Du är speciell | M&M |

Kapitel 14

Jag damp ner mellan killarna i baksätet. På bara en liten stund hade det hunnit börja regna. Det hade varit en allmänt mulen dag men det var inte förrän nu som det gått över till regn. Dessutom skvallrade de nästan svarta molnen om att detta bara var början. Jag vinkade hejdå till killarnas vita hus när vi åkte ut från uppfarten.
"Hoppas jag kommer tillbaka snart igen" sa jag tyst. Jag riktade mig egentligen inte till någon speciell.
"Mm..." Marcus nickade instämmande och vilade sedan huvudet mot min axel. Jag lutade mitt huvud mot hans.
"Jag kommer sakna er." Det var nog inte förrän jag sa det som jag riktigt förstod hur sant det var. Den här helgen hade varit magisk. Martinus lutade sig mot min andra axel.
"Jag kommer sakna dig med."
Vi satt så en stund och betraktade hur duggregnet långsamt ökade och hur det tillskar vräkte ner utanför. Vindrutetorkarna kämpade mot rännilarna av vatten. Det bar inte förrän vi hörde det första dova mullret som vi övergav våra ställningar. Martinus kollade oroligt upp mot himlen genom fönsterrutan.
"Jag hatar åska." Han dunkade uppgivet huvudet mot glaset och gav ifrån sig en högljud suck.
Och det blev inte bättre direkt. Sekunderna mellan blixten och mullret blev färre och färre ju närmre flygplatsen vi kom.
"Bilen funkar i alla fall som åskledare" sa jag i ett försök till att muntra upp alla. Martinus kollade på mig men sa ingenting. Jag såg att han var rädd. Marcus däremot satt helt oberörd. Jag kom på mig själv med att undra hur de kunde vara så olika på vissa fronter men på andra helt lika.
Jag kollade på deras pappa som även han såg lite orolig ut.
"Kommer vi komma fram i tid?" Frågade jag.
"Jadå inga problem." Han verkade säker. "Men jag är däremot lite orolig för ditt flyg. Med det här vädret kommer du ingen vart."
Jag bet mig i läppen och lutade mig tillbaka. Marcus såg min uppgivna gest och tog min hand. Jag kollade upp och han log mot mig och flätade i hopp våra fingrar. Jag kommer sakna honom så mycket. Jag vände mig mot Martinus och tog även hans hand. Han såg ut att behöva det och mycket riktigt snodde han runt och gav mig en tacksam blick.

Vi satt och höll varandra i händerna tills det att bilen stannade på flygplatsens stora parkering. Jag tvekade någon sekund innan jag klev ut i ösregnet. Regnjackan låg längst ner i packningen så vi fick helt enkelt fly, helt blottade, in i värmen. Marcus hår låg platt över ansiktet när han drog ut toffsen ut det dyngsura håret. Alla kläder satt som klister mot våra kroppar och jag hade redan börjat huttra. Hela situationen påminde mig om första gången vi träffats då vi åt på McDonalds. Då hade det också regnat men det kunde inte jämföras med det här. Jag tror aldrig jag varit ned om något värre. Och åskan gav sig inte heller. Vi hörde regelbundet höga knallar som fick oss att hoppa högt. Flygplatsens entré hall var ganska liten och det var förvånansvärt tomt på folk. Vi checkade in mig och gick sedan genom kontrollen av bagage och den där metalldetektor-dörren som jag aldrig tyckt särskilt mycket om. Det pep som tur var inte på någon av oss och vi fortsatte raskt vidare mot gaten. Klockan var mycket när vi till sist slog oss ner i väntan på att planet skulle anlända och boardingen skulle börja. Det var mörkt ute och allt man såg genom de stora fönstren var svaga lampor från landningsbanorna. Regnet öste fortfarande ner och det dånade högt efter blixtarna. Marcus vilade huvudet mot min axen och tog min hand.
"Jag kan inte fatta att det är skola imorgon. Det är så absurt" sa han. Det hade jag helt glömt bort.
"Justedt" svarade jag kort. Jag ville inte tänka på det för mycket. Jag ville leva i nuet. Martinus tog min vänstra lediga hand och lutade även sitt huvud mot min axel.
"Jag vill inte att du åker" mumlade han. De var som små bäbisar när de vilade mot mig och försökte hålla kvar vid mig så länge det vara gick. Var det här verkligen superstjärnorna som var kända över hela Norden?
"Jag vill inte heller åka" svarade jag Martinus. Marcus kramade min hand hårdare. Nästan så att det gjorde ont.
"Jag önskar att vi bodde närmre varandra." Han lossade greppet lite.

Tiden gick. Det fick säkert någon timme  innan det till sist kom ett plan och släppte av sina resande. Nu väntade alla bara på att få kliva ombord. Det gick ytterligare en timme och klockan började bli riktigt mycket. Flyget var försenat med mer än en timme. Upprörda personer gick och pratade med personal som alla skyllde på vädret. Till sist kom meddelandet.
"Lystring. Alla flyg har ställts in på grund av löpande risk för dålig sikt och allmän fara. Vänligen ta kontakt med en informationsdisk för bokning av nästa flyg. Flygplatsen erbjuder även gratis övernattning på vårt hotell för kompensation."
"Jaha, värkar som att jag blir kvar här en stund till då." Marcus och Martinus log.

Har Spanska, Tyska och Matte läxa till imorgon och har inte börjat på en ända.....