Med handen på hjärtat

Kapitel 9

Det är klart de hade börjat hålla på igen.. såklart.
Vilja, jag behöver dig...

Händelsen på skolgården har inte tagits upp och nu är det 3 dagar senare. Allt har flutit på bra, eftersom jag försökt att va så lite som möjligt med "gänget".
Jag vill helst inte vara med dem alls, men William... jag har inte kunnat hålla mig ifrån honom dessa tre dagar.

Idag har dagen kommit. Vi ska, med vi menar jag min familj, till Viljas hus..Viljas föräldrars hus och äta middag, för första gången sedan Vilja dog... Det ska bli kul att träffa dem men samtidigt vet jag inte om någon av oss är redo för det än.

Jag sitter och petar i maten, själv vid ett av de mindre borden i matsalen. Resten av gänget sitter vid ett lite större bord på andra sidan av rummet. Jag håller mig borta. Men vart är William? Han är inte där med dem.

Jag måste sluta tänka på William, jag vet att det aldrig skulle funka! Inte nu när jag mår såhär.

~~~~~

"Mamma!! Vad ska jag ha på mig? Ska det vara uppklätt eller lite chill typ ?" frågar jag i panik.
Vi ska åka om bara några minuter och jag står och gräver i min garderob efter något att ha på mig. Men jag kan inte komma på något.
"Ta vad du vill gumman! Du är fin i allt!"
"Det var absolut inte det svaret jag sökte men tack ändå!"
Arghhhh, jag kommer sluta upp i pyjamas och under mitt täcke.
Den här kvällen kommer bli jobbig. Önska mig lycka till Vilja...

Det fick bli en vit blus och ett par grå jeans.. basic men inte för chill. Mitt hjärta bultar hårt och mitt ben skakar. Jag är nervös..

Vi kör in på uppfarten och Karl, min lillebror hoppar ur bilen fort. Mamma vänder sig bak till mig.
"Det kommer gå bra ikväll älskling, det kan vara skönt att träffa människor som förstår hur du känner".
Jag ler mot henne och tar mig ut ur bilen jag med. Jag sträcker på mig och börjar gå mot huset. Det är inte sent, klockan är 4. Men eftersom det är skola imorgon så behövde vi komma hem hyfsat tidigt.
Pappa knackar på på dörren och den flyger genast upp.

"Heeeej! Kul att ni kunde komma!" hälsar Mia, Viljas mamma.
"Trevligt att träffas, länge sen!" säger Mats, Viljas pappa.
Karl rusar in i huset medan pappa och mamma småpratar med Mats och Mia.
De känns glada, lite för glada för att ha förlorat sitt enda barn.. Det kanske är en mask, för min skull..
Jag går in i huset efter en stund och klär av mig, jag hade ingen riktig jacka eftersom det är sommar men jag hade en liten hoodie över min blus.
När jag klätt av mig står jag och överväger det positiva och negativa med att gå in i Viljas rum.
Men jag beslutar mig för att vänta lite med det.
"Mat nu då!" säger mamma och alla nickar.
"Du Vendela, skulle du kunna leta reda på Karl är du snäll, jag tror han sprang upp". Fortsätter mamma.
"mm visst!"
Viljas rum är på den övre våningen vilket betyder att jag med högst sannolikhet kommer gå förbi hennes rum..
jag tar steg för steg upp för trappan, nervositeten flödar i mig och mina ögon svider.
Jag står i början av korridoren på övervåningen. Max är antagligen i rummet där det finns en dator och andra småprylar, rummet bredvid Viljas.. Du klarar det här Ven.

Jag går fram med bestämda steg. Jag försöker verka orädd men innerst inne vill jag bara lägga mig i hennes säng och gråta till all min energi tar slut och jag dör. Då skulle jag i alla fall få vara med Vilja.

Jag andas tunga andetag. Tar mig förbi hennes rum utan att kolla mot dörren och sedan står jag framför rummet där Karl antagligen befinner sig. Bara en tår fälldes. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Vill jag sluta sörja ens?

Jag öppnar dörren men... ingen Karl?

"Karl? Är du här inne?" säger jag men svaret kommer från ett annat rum. Ett rum som ligger precis bredvid..
Nej nej nej nej nej nej nej nej nej.

Jag stänger dörren igen och ställer mig framför Viljas. Jag lägger handen på handtaget och trycker ner det. Tårarna börjar rinna ner längs mina kinder och det svider i ögonen av tårarna.

"Hej!" säger Karl glatt. Han sitter på golvet i Viljas rum och leker med hennes porslinsdockor. Dockorna hon samlade på...

"Hej.. gå före ner till köket du.. jag kommer strax".

"Okej" svarar han och rycker på axlarna.

Jag ser dockan som han lämnade på mattan imitten av rummet. Älskade Vilja..
Ska jag aldrig träffa dig igen. Hur ska det ens gå? Jag kommer inte klara mig utan dig.
Jag sätter mig ner på mattan och kramar om dockan hårt. Nästan så hårt att det skulle kunna gå sönder. Men det får den inte göra. Det ska jag se till.

"Älskling.. är du okej?"
Jag märkte inte ens att Mia hade kommit in i rummet..
Jag snyftar till och torkar bort mina tårar.
"Ja.. absolut! Det är lugnt Mia".
"Är du säker? Det ser inte lugnt ut.."
"Nej jag är inte säker.. jag vill dö. Jag vill inte finnas om inte hon gör det. Jag kan inte göra något om hon inte står vid min sida genom det. Hur ska jag bli glad för något någonsin igen? Hur ska jag leva om jag innerst inne vet att jag svurit på att inte göra det. Hur ska jag överleva om mina mobbare håller på eftersom hon var den enda andledningen för att de höll sig borta?!"

Mia svarar inte. Hennes kinder är våta av tårar nu. Det var en mask. Hon går fram, sätter sig framför mig. Och kramar mig och porslinsdockan.

Tack Mia för att du finns. En liten andledning att fortsätta leva sig igenom detta helvetet.