Du är speciell | M&M |

Kapitel 16

Mobilens gälla tjut väckte mig. Det var tidigt på morgonen. Marcus vred på sig oroligt av ljudet medan Martinus redan var klarvaken. Jag gnuggade mig i ögonen och vaknade långsamt till. Marcus värkande däremot inte vilja vakna. Han knep ihop ögonlocken och kramade om mig hårt. Han hade tydligen fortfarande armarna kring mig.
"Kan du snälla stänga av alarmet" viskade Marcus desperat.
"Det löser ingenting. Vi måste ändå gå upp" sa jag bara och lossade hans hårda grepp runt min midja. Martinus var redan uppe och tog på sig sina kläder. Han stängde av den låtande mobilen. Även jag klev upp ur sängen för att klä på mig.
"Det är synd att du måste åka hem nu." Martinus kollade inte på mig när han sa det men jag förstod innebörden. Marcus också för han satte sig spikrak upp i sängen. Med ens klarvaken.
"Du får inte åka!" Utbrast han. "Jag vill inte att du åker." Jag log lite beklagande mot honom.
"Har inte så många alternativ" sa jag och drog på mig samma T-shirt som gårdagen. Även Marcus klev nu upp. Han gick fram till mig och gav mig en björnkram. Omtumlad stod jag stilla i någon sekund innan jag kramade tillbaka. Marcus verkade inte bry sig om att jag var fullt påklädd medan han bara hade kallingar. Martinus kramade om oss båda och jag lossade på ena armen för att släppa in honom. Vi stod alla tre och bara njöt av varandras närhet. Det kommer antagligen dröja hur länge som helst innan jag får se dem igen så det är bara att passa på medan man har chansen.

När Marcus sedan fått på sig något gick vi ner till frukosten. Hotellfrukost. Långa uppdukade bord med jätte mycket att välja på. Något av det bästa som fanns. Jag plockade åt mig de allra onyttigaste alternativen och satte mig med killarna vid ett litet bord vid fönstret. Ute var det fortfarande pölar här och var sen nattens oväder men den här dagen verkade bli annorlunda. Redan nu var himmelen i stort sett molnfri och morgon solen sken.
"Vi börjar om tio minuter." Jag kollade frågande på Martinus.
"Skolan alltså" förklarade han när han såg min min "Men vi kommer ju definitivt inte hinna." Han skrattade lite.
"Justedt, jag har ju också skola idag" sa jag. "Det blir en del att förklara för lärarna när jag kommer flera timmar sent."
"Mhm..." Marcus nappade inte på mitt försök till att skämta. Han verkade inte på humör. Egentligen var inte jag heller det men jag ville inte att den sista stunden skulle spenderad nere i varsitt svart, deprimerande, hål. Marcus verkade däremot redan fallit ner.

Vi åt upp resten av frukosten utan att egentligen säga så mycket. Jag gick upp för att packa det sista och vi gick sedan, tillsammans med killarnas pappa, återigen mot flygplatsen.

När vi än en gång satt vid gaten och väntade på flyget passade jag på att fråga vad killarna hade för sig nästa helg.
"Konsert" svarade Marcus kort som vilade sitt huvud mot min axel likt så många gånger innan.
"Och helgen efter det?" Försökte jag.
"Fotbollsläger" svarade Martinus som satt på min andra sida och kollade ner i mobilen.
"Det hade inte gått då för mig heller förresten för jag har hockeyläger." Jag gav ifrån mig en högljud suck. "Vi får väl helt enkelt bara fortsätta hålla kontakten och så får vi se hur många månader vi får vänta." Det var inget kul skämt men det var inte meningen heller. Nu la Martinus ner mobilen i fickan igen och la huvudet mot min lediga axel precis som Marcus. Jag omfamnade båda killarnas axlar och drog de närmare.
"Jag önskar att jag kunde stanna längre."
"Det har redan blivit en natt mer en vad vi kunnat hoppas på så vi bör nog inte klaga." Marcus verkade inte ens uppmuntras av sina egna ord.
Boarding time.
Jag reste mig motvilligt och gav båda tvillingarna varsina rejäla kramar.
"Jag kommer sakna dig" viskade Marcus i mitt öra när vi höll om varandra.
"Och jag dig."
När jag gått igenom passkontrollen tog jag mig tiden att vända mig om och se på mina båda goda vänner. Jag passade på och ta mig en rejäl titt. Memorera alla linjer och ansiktsdrag för jag visste att det två avsikterna jag lämnade bakom mig var två som jag skulle vara utan alltför länge. Jag hatade det.

Sad. Har SO redovisning imorgon och har inte gått igenom mitt tal en enda gång... Please kill me...