot lite tid på mig innan jag svarade.
"Nej" sa jag till sist. Varför hade jag ens tvekat? Teo gav ifrån sig en ännu högre suck.
"Säkert?" Frågade han.
"Säkert." Jag försökte att låta trovärdig även om jag själv inte riktigt trodde på orden.
"Men han gillar i alla fall dig." Jag visste inte vad jag skulle svara. Teo sa det inte på ett sådant rett sätt utan han sa det som att det var något som han länge hållit för sig själv men till sist kom ut med sanningen. Som att han fått något som han länge hållit hemligt lyft från bröstet. Jag skakade på huvudet.
"Du har fel." Marcus gillade mig inte. Vi var inget mer än vänner. Det kunde vi inte vara. Ingen hade någonsin gillat mig på det sättet. Inte ens i lågstadiet då alla var ihop med alla hade någon velat ha mig. Självklart skulle Marcus, som kan få vilken tjej som helst, välja någon annan än en tjej med kort hår och noll klädsmak som alla hela tiden tar för en kille. Han skulle aldrig välja mig.
"Du har fel." Upprepade jag och reste mig upp, tog min väska och lämnade rummet.

Jag har märkt att jag skriver alldeles för långa kapitel lol
Ville bara tipsa om Englawritings berättelse också. Läs den för hon förtjänar det och hon är bäst!<3

Ok i'm out