Du är speciell | M&M |

Kapitel 15

Jag dumpade väskan innanför dörren och slängde mig på hotellrummets dubbelsäng.
"Pax för den här" utropade jag och bredde ut alla lemmar för att ta så mycket plats som möjligt. Marcus kom efter mig och hoppade upp i sängen.
"Jag tänker också sova här. Inte en chans att jag tar bäddsoffan. Den får Martinus."
Martinus som nu stod i dörröppningen granskade rummet.
"Bäst att ni makar på er" sa han när han studerat allt. Speciellt bäddsoffan. "För vi kommer vara tre som sover i samma säng inatt."

Klockan var sent på kvällen och vi hade ännu inte ätit någon middag. Därför, direkt efter att vi gjort oss hemmastadda, gick vi ner till hotellets matsal där de gjort i ordning en måltid till de som blivit tilldelade boning istället för sina flyg. Lasagne var det. Jag åt som bara den och efter två rejäla portioner skrek min mage fortfarande efter mer. Marcus och Martinus hade däremot ätit upp sedan länge och satt bara och granskade hur jag slängde i mig maten. Efter andra tallriken tillät killarna mig helt enkelt inte att hämta mer.
"Det kan inte vara hälsosamt för dig att äta så där mycket" sa Marcus som beslagtagit min bricka.
"Jag gör faktiskt av med mycket när jag tränar!" Protesterade jag.
"Men inte ser jag att du tränar" påpekade Martinus. Jag hade ingen come back så jag lät det vara.

Det var tur det för när vi återigen var uppe på rummet kände jag hur mätt jag egentligen var. Jag borstade tänderna det första jag gjorde för klockan var trots allt strax efter midnatt. Vi behövde gå upp tidigt morgonen därpå då flyget som jag blivit tilldelat avgick redan klockan nio.

Tillskar låg vi alla tre packade som sardiner i sängen. Varken Marcus eller Martinus hade ju med sig några sicklades så de hade bara på sig sina kalsonger. Jag tyckte inte att det var konstigt. Ända sedan jag gick i ettan hade jag ju delat omklädningsrum med killarna. Vi hade liksom vant oss vid att vi visade oss inpå underkläderna och alla hade altid varit okej med det. Trots att jag var den ända tjejen hade jag aldrig känt mig utstirrad. Vi respekterade varandra. Detsamma gällde när jag sov över hos Teo. Vi var absoluta bästa vänner och det var en självklarhet för oss att vi kunde lita på varandra på ett sådant sätt att lite mer eller mindre kläder aldrig spelade någon roll. Jag kände mig därför inte det minsta obekväm med Marcus och Martinus halvt avklädda på varsin sida om mig. Själv hade jag endast på mig ett linne utöver trosorna. Killarna verkade inte heller besvärade.
Stormen hade inte lagt sig än och åskan var fortfarande ihärdig. En blixt lyste upp rummet. Martinus skälvde till och jag sträckte ut armen för att lägga den runt hans axlar som trygghet. Marcus lade i sin tur båda sina armar runt mig och drog sig närmre. Allt var vänskapliga gester och inget annat. Vi alla tre var ju bara vänner. Marcus lutade sitt huvud mot min bröstkorg och med min lediga hand drog jag ut den toffsen han hade i håret och började rulla stråna mellan fingrarna. Ytterligare en blixt gjorde rummet vitt för ett ögonblick men den här gången reagerade ingen av oss det minsta. Jag somnade med Martinus huvud vilande fridfullt på min arm och med Mackans armar kring mig.

Justedt! För er som inte fattat det så snackar Marcus och Martinus svenska i den här boken (notera ironin)! Och tack till 1k! Helt otroligt!<3