Med handen på hjärtat

Kapitel 14

Idag.
Idag är dagen jag fruktat.
Viljas begravning.

Jag står i spegeln igen.  Helt svartklädd. Men klänningen som Vilja älskade.
mitt hår är utsläppt precis som Vilja älskade.
Jag har hennes halsband på mig, som hon glömde här en gång.
Och skorna som hon gav mig eftersom de inte passade henne längre.

Jag suckar och plockar upp min telefon.
Jag lägger upp en bild på instastoryn och skriver att jag saknar henne. Ord som verkligen inte beskriver mina känslor. Men det är sånna ord man måste säga.

Det knackar på dörren och den öppnas snabbt därefter.
Mamma kommer in i rummet. Helt svartklädd hon också.

"Vad fin du är Ven".
"Tack mamma.."

~~~

Jag går in i kyrkan. Sedan slår jag mig ner på platsen jag blivit tillgiven. Längst bak.

Begravningen drar igång och alla obetydliga människor börjsr hålla tal, såsom dagislärare och tandläkare. Jag har blivit tillgiven ett tal. Jag har inte planerat något till det, jag tänker säga vad min hjärna kommer på i stunden.

"Jag saknar Vilja något obeskrivligt, och jag kommer aldrig någonsin älska någon så mycket som jag älskar henne." Avslutar Mia.

"Jag tycker att vi ska låta Vendela Johnsson tala nu. Hon var tjejen som betydde allra mest för Vilja." Hon ler emot mig och jag reser mig upp.
Mia viker ihop sin lapp och går på hennes plats igen.

Jag går mot platsen alla andra stått på. Vad det nu heter, jag är inte kristen så jag befinner mig aldrig i kyrkor.

Jag harklar mig. Torkar bort tårarna som ligger på mina kinder.
" Jag.. ehm... Jag har inte planerat något inför mitt tal. Jag tänkte att jag ville hålla ett tal som Vilja hade orkat lyssna på. Så jag ska bara säga saker som faktiskt betyder något" Tårarna börjar rinna igen.

"Vilja var min syster. Inte egentligen. Men vi betedde oss som systrar. Vi bråkade om sista godisbiten i påsen, vi skrattade åt våra föräldrar när de betedde sig som små barn. Vi bytte till och med familjer ibland, när vi tröttnade på våra egna".

Jag harklar mig igen. Rösten orkar inte.

"Allt kändes så perfekt. Så författarskrivet. Men varje författare behöver ett problem. Här är mitt problem.
Min lägsta punkt. Men en skillnad från de flesta böcker finns det i mitt problem".

Jag pillar på mitt nagelband.

"Mitt problem är olösligt. Lösningen finns inte här längre".

Alla kollar sorgset på mig. Jag kollar mot William, Viktor, Alfons och Stella som också sitter längst bak.

"Vilja va min hälft, hennes familj var min och min familj var hennes. Hon betyder allt för mig. Och därför tycker jag att det är riktigt konstigt att hennes barnmorska och fritidsfröknar får sitta längre fram i bänkraderna, som att de betydde mer för Vilja än hennes bästavänner. Vi är placerade längst bak. Bakom alla obetydliga personer. Hur tror ni Vilja skulle tycka, jag tror att hon hade velat ha oss i hennes kista med henne om hon fick bestämma!"

Mamma vinkar ner mig, hon vill att jag ska sluta. Inte göra en så stor grej av det. Men vafan, är de dumma.

Jag släpper micken på golvet. Går långsamt ner för den 2 steg höga trappan och sen ut ur kyrkan. Med gänget som svans.

Det kanske inte var rätt gjort. Men det är vad Vilja hade velat ha.