Yes sir, yes

Kapitel 20

Jag slog upp ögonen och kände för första gången mig väldigt pigg direkt på morgonen. Det berodde på en sak, och det var att vi skulle skjuta idag.
Jag reste mig upp från sängen och började göra mig i ordning. Snart vaknade även Annie och Lisen.
- Vad du verkar pigg, mumlade Annie trött. Jag log smått.
- Vi ska ju få skjuta idag, sa jag leendes och drog på mig mina militärbyxor.
- Fan också, det är jag verkligen inte bra på, sade då Lisen med en grumlig röst. Annie satte sig upp i sängen och började borsta igenom sitt hår med fingrarna.
- Äeh, du lär dig, sade jag och drog av mig min sovtröja. Lisen skakade fort på sitt huvud.
- Det är inte så lätt, jag skakar så mycket på händerna så jag prickar aldrig, mumlade Lisen och sträckte på sig.
Annie började fläta sitt hår till två flätor.
- Näeh jag är inte heller så bra, har bara skjutit en gång innan i mitt liv, sade Annie. Jag knäppte min svarta spets bh.
- Äsch, det är ju meningen att vi ska lära oss här så det kommer inte göra något att ni inte är så duktiga, sade jag och drog min gröna militärtröja över huvudet. Den smet sig snyggt runt brösten.
Lisen reste sig upp och började dra på sig sina säckiga militärbyxor, hon hade nog tagit någon storlek för stor.
Jag började böja mina ögonfransar och sminkade mig sedan lätt med mascara. Jag kunde inte låta bli att tänka lite på Erik, de som han hade sagt igår. Jag styrde snabbt mina tankar till Kristian istället. Mina tankar låg endast på Erik för att jag var sugen på sex, min fitta var bara tvungen att förstå det också. Men nu skulle jag fan inte tänka på Erik, nu skulle jag fokusera på att skjuta bra idag, och minsann visa generalen vad jag kunde.
Jag satte på mig min militärmössa och gav mig själv en sista blick i spegeln innan jag gick mot matsalen för att äta frukost.

- Godmorgon! sade generalen med en stark röst mot gruppen. Vi stod uppradade i det vanliga ledet framför generalen ute på gårdsplanen. Bredvid mig stod Kristian. Han gjorde mig så lycklig genom att bara stå bredvid mig, även fast jag inte ens kollade upp på honom. Jag nuddade hans hand försiktigt med baksidan av min, snart gjorde han detsamma. Jag log smått.
- Idag ska vi skjuta med vapen, inte några jävla leksaks Nerf-vapen, utan RIKTIGA vapen. Ni ska få skjuta med AWP gevär, och jag vill se att ni är seriösa. ETT ENDA OSERIÖST SKOTT GÖR SÅ ATT NI RISKERAR ATT FÅ ÅKA HEM!! nästan skrek generalen. Hans käkar spändes hårt.
- Killar, ni går bort till gevären där borta, tjejer, ni går bort dit, sade generalen högt och pekade mot två olika håll. Jag suckade frustrerat, såklart skulle han dela upp oss, och antagligen ge oss ett mycket lättare vapen, men när jag vände mig för att se vad vi skulle få för vapen så var det värre än jag någonsin skulle kunna tänka mig, låtsasgevär gjorda av trä!
Lisen och Annie gick bort till trägevären utan att klaga, men jag vände mig med uppspärrade ögon mot generalen. Hans ögon låg på mig, han väntade antagligen på min reaktion.
- Är detta ett jävla skämt?! Utropade jag mot generalen.
- Ursäkta? Har du något klagomål? Frågade generalen och gick fram till mig.
- Eh, JA. Du har gett oss LÅTSASGEVÄR om du inte sett det själv, sade jag och gjorde en snabb gest mot trägevären.
- Om jag hade gett er tjejer riktiga gevär hade det slutat med att någon hade blivit skjuten i foten, tro mig, sade generalen självsäkert.
- Hur kan du vara så jävla säker på det? Kan vi inte testa och se? Föreslog jag, fortfarande med ilskan inom mig.
- Jovisst, sade generalen. Han tog upp ett gevär och slängde upp den i luften och fångade det sedan igen.
- Lisen, ropade generalen och visslade till. Jag kollade förbluffat mot generalen. Skulle han inte låta mig skjuta?
Lisen skyndade sig mot generalen. Generalen gav sedan geväret till Lisen och pekade mot pricktavlan som stod 20 meter bort. Lisen kollade osäkert mot geväret innan hon med skakiga fingrar började ladda vapnet. Ammunitionen försökte hon stoppa in i hålet men eftersom hon var så skakig på händerna så tappade hon ammon på marken flera gånger. Generalen stod och kollade på med vakande ögon, han var inte imponerad.
Lisen lyfte siktet mot ögat och siktade ostabilt mot tavlan. Jag hoppades så innerligt att hon skulle av ren slump råka träffa tavlan. Generalen höjde på ögonbrynen mot mig innan han kollade mot den skakiga Lisen.
Plötsligt lät geväret högt och ett skott avfyrades. Skottet hamnade ner i marken ungefär 5 meter bort.
- Japp, då var väl det avklarat, sade generalen och tog vapnet från Lisen som om han var rädd att hon skulle råka avfyra ett skott. Jag kollade snabbt mot Lisen och sedan tillbaka mot generalen. Lisen skämdes.
- Vadårå, EN tjej var inte så träffsäker, jag antar att det finns någon kille som inte heller är det, sade jag argt och gjorde en gest mot killarna som stod med sina vapen i händerna.
- Angelina, jag har inte tid med dina små uppror, sade generalen med en suck. Jag rynkade på ögonbrynen.
- Men okej, vi testar väl en gång till, sade generalen med en suck.
Yes! Nu skulle jag få visa vad jag kunde! Men då visslade han plötsligt på Annie.
- Aa? Frågade Annie blygt och skyndade sig fram till generalen.
Generalen gav Annie vapnet och hon stirrade storögt mot mig.
- Komigen Annie, ladda det, sade jag tyst. Annie stirrade förbryllat på mig och sedan generalen.
- Hur?! Väste hon tillbaka.
Där tappade jag allt hopp. Fan också. Skitsamma, jag kunde ju lika bra stå och leka med trägevären.
Jag tog geväret från Annie och kastade det mot generalen utan att säga ett ord. Han fångade det smidigt och granskade mig. Jag gick iväg mot trägevären utan att möta hans blick, och Annie följde efter.

Efter jag suttit och kollat på när Annie och Lisen hållit på med trägevären i fyrtio minuter så ropade generalen att vi var klara och att vi kunde gå tillbaka till huset. Jag suckade högt och satt kvar på marken ett tag innan jag tillslut reste mig upp. Gruppen hade redan börjat gå mot huset.
- Ey, generalen? Man skulle inte kunna få se dig skjuta? Sade jag då när det nästan bara var vi kvar. Generalen kollade upp mot mig.
- Självfallet, svarade generalen och gav mig en lång blick innan han plockade upp ett gevär. Han laddade om vapnet smidigt, men långsamt, och riktade sedan siktet mot ögat. Pricktavlan stod ungefär 30 meter bort.
Jag granskade honom medan han med långsamma rörelser tryckte av säkringen, och sedan efter 10 sekunder sköt han iväg ett högljutt skott mot tavlan.
Jag kunde inte från detta avstånd se vart kulan hade hamnat så jag gick närmre för att kolla. Kulan hade hamnat i den näst innersta ringen. Generalen hade också följt med fram för att kolla och log nu stolt mot mig.
- Jag skulle inte kunna få testa? Frågade jag utan att kommentera skottet och kollade upp på honom. Generalen fnös till och log smått.
- Jovisst, bara jag får stå en bit bort, sade han med ett leende. Jag kollade med smalnade ögon på honom och ryckte geväret från hans händer.
Jag gick tillbaka till det ställe som generalen hade stått på innan, och under 3 sekunder hade jag laddat om vapnet. Generalen kollade med vakande ögon på mig, rynkade smått på ögonbrynen.
Jag riktade siktet mot ögat och tryckte av säkringen. Jag tog ett djupt andetag, fuktade läpparna med tungan, höll sedan andan och sköt iväg skottet. Allt hade hänt på mindre än 5 sekunder.
Jag tog ner vapnet, och utan att möta generalens ögon gick jag fram till tavlan. Där satt mitt skott, rakt i mitten. Jag var inte förvånad.
Jag vände mig mot generalen och slängde vapnet till honom.
- Vi ses sen, sade jag kort och gick med högt självförtroende bort mot huset, och lämnade den förbryllade generalen kvar på gårdsplanen.