2.0 A D A M

54 3 0
                                    


2 år senare

Hjärtat dundrar i bröstkorgen och jag rusar med kroppen bultande av ursinne. Det andra lagets tolva ska inte få bollen. Han spelar fult och han ska ångra sig det. Jag visste det lika säkert som mitt eget namn.

"Adam bollen!" Ropar coach intensivt. Genast sliter jag tag i bollen och med ett nyfunnet sug dribblar jag bollen mot korgen så snabbt jag bara kan. Tolvan flimrar förbi mig och med två snabba steg hoppar jag. Jag flinar stort innan jag hamrar bollen i korgen.

Hela hallen utbrister i öronbedövade skrik och jag kan inte annat än skratta när jag hänger kvar i ringen. Fuck va nice!

All stress och oro släpper. Ingen kommer våga göra något i närheten av mig. Inte om de vill utklassas på samma sätt som nummer tolv.

Domaren blåser. Det blir en solklar vinst. Svetten rinner från pannan och med lätta steg går jag till bänken. Till lagets glädje.

"Vilken legend du är!" Utbrister Nicko och hoppar på mig. Det slutar med att alla grabbar mosar mig och ryter "UPPSALA KINGS! UPPSALA KINGS!"

Det blir inte bättre än såhär.

"Grabbar ni luktar skit!" Protesterar jag och vi alla skrattar.

"Bra spelat. Ta och duscha nu..Adam, du hänger kvar" säger coach korthugget. Grabbarna skingras och Nicko kastar en tveksam blick på mig innan han lämnar hallen. När Martin ber en att stanna kvar så innebär det oftast knas. Men inte ens den oron kan få glädjen att försvinna. Under de senaste matcherna hade vi varit dynamiska och helt ostoppbara och att vara en del av det var det bästa som fanns.

"Minns du när du kom till oss?" Frågar han med en hård röst.

Han syftar på en tid där jag var helt lost. Jag hade bott i Göteborg i nästan två år. Tills jag kom hit, till Uppsala. För att spela bättre basket. Jag flyttade in i min nya lägenhet och startade ett helt nytt liv. Ett liv där jag kunde börja om från ruta ett. Ett liv där jag hade kontrollen över vad som hände och inte hände.

"Vadå?" Frågar jag oförstående.

"Du var en ledsen liten pojke som spelade bedrövligt i ditt lag i Göteborg" att hålla ögonkontakt blir för jobbigt så jag ser bort. Tittar på korgen.

Göteborg var den tuffaste perioden i mitt liv. I efterhand förstår jag att jag hade jävligt mycket ångest. Men försök att snacka om ångest med en sjuttonårig grabb. Jag hade ingen förståelse för det.

"Coach säg bara grattis så kan jag dra och fira vinsten med alla" säger jag provocerat. Uppsala är kapitel ett för mig. Allting innan är fördömt och bortglömt. Finns ingen idé att snacka om Göteborg och hur jag var då. Jag var stressad över framtiden. Jag visste inte hur jag skulle få allting att gå ihop. Jag lämnade henne.

"Din attityd Adam är kass. När du kom var du osäker och rädd på planen. Ditt förra lag accepterade inte dig. Men här har du fått en familj. Så se till att du lyfter de också"

"Coach alla var nöjda med vår insats. Ingen var besviken" protesterar jag upprört och då håller han fast min blick.

"Och de kommer fortsätta vara nöjda tills de tröttnar på att du alltid håller tillbaka passningar och att du aldrig låter någon annan få skina"

Jag vet inte vad jag svarar på det. Jag vet bara att så fort jag får klartecken så vänder jag mig om och stormar iväg. Jag tittar inte ens på någon. Säger ingenting till människorna på läktaren som vill komma fram och gratulera mig. Jag går förbi allt och alla. Varför kan Martin inte bara låta mig vara glad? Varför ska han börja ha en moralpredikan? Varför tar han upp Göteborg?

Mina steg ekar i den tomma korridoren till våra omklädningsrum och innan jag tar steget in och jublar med grabbarna behöver jag bara... Jag sätter händerna mot en vägg och försöker hämta andan. En klump har satt sig i halsen
...och den kväver mig. Det känns som att jag ska svimma. Här och nu. Fuck. Fuck. In och ut. Jag behöver bara kontrollera andningen. In och ut. Och så igen. Och igen.

Jag hör att det öppnas en dörr någonstans. Men det känns så långt borta och andningen är det viktigaste. Jag kan inte tänka på något annat. Jag kan inte tänka. Jag kan inte.

Jag anar någonting. Ur ögonvrån. Men jag kan inte ens urskilja vad det är..Jag blundar och försöker sansa mig. Stackars människa som ska behöva se mig såhär. Jag öppnar ögonen och vänder på huvudet. Försöker le. Visa att jag mår bra till den olyckliga människan som kommit på mig.

Jag ser ett svart hårsvall. Mörka lockar. Mina ögon låser sig i ett par mörka glimrande ögon. Allting träffar mig som en käftsmäll.

Minnena rasar över mig.

Glädje. Tvivel. Sorg. Saknad. En otrolig jävla saknad. Jag rätar på mig. Omedvetet så rör jag mig mot henne. Min ledstjärna. Hon rynkar på sina ögonbryn. Men det lilla ljuset i hennes ögon ger mig hopp.

Leyla.

Full fart och titta inte bak (+18)Där berättelser lever. Upptäck nu