Med handen på hjärtat

Kapitel 4

Dagarna går långsamt fram. Jag kollar min telefon minst en gång i minuten för att se om jag är närmre döden. Jag orkar inte. Men jag måste. För Viljas skull. Jag måste bryta mitt löfte, mitt löfte om att leva med henne.
Men det var hon som fick dem att sluta, kommer de börja igen nu? Vågar jag verkligen ta mig tillbaka till skolan?

"Älskling, det är mat!" ropar mamma den köket.
Först tänker jag att jag inte ska gå, att jag ska fortsätta sörja i min säng för resten av mitt liv, som mitt löfte sagt. Men jag ångrar mig i tanken på vad Vilja hade velat att jag skulle göra. Hon hade inte velat att jag skulle hålla mig undan från min uppväxt och livet utanför sovrumsdörren på grund av ett löfte vi svurit i åttan. Hon hade velat att jag lev livet som om hon fortfarande var här och älskade mig.
Jag tar mig långsamt upp ur sängen och ner till köket.
"Hej.." säger jag lågt när jag möter hela familjens blickar. De ler mot mig. De är stolta över att jag tagit mig ner hit.
"Hej älskling, sätt dig!" Svarar pappa.

Vi äter under tystnad, ingen vet om de ska fråga mig något eller bara låta mig vara. Snälla låt mig vara.
Jag vill inte behöva handskas med några jobbiga frågor och stöttande ord, det kommer ändå inte göra mig gladare.

"Jag vill gå till skolan imorgon" säger jag lågt igen. Det har blivit min grej att prata lågt.
"Okej... är du säker? För du behöver inte om du inte känner dig redo" svarar mamma oroligt.
Hon är rädd för att jag ska göra något jag inte är redo för, något min hjärna vara intalar mig i att jag måste göra. Men jag vill faktiskt, jag måste komma ut från min bubbla och försöka sluta tänka på de hemska som skett med Vilja och bara tänka att hon går bredvid mig mot skolan portar och bort mot våra skåp. Men jag vet inte om det kommer gå.
"Ja.. jag är redo. Men om det blir för jobbigt med komentarer från folk och sånt så går jag hem".
"Okej älskling".
Vi äter upp och jag släpar mig upp till mitt rum. Argh jag måste duscha om jag ska till skolan imorgon. Jag plockade på mig lite rena kläder och hudvård, sen släpade jag mig vidare till toaletten och in i duschen. Det var skönt, att känna vattenstrålarna mot min hud, jag har inte duschat på 2 hela veckor så det här var behövligt.
Mina tankar förflyttades till Vilja... jag kände det inte, men tårar började rinna ner för mina kinder igen.. ska sorgen aldrig ta slut? Ska den följa med mig ner i graven? Antagligen. Eftersom halva jag är borta, det såret kommer aldrig läka helt. Bara tanken på den vackra människa som försvunnit från mig får mig att gråta.
Jag duschar färdigt och sedan fixar jag mig lite. Jag har aldrig känt mig så ren som jag är nu. Skönt. Men jag tvättade inte bort min sorg.
Jag kollar mig i spegeln. Jag har endast underkläder på mig och jag ser att jag tappat några kilo. Jag har inte ätit mycket på dessa två veckorna och det syns. Jag drar på mig mjukiskläder och sätter upp mitt nytvättade, blöta hår i en slarvig knut på huvudet.
Jag har ett stort intresse för konst. Jag har även hört många människor som tagit ut sin sorg på en kanvas. Jag kanske ska testa det?
Jag bestämmer mig för att försöka.
Jag plockar fram alla mina målargrejer, penslar och färg. Till sist öppnar jag en ny, stor kanvas.
Under en lång stund står jag bara och funderar på vad jag ska måla. Vilket inte är poängen med hela grejen. Jag ska ju egentligen bara göra något som har med mina känslor att göra, jag måste sluta övertänka det. Jag bestämmer mig för att vara göra något, improvisera lite.
Jag drar penseln över kanvasen ett antal gånger och det blir rätt fint, mina tårar börjar rinna men stelnar rätt fort när jag blivit klar med målningen. Vad fin den blev... lika fin som Vilja.. Den här tavlan borde hänga på min vägg men jag är nog inte redo för att ha något som påminner mig om henne på mina väggar. Jag får vänta med att hänga upp den tills jag flyttar hemifrån.
Jag beundrar tavlan där den står på staffliet. Wow. Jag är rätt duktig.
Jag slänger mig i sängen efter att ha städat undan i mitt rum. Mina tankar snurrar omkring i rummet och jag vägrar börja gråta igen, nu när jag börjat komma tillbaka till verkligheten. Skola imorgon då..

Jag gnuggar mina ögon och försöker få tag i den tjutande mobilen. Jag lyckas till sist stänga av alarmet och jag får till sist klarsyn ut över mitt rum.
Jag ska till skolan idag men jag har ingen aning om jag är redo för det eller inte. Antagligen inte. Det har inte ens  gått 3 veckor och de i skolan förväntar sig säkert att jag ska va borta i ett år. Men nej, jag vägrar. Nu ska jag göra mitt allra bästa att strida emot mitt löfte.

Jag gör iordning mig som vanligt. Mina tankar dras tillbaka till dagen Vilja dog. Känslan.
Usch. Nej tänk inte på det Vendela. Juste! Jag vet inte ens om jag presenterat mig för er! Jag heter Vendela men kallas Ven, jag har varit rätt utsatt för mobbning sedan fyran men i åttan räddade Vilja mig. Sedan lyckades jag förlåta Alfons och Viktor för det de gjort tidigare. Jag tyckte att de förlänade en andra chans. Vissa kan väll tycka att det är skitkonstigt men jaja. Tyck vad ni vill! Jag går snart andra året på linjen samhäll. Jag och vilja började tillslut hänga med Alfons och Viktor, sedan hängde Sofia och William på. William blev sedan kär i mig men jag känner för att satsa mer på skolan just nu.
Sen hände ju olyckan då.. resten vet ni..

På väg till skolan gick jag förbi mötesplatsen och mitt hjärta värkte.
Jag skulle aldrig vänta på henne här igen.. aldrig vänta på henne någonstans..

Väl framme vid skolan stog jag utanför och bara kollade på medan alla gick in genom dörrarna... ska jag verkligen? Ja Vendela! Det ska du! Ingen återvändo!
Jag fortsatte gå in mot skolan..