Spegeln framför mig visade en ganska lång tjej som inte var smal men inte heller mullig. Hon hade ganska långt vitt hår, gråa ögon och på kroppen bar hon ett par jeansshorts, ett linne och en hoodie. Det var långt in i april (den 28 för att vara exakt) och extremt varmt väder redan så mer kläder än så var långt från nödvändigt. Under tiden jag studerar mig i spegeln kommer en svart hund in i rummet och sätter sig snett bakom mig. Min hund, eller snarare min bästa vän Grey. Han är stor, väldigt stor menar jag då. Jag själv är ungefär 170 centimeter men ändå är han över min midja när han står på alla fyra och lika lång som mig om vi ligger brevid varandra. Egentligen ser Grey mer ut som en varg än en hund men hundhärberget jag hämtade honom hos konstaterade att han var en hund så man får väll tro på dem antar jag.
Flashback
Jag följde med mamma och pappa in genom dem stora dörrarna till hundhärbärget. Äntligen efter 14 års livstid ska jag, Steffani Berg, få mig en egen hund. En kort kvinna med lockigt blont hår välkomnade oss och ledde direkt bort oss mot ett av hundstallen där alla djuren var. Hon visade upp och babblade på om en massa små hundar. Jag var måttligt intresserad av dem men mamma och pappa såg väldigt nöjda ut när kvinnan tog fram en liten Jack Russel och visade upp. Jag fortsatte att gå igenom stallarna medans mamma stod och gullade med den lilla hunden. Det fanns många inhägnader och i varje satt 2-4 hundar. Alla var väldigt söta men ingen intresserade mig riktigt, fören jag kom nästan längst bort. Här fanns det fyra inhägnader som var tomma med i en femte låg det ett djur för sig självt. Den stora hunden såg läskig och tuff ut med sin raggiga, svarta päls men när jag fick ögonkontakt med den såg jag in i två matta ljusgråa ögon, de såg ledsna ut, trötta. Men det kändes ändå som om jag kunde sin in i något annat som inte bara var ett tufft yttre.
Jag hörde hur mina föräldrar och kvinnan kom upp bakom mig.
"Varför sitter denna hunden ensam?" frågade jag henne medans jag nickade mot hunden.
"Han kom in för bara några dagar sedan, han sitter ensam för att han ska få vänja sig lite innan han flyttas" svarade hon med en mild röst och kollade lite i sina papper.
"Är du säker på att det är en hund? Jag tycker mer det ser ut som en varg" sa mamma. Hon hade rätt, det såg ut som en varg men kvinnan skrattade bara mjukt.
"Självklart är det en hund. Vi hittade honom ensam omkring strövande i utkanten av skogen och tog in honom för att ge han ett bra hem."
"Jaha okej" sa mamma generat och man kan se att hon skämdes lite över sin fråga. "Men ska vi gå och se om vi hittar..." började mamma men jag avbröt henne.
"Jag vill ha honom" sa jag snabbt. "Han blir perfekt".
Mamma började jämra sig "Det kommer inte på tal! Vi kan inte ha en sådan-" sa hon upprört men blev en en gång avbruten fast denna gången av pappa.
"Låt henne få hunden Meredith. Du lovade henne faktiskt den hunden hon ville ha och då kan du inte komma och ändra dig sen."
"Jag vet vad jag lovade men det här är ingen hund!" kontrade mamma. Jag himlade med ögonen åt henne.
"Snääälla mamma." bedjade jag och drog ut på ä:t. Hon suckade tyst.
"Okej då, kan man adoptera denna 'hunden'" frågade hon kvinnan och artikulerade onödigt mycket när hon uttalade hunden. Kvinnan sken upp i ett leénde.
"Jag ska fråga en kollega" sa hon och gick bort till en man som stod längre bort i stallet. De började diskutera med varandra men även fast de stod långt borta med dämpade röster så hörda jag vartenda ord de uttalade.
"Hon vill adoptera hunden" sa kvinnan till mannen som kollade chockat och oförstående på henne.
"Den hunden?" frågade han. Kvinnan nickade. "Det går inte, han har vart våldsam mot personalen, vi kan inte adoptera bort en farlig hund!" väste mannen mot kvinnan.
"Men kom igen, ingen kommer någonsin vilja adoptera honom förutom den tjejen. Hon är hans enda chans! Du kan väl iallafall låta dem träffas en gång och se hur beteéndet visar sig vara?" bedjade hon och glodde på mannen som efter en lång stirrkamp ger sig.
"Okej då" hör jag honom säga till kvinnan. "Men jag vill ha extravakter och nedsövningspilar om något skulle gå snett." lade han till med en seriös blick och kvinnan nickade mot honom innan hon gick tillbaka till oss.
"Så ni ska få träffa hunden först innan vi avgör någonting!" sa hon glatt men jag kunde se en liten glimt av oro i ögonvrån. Strax därefter kom mannen till oss med två andra personer som såg ut som vakter.
