Runaway bride - Dante Lindhe

A N K L A G E L S E R

˚ ༘✶ ⋆｡˚ ⁀➷ J A G R Y C K T E bort Dantes händer från mina handleder, jag var så distraherad av Dantes vackra ögon så att jag inte ens hade märkt att Ludwig hade kommit in i mitt rum.

"Vad menar du Ludde? Jag har inte gjort ett skit. Fattar verkligen vad du snackar om" sa Dante, jag märkte att han var irriterad. Tro mig jag var också irriterad detta var den mest romantiska stunden jag haft i mitt liv och Ludwig sabba det.
"Du kan ju inte mena allvar, har du inte sett Wilmas hand eller? Eller såklart du har, det är ju du som gjort det emot henne" jag brydde mig inte ens att se om Dante var arg, för jag försökte bara kontrollera min egen ilska.
"Spara dina svaga anklagelser grabben. Hur realistiskt är det att jag skulle kunna krossa en spegel med någon annans knytnäve" bra poäng Dante.
"Du tror att du är så smart Dante. Du skadar någon på ett sätt så ingen ska fatta att du gjort det, för du inte kan ta konsekvenser till dina handlingar. Du är sorglig" Dante skrattade till.
"Hur fan är jag sorglig Ludwig, det är du som försöker få mig att bli arg och lämna Wilma. Så du kan berätta för henne hur hemsk jag är"
"Fan förlåt Dante. Du brukar vara så jävla kontrollerande så jag tänkte bara att du straffade Wilma för att hon kysste mig. Men då har du väl missat det" Ludwig flinade åt Dante, han kollade på mig ledsamt och argt sedan stack han.

Min enda instinkt var att springa i kapp Dante, för detta såg inte bra ut. Men när jag började sticka så drog Ludwig mig tillbaka i min höger hand. Jag gnydde till.
"Släpp mig Ludwig, det gör ont"
"Om du går härifrån är allt vi haft över"
"Ludwig, du är min bästa vän. Du borde inte tvinga mig välja mellan er två"
"Du väljer honom alltså?"
"Jag gillar dig så mycket men jag måste göra detta" han släppte min hand.
"Jag är ledsen att det blev såhär Wilma"
"Snackar vi om Dante nu?"
"Nej om att jag triggade igång Amanda att skriva till västragossip"
"Jag också Ludwig, annars skulle jag inte krossa en spegel med min hand. Men jag behövde få bort smärtan av att ingen trodde på mig"
"Jag hittar ut själv, spring efter Dante du" jag log emot honom och började springa.

En bit bort på gatan hittade jag Dante igen så jag sprang ikapp men han började gå snabbare när jag kom närmare.
"Dante kan du vänta en stund eller" han fortsatte gå med raska steg och låtsades som att han inte hörde mig.
"Ge upp Wilma. Jag vill inte snacka med dig just nu okej? Jag vill inte säga saker nu när jag är arg"
"Jag tål det. Vi har hatat varandra i flera år, har du glömt det?" sa jag medans jag höll i en arm jag lyckats fånga.
"Släpp mig. Vet du vad du har sån stor dubbelmoral och jag är glad att jag fick reda på det såhär tidigt" han ryckte bort min han.
"Hur har jag dubbelmoral Dante, berätta det för mig. Snälla"
"Du klagar så mycket på att jag sårar dina känslor och att jag inte kan bestämma när jag ska komma tillbaka till dig. Men du gör precis samma sak, du bestämmer dig när jag duger och när jag inte duger. Du sårar mig när du säger att jag är den enda men efter några minuter så får jag reda på att du hånglat med en kille någon dag innan. Du tror så högt om dig själv men du är ingen ängel och i det här är det inte synd om dig överhuvudtaget"

När han dragit så började jag gråta. Skulle han aldrig komma tillbaka? Var det här vårat slut? Jag hatade mig själv. Varför kysste jag Ludwig? Jag hade sabbat allt.