Mitt perspektiv
Inspelningen börjar lida mot sitt slut. Samtidigt som det är skönt är det vemodigt också. Jag är helt slut både fysiskt och psykiskt av alla tidigare morgnar och sena kvällar av allt inspelande men jag vill inte heller lämna alla vänner jag har här. För under alla dessa månader tillsammans har vi blivit ett stort kompisgäng. Alla lunchraster när vi mest pratar och hittar på hyss. Jag kommer aldrig glömma den gången när jag lurade Tom att titta ner i en vattenflaska och jag sprutade ner hela honom med vattnet. Hans ansiktsuttryck fick mig att nästan kissa på mig av skratt. Jag har aldrig sett en mer chockad eller sur person i hela mitt liv. Dock fick han sin hämnd när han hällde iskallt vatten på mig en trött lunchrast efter dagens alla stunts. Det var inte helt dumt ändå för det var väldigt varmt ute och jag badade i svett efter förmiddags inspelningen, men det sa jag inte till han..
Vi sitter utanför ett stort samlingsrum på en soffa. Vi väntar in de andra då vi ska filma in en video till äran av att Marvel Cinematic Universe fyller 10 år. Det är det sista vi gör innan avslutning festen ikväll. Vi ska fotograferas allihopa, alla skådisar som spelar de många och olika karaktärer och självaste Stan Lee till äran av födelsedagen. Tom och jag väntar in de andra som tar lite väl långt tid på sig enligt mig. Jag är väldigt hedrad över att få vara med, att jag ens fick rollen. Det sjunker knappt in.
-"what are you gonna do when you come home then?" ler Tom obekymrat.
-well, I'm gonna unpack all my stuff and then say hello to all the horses, you?" nickar jag och ler snällt tillbaka.
-"oh, well I don't really know, probably chill." han rycker på axlarna självklart.
Till slut kommer teamet och låser upp dörrarna åt oss. Tätt bakom de följer vi med in och tittar storögt runt i den enorma salen. Jag bara gapar när jag ser den väldiga ställningen där vi alla ska få plats och den moderna kameran som står flera meter bort för att få med allting i bild. Tom tittar på mig med stora ögon och ett leende över läpparna.
-"wait, how many are actually coming?" utbrister jag i stor förundran.
Teamet och Tom bara skrattar åt min fråga och förundran. Det måste ju lätt sagt komma en del om vi alla ska kunna fylla upp den enorma ställningen.
Framför ställningen är det prydligt uppdukat på stora och breda bord glas med alkoholfri cider i och lite snacks vid sidan av. Försiktigt vågar jag mig fram och tar ett glas i handen. Tom och jag skålar lite på skoj och smakar varsamt på cidern. Den smakar ljuvligt mot min torra strupe. Strax därefter börjar det strömma in människor, vissa kan jag knappt sätta fingret på vilka de är och vilken karaktär de har spelat. Men för att reda ut det så börjar jag gå runt och mingla lite. Hälsar på alla och småprata lite. Inombords skakar jag för egentligen är jag inte typen som går fram och börjar ett samtal. Men ibland måste man helt enkelt utmana sig själv för annars kommer jag aldrig få några nya kontakter övertygar jag mig själv och fortsätter mingla. Jag går metodiskt från person och person och presenterar mig själv och småpratar lite med mitt glas i handen. Det är så mycket sorngel och ljud från alla människor som pratar med varandra att man knappt hör när dörren öppnar och stängs men ändå stannar hela salen när han stiger in genom portarna. Stan Lee. Mannen, myten, legenden kliver in och verkar helt som vanligt även fast han nu har massor av ögon riktade mot sig. Ingen rör sig och inte ett ord hörs fören en applåd bryter sig loss. Alla börjar applådera, jubla och vissla som galna. Ljudet av applåder och jubel blir nästan öronbedövande och vi möts av en strålande Stan Lee. Han ger uttrycket "ler från öra till öra" en helt ny innebörd. Applåderna lugnar sakta ner sig och den första personerna Stan Lee hälsar på är Robert, Joe, Anthony och Kevin. Först när han börjar själv går runt och mingla lägger sig applåderna helt. Jag pratar vidare och har en härligt pirrig känsla i magen. Jag lever min dröm tänker jag lyckligt när Tom kommer upp bakom mig och knackar mig försiktigt på axeln.
-"how does it feel?" flinar han när han ser mitt strålande leende.
-"amazing!" utbrister jag glatt och tar en liten klunk från min cider.
Vi pratar lite innan jag känner en till knackning på min axeln och jag vänder mig obekymrat om utan att veta vad jag kommer mötas av. Hela min kropp rusar när jag möter Ty Simpkins ljusblåa ögon.
-"ty!!" utbrister jag överlyckligt och omfamnar han genast.
Det är exakt så jag inte lyckas spilla ut all min cider. Ty kramar om mig också utan att spilla och jag känner hur han ler brett mot min axel.
-"awh it was so long ago D/n!" klagar Ty med ett leende.
-"I know! I have missed you." svarar jag med en ledsen min.
Ty och jag träffades när vi spelade in Iron Man 3. Vi blev himla bra vänner under inspelningen och har lyckats hålla kontakten efter alla dessa år.
-"wow you are much taller now." fnissar jag.
-"well when we last meet I was 15 and you was like 18." himlar han markant med ögonen
Ty vänder sig nu om mot Tom som bara stått handfallen och tittar på hela vår lilla konversation.
-"long time no see Tom!" ler Ty och skakar Toms hand med ett fast handslag.
-"nice to meet you again!" svarar Tom med en vänlig ton.
Jag bara fnissar i bakgrunden innan Kevin samlar allas uppmärksamhet medan han pratar tydligt i en mikrofon.
-"hello and welcome everyone! hope you really enjoy your time here and now it's time for the photoshoot!" alla börjar applådera så snabbt han avslutat sin mening.
I sakta takt tar alla sin plats, det är knappt någon som vågar ta eget initiativ så det slutar med att teamet får placera ut människor. Stan Lee får hjälp upp på för den svårt slutande trappan och får även en hjälpande hand ända fram till sin stol som är ställd i mitten av den väldiga ställningen. Robert ropar till sig Ty som inte riktigt vågar sätta sig i mitten av allt utan tar en plats högre upp, Tom tar ungefär första bästa plats han kommer åt med ett smickrande leende. Lizzie kommer upp bakom mig och drar med mig över hela ställningen för att stå med henne. Jag är först lite tveksam för jag står nästan i mitten, min karaktär är väl ändå inte så viktig? tankarna snurrar runt medan jag förvirrat tittar mig runt som om jag ska hitta det perfekta beslutet om jag så tittar tillräckligt noga.
-"why do you look so confused D/n?" säger Lizzie med ett grin och Benedict stämmer in.
-"should I stay he- I mean should I really stay here in the middle. My character isn't as important as your, so-" svamlar jag på.
-"D/n stay here, okey?" förenklar Benedict med stor säkerhet i tonläget vilket får mig genast att tystna.
Jag nickar ivrigt och ler lyckligt, jag kan inte fatta att jag får stå här. Bland världens mest framgångsrika skådisar. Det är helt sjukt med tanke på min ringa ålder 20 år.
Efter fotograferingen bjuds vi alla på en strålande god middag. Det finns redan angiven bordsplacering utsatt på de runda borden med plats för ungefär 6 personer. Jag får äran att sitta vid samma bord som Brie Larson, Robert Downey Jr, Vin Diesel, Evangeline Lilly och Letitia Wright. Middagen flyter på väldigt bra och förutom