"Vi börjar väl då!" sa han. En av vakterna stängde en grind i mittengången i stallet vilket skapade en större inhägnad innan mannen tog upp en nyckel ur höger bakficka och låste upp dörren in till hunden. Den andra vakten tog fram ett långt kedje koppel och tillsammans med den andra vakten gick han in i buren. Hunden morrade dov men låg kvar på marken. När vakterna sedan närmade sig ställde den sig upp, strök öronen bakåt och reste ragg. Långsamt backade den in mot ett av hörnen samtidigt som vakterna kom allt närmare. När dem stod precis framför hunden tog en av vakterna tag om hundens kropp och höll fast den medan den andra försökte sätta på kopplet. Hunden skällde högt och försökte komma ur greppet och jag kunde känna hans smärta, oro och ilska mot dem två vakterna som fortfarande försökte tvinga på halsbandet.
"Sluta! Släpp kopplet!" ropade jag tillslut när jag inte kunde stå ut att se den plågade hunden och direkt slutade vakterna att göra vad dem höll på med och kollade förvånat på mig. Hunden tog då sin chans och hoppade bort från vakterna i ett otroligt långt skutt innan den landade några meter framför vår lilla grupp ute i stallgången. Kvinnan, mannen och mina föräldrar backade bort mot hundens före detta bur medans jag stod kvar på samma ställe. Någon meter bakom mig fanns en inhägnad, framför mig fanns det inom några meter en stor, svart hund. Bakom hunden mina föräldrar och bakom mina föräldrar de som egentligen jobbade där. Hunden kollade på mig en stund och alla stod blickstilla i en hemsk tystnad innan hunden sakta gick fram mot mig. Jag hörde hur mamma drog efter andan och jag kunde nästan känna hennes rädsla. Men jag kände ett konstigt lugn, den här hunden skulle aldrig kunna skada mig. När den gått hela vägen fram till mig stannade den och vände sig om. Sedan satte den sig vid min sida och kollade upp på mig med gråa ögon som glittrade av lycka.
"Grey. Grey ska du heta" viskade jag till honom.
End of flashback
Jag slängde en snabb titt på klockan ovanför sängen och konstaterade att den var 07.20 innan jag gick ner för trapporna mot köket för att ta fram frukost. När jag skulle ta fram osten och smöret ut kylskåpet frös jag till i rörelsen. Försiktigt sneglade jag mot ugnsklockan. 07.23. Helvete! Bussen till skolan gick om 14 minuter prick och jag hade varken ätit frukost, packat eller vart ute med Grey än. Jag kastade in maten i kylskåpet igen innan jag tog ett äpple och sprang och öppnade dörren så att Grey skulle kunna komma ut. Han slank ut genom dörren och joggade bort till baksidan av huset där tomten tar vid en skog. Efter det sprang jag upp för trappan till mitt rum igen, bäddade sängen och packade väskan innan jag sprang ut genom ytterdörren.
"Grey!" ropade jag och efter några sekunder kom han och mötte mig på trappan. "Sorry killen men du får gå in nu! Du får gå ut när jag kommit hem igen" sa jag och placerade en lite puss på hans panna. Jag kollade på min mobil; 07.32, 5 minuter kvar innan bussen lämnade hållplatsen. Jag satte fart nerför gatan, svängde höger vid andra korsningen och hann precis stoppa bussen innan den försvann iväg. Busschauffören kollade surt på mig när jag gick in i bussen och satte mig på ett ledigt säte. Det pyste till och sedan rullade vi framåt.
Dörrarna till skolan öppnades av sig själva och jag klev in. Det var mest tysta mumlanden i korridoren nu på morgonen men ett högt skrik avbröt allas samtal.
"Steffi!" skrek Emma, min allra bästa vän. Vi hade känt varandra sen barnsben och alltid varit vid varandras sida. Hon sprang fram till mig och kramade om mig medans de andra eleverna började prata med varandra igen. De var vana över hur Emma betedde sig så ingen brydde sig särskilt mycket.
"Jag har saknat dig såå!" gnällde hon, "Vart har du varit hela mitt liv?!" Lade hon sedan till och hon höll på att strypa mig i kramen.
"Ursäkta, jag dör här" viskade jag hest innan hon slutligen släppte mig. "Förlåt men det var så länge sen jag såg dig..." Sa hon ledset.
"Ja men skärp dig nu! Jag har varit sjuk i typ en halv dag." Skrattade jag. Precis då kom Anja fram. "Hej" sa hon till mig och gav mig en snabb kram innan hon vände sig om mot Emma och började prata med henne. Emma drog handen genom sitt korta, färgade hår. När vi var mindre var det brunt men hon valde att färga om det och hon har nu mörkrött hår på heltid. Emma babblade på om någonting medans Anja stod och höll med, nickade eller skrattade mellan varje mening. Det var någonting med Anja. Jag räknade henne som min bästa kompis men det känns som om hon var mer, mycket mer intresserad av vara med Emma. Mina tankar spann en kort stund innan Emma grep tag i min arm.
"Sluta stå och drömma vi måste gå nu!" sa hon och drog iväg med mig och Anja till vårt klassrum och satte oss längst bak på en bänk. Jag innerst snett lutad mot väggen, sen Emma och sist Anja längst ut. Direkt när vi satt oss började de två prata med varandra igen men blev snabbt avbrutna av att en lärare kom in. Åh nej, No-Patrik. Detta skulle bli en lååång lektion...