Jag öppnar ögonen och möts av mörkret i rummet. Klockan på nattduksbordet visar att det är mitt i natten.
Långsamt reser jag mig upp, försöker att inte väcka Adam som fortfarande sover bredvid mig. Hans ansikte är avslappnat i sömnen, och hans blonda hår bildar mjuka vågor över kudden.
Jag smyger ut ur sängen och drar på mig en av hans t-shirts, den känns mjuk och doftar som honom. För bara några timmar sedan trodde jag att allt var över. Jag trodde att jag hade förlorat honom. Men för bara några timmar sedan öppnade han sitt hjärta och gav mig hela världen och lite till. Varje hjärtslag i min kropp är en påminnelse om den kärlek som flödar mellan oss, och nu känner jag mig mer levande, mer älskad, och mer tacksam än någonsin tidigare.
Lakanen prasslar bakom mig, och jag vänder mig om för att se Adam stöda sig på sina armbågar.
Jag känner det. Jag kommer känna det för evigt - hur den här killen håller kraften över mitt hjärta och hela mitt väsen.
Han tittar sömndrucket på mig, hans hår är rufsigt och omfamnar hans ansikte på ett sätt som får mitt hjärta att slå snabbare. Hans blåa ögon, fortfarande dimmiga av sömn, möter mina och sänder värme genom hela rummet. Det är som om solen själv kysser mig. Ett flin på hans läppar avslöjar att han är vaken, och jag kan inte låta bli att le tillbaka.
"Hej," viskar han och sträcker ut sina armar mot mig.
"Hej," svarar jag tillbaka och känner hur varje ord fylls med den glädje som svallar inom mig. Jag slänger mig i hans famn.
"Jag har en idé," viskar jag.
***
Bilen rullar tyst genom den månbelysta natten, motorljudet bara en dov susning. Stjärnorna ovanför blinkar som små diamanter på den svarta sammetshimlen, och en sval bris smeker försiktigt våra ansikten när vi färdas genom landvägarna. Inuti bilen är det bara ljudet av våra andetag och det avlägsna suset från däckens möte med vägbanan.
Månskenet spiller in genom fönstren och lyser upp Adams ansikte.
"Ska vi verkligen göra det?" frågar jag, överväldigad av iver, mina fingrar trummar mjukt på mina knän.
Jag hade inte trott att han skulle gå med på min plan. Jag borde ha vetat bättre. Innan jag ens hade berättat klart drog han på sig en hoodie och gråa mjukisbyxor och räckte fram ett par till mig också. Och nu, nu är vi är.
Han ler mot mig, ett uttryck som avslöjar både spänning och en känsla av trygghet. "Absolut," svarar han, och hans ögon glittrar i månskenet. "Det kommer vara värt det."
Jag känner pirret av förväntan i magen. Vägen slingrar sig genom skogar och öppna fält. Adam svänger av vägen och följer skyltarna mot Sveriges hjärta, Stockholm.
"Vi är här," säger han och parkerar bilen på en lugn gata omgiven av gamla trähus och gatlyktor. Jag känner hur mitt leende sprider sig brett över ansiktet, och samma strålande leende återspeglas i Adams ansikte.
Mitt hjärta slår hårt när jag och Adam smyger oss in i baskethallen. Doften av gammalt trä och det dämpade ljudet av våra fotsteg på det slitna golvet väcker minnen till liv.
Det är här vi träffades för första gången.
Den gamla hallen är öde och mörk, men mina ögon vänjer sig snabbt vid den svaga belysningen från gatlyktorna utanför.
Adam ler mot mig, hans ögon sprakar av upphetsning. Han tar min hand och leder mig mot den gamla basketballkorgen längst bort.
"Kom igen, Leyla. Kommer du ihåg första gången vi stod här tillsammans?" frågar han och kastar mig en basketboll. Jag fångar den med lätthet, precis som jag gjorde den gången för länge sedan.
"Ja, såklart" svarar jag med ett leende. "Jag minns det som om det vore igår."
Vi börjar dribbla bollen mellan oss, våra skratt fyller hallen och studsar mot de tomma väggarna. Det är som om tiden står stilla när vi spelar, som om ingenting har förändrats sedan den dagen vi först möttes här. Det är bara jag och Adam.
Adam tar bollen och dribblar elegant mot korgen. Jag följer efter, känner vinden från hans fart. Han hoppar upp och skjuter bollen med precision. Den går genom nätet.
"Jag kommer ändå krossa dig," säger jag och ger honom en lekfull puff.
Han ler bredare och går fram till mig. "Jag vill inget annat"
Jag drar tillbaka min hand och klappar basketbollen mot golvet. Ett bestämt uttryck sprider sig över mitt ansikte när jag börjar dribbla mot korgen. Adam står redo att försöka hindra mig, men jag har en känsla av att jag kan göra det här. Jag väjer mellan hans försök att stjäla bollen, känner det susa förbi mig när jag accelererar och går för det avgörande kastet. Det är som om tiden sakta rör sig när bollen lämnar mina händer och flyger genom luften mot korgen.
Swish! ljuder det, och bollen landar säkert i nätet. Jag vrålar av glädje och triumf när jag vänder mig mot Adam, vars ögon strålar av värme.
"Du vann bara med två poäng" ropar han ut och kastar mig tillbaka till en annan tid. Jag bestämmer mig för att spela med.
"Du vann inte alls" svarar jag retsamt tillbaka, precis som jag gjorde den gången. Adam snappar upp bollen och närmar sig mig med en utmaning i hans blåa ögon. Jag håller andan.
***
"Och där har du helt fel, Leyla. Jag vann allt" säger jag och Leylas ögon mjuknar. Jag ser allt jag önskar i de mörka djupen. Hennes kärlek, glädje, och lycka speglas där, och jag slås av hur ingenting kan mäta sig med henne och hur otroligt bunden jag är till henne. Jag är motståndslös, och jag tror och vet att jag alltid har varit det.
Jag var fast redan från första gången jag såg henne, och nu, år senare, är jag lika oföränderligt fast. Jag förlorar mig i hennes mörka ögon. Och jag vill ingenting annat. Jag vill vara med Leyla och jag vet det lika säkert som jag vet att solen går upp varje morgon. Mycket i våra liv är osäkert, men hon är och förblir konstant för mig..
Jag borde ha vetat bättre, borde ha insett att det var farligt att ta flera steg närmre henne. Nu står jag framför henne, och är fullkomligt bortom räddning. Hennes doft tränger sig in i mina lungor, och min starka längtan efter henne sköljer över mig. Mina fingrar trasslar sig in i hennes lockiga hår, och hennes andning blir djupare, hennes pupiller vidgar sig. Jag lutar mig ner för att kyssa henne, och om jag hade haft förmågan att tänka klart hade jag sett hur Leylas retsamma leende växte sig större. Jag borde ha vetat bättre.
För i nästa sekund slår hon basketbollen ur min hand och börjar spruta.
"Du måste vara snabbare än så!" Utropar hon. Hon är smidig och snabb, men jag är redo för henne. Jag tvekar inte och är redan bakom henne.
Springer i full fart och tittar inte bak.
***
THE END
YOU ARE READING
Full fart och titta inte bak (+18)
Teen Fiction"Jag är inte din tjej Adam" klargör jag bara så att han vet att vi inte är exklusiva eller något. Men Adam ler djärvt, "Du kommer alltid vara min tjej Leyla" Två motstående basketlag. Leyla är en flamma och Adam är den som älskar att leka med elden...
