Du är speciell | M&M |

Kapitel 21

Marcus hade gått strax därefter för att hinna till sin egna träning. Jag blev lämnad ensam igen för att vänta på de andra i mitt lag som skulle komma ut ur duscharna. Jag tog återigen upp min mobil för att fördriva tiden. Efter en stund öppnades dörren och en kille kommer ut. Den som jag minst ville att det skulle vara. Teo. Han såg mig och gick med flit och ställde sig så långt bort ifrån mig som möjligt. Sedan stod vi där, båda kollade ner i sina mobiler medan vi väntade på de resterande och ingen sa ett ord till den andre. Det här var inte som det brukade vara. Teo och jag snackade alltid. Det här var så olikt honom och han visste själv hur irriterad jag blev. Ärligt talat tror jag att det var därför han faktiskt gjorde det. För att irritera mig. Och det funkade. Jag blev så less på honom och han hade inte gett mig någon chans till att förklara ordentligt heller. Jag ville ha min bästa vän tillbaka. Detta måste få ett slut.

Jag släckte skärmen och lade ner min mobil i fickan.
"Du kan inte ignorera mig för alltid vet du väl?" Jag korsade armarna över bröstet.
"Kan jag inte?" Han kollade inte upp från sin mobil.
"Vad vill du att jag ska göra då? Falla ner på knä och be om förlåtelse?" Han var så irriterande.
"Den där knä biten kan du skippa men ett förlåt vore inte fel."
"Förlåt." Jag bet mig själv i läppen. Han fick det för enkelt. Jag var alldeles för desperat. Men han låtsades inte ens om att jag sagt någonting utan fortsatte bara skrolla igenom sitt flöde. Jag märkte däremot att han inte var särskilt koncentrerad utan gillade bara bilder på må få utan att kolla vad det var.
"Hur mycket har du ljugit om? Hur många gånger har ni träffats?" Han var upprörd. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Det bar lika bra att säga sanningen.
"Vi träffades dagen efter konserten" började jag smått. Då hade vi bara spelat fotboll men ändå. Teo visade inget intresse.
"Och dagen efter det." Det var den dagen Marcus hade kommit hem till mig och vi hade kollat på film. Teo reagerade fortfarande inte.
"Och dagen efter det." Det hade visserligen bara blivit ett kort möte. Jag syftade på den dagen då jag spelat minigolf med Teo men träffat Marcus på kvällen för att säga hejdå då de åkte hem till Norge dagen efter. Teo var fortfarande iskall. Jag svalde hårt. Det sista skulle bli det svåraste att berätta men det var inte rättvist att ljuga för min bästa vän en gång till.
"Och sedan hälsade jag på dem för två veckor sen." Jag höll andan och väntade spänt på hans reaktion.
"Omöjligt" sa han bara. "De bor i Norge."
"Jag vet" svarade jag och tog ett djupt andetag. "Jag hälsade på dem i Norge." Äntligen kollade han upp från sin mobil.
"Har du varit hos dem i Trofors?"
"Ja."
"Men du var ju hos dina släktingar i Dalarna under helgen för två veckor sen."
"Jag ljög."
Han skakade på huvudet.
"Du är bara för mycket."
"Förlåt" sa jag igen och den här gången kollade han faktiskt på mig när jag sa det. "Jag menar det" la jag till.
Han kollade på mig i vad som kändes som en evighet. Han sökte efter minsta lilla antydan till att jag menade något annat en vad jag sa men jag var både stadig på blicken och i rösten. Till sist gav han sig.
"Okej, jag förlåter dig." Jag visste varken vad jag skulle svara eller hur jag skulle reagera. Till min lättnad öppnades dörren till omklädningsrummet just då och ytterligare en grupp med färdigduschade killar stormade ut. Jag hängde på dem mot matsalen där det skulle serveras mellis. Teo gjorde likadant men vi sa nästan ingenting till varandra trots att jag var förlåten.

Ugh... hela kapitlet raderades så jag behövde skriva om allt :(