Med handen på hjärtat

Kapitel 5

(3 veckor tidigare
19 maj)

Vilja

"Mamma!" ropar jag från mitt rum.
Jag bor i en ganska liten lägenhet. En liten trea. Det är bara jag, mamma och pappa som bor här då jag inte har några syskon.
"Ja vad är det Vilja!" ropar mamma tillbaka. Hon skramlar i köket som ligger på andra sidan av lägenheten men jag hör det ändå.
"Har du sett mitt röda linne någonstans?!"
"Nej Vilja, men du, kolla tvätten!!"
"Jag kan ju inte ta kläder som är smutsiga. Jag hittar nått annat!"

Suck.
Jag ritar vidare i min byrå med kläder och hittar till slut en liten söt kofta, beige. Jag kan ha den och ett vitt linne under. Sen typ ett par blå jeans bara. Perfekt.
Jag drar på mig den planerade outfiten och skådar mig i spegeln, fint! Nu ska jag bara sminka mig. Juste och ta ut mina papiljotter!
Jag använder inte mycket smink, min hy är redan ganska perfekt. Lyllos mig, jag vet.
Mitt smink är klart på 10 minuter och jag börjar att försiktigt ta ut mina papiljotter. Håret blir väldigt fint och jag känner mig nöjd. Mina saker ligger utspridda över hela golvet så jag börjar samla ihop de saker som måste tas med till skolan idag. Det tar en stund men det är värt tiden. Hellre komma sent än bli utskälld för att inte ha med ett material.
Jag har alltid brytt mig om mitt utseende mycket, enda sedan 6:an har jag plattat, lockat eller gjort något annat med mitt hår. Jag har planerat kläder dagen innan och varit noga med att allt ska matcha med smycken och skor. Sminka mig har jag gjort sedan 7:an tror jag.

Sen i åttan träffade jag min andra hälf.  Nej det är ingen pojkvän som jag tror jag kommer gifta mig med som i alla perfekta berättelser. Det är min allra allra bästa vän Vendela, hon är helt perfekt. Vi har klickat sedan dagen i korridoren när jag sjasade bort Viktor och Alfons då de va på henne. Jag skulle inte säga att jag räddade henne, men det påstår hon hela tiden. Vad skulle jag göra utan henne!!?

Jag har plockat iordning mina saker och rusar ut i hallen för att dra på mig mina skor, det behövs ingen jacka då det är väldigt varmt ute för att bara vara vår. Men jag tackar inte nej. Jag ropar hejdå älskar er! till mamma i köket och tar mig sedan ut i trapphuset.
Sedan tar jag mig ut ur huset och bort mot mötesplatsen där jag alltid möter Ven. Jag är redan 5 minuter sen så hon kanske redan har gått utan mig, det får tiden utvisa. Eller inte.
Jag ska precis över gatan och..

Svart.
Helt svart.
Vart är jag?
Lever jag?
Hallå..

Jag flyger snabbt tillbaka till medvetandet men jag är på en annan plats, var är jag nu då?
"Hon lever! Än så länge" hör jag någon ropa över ett rum.
Smärtan ilar ut över kroppen och jag rör mig otåligt i sängen jag blivit placerad i. Är jag på sjukhuset?
Min kropp håller på att sprängas av smärtan och...

Svart.
Svart igen.
Vad händer?!

Jag förväntade mig att komma tillbaka igen. Men allt tog slut. Mina tankar försvann med mig...

Jag älskar dig Vendela. Jättemycket. Lev utan mig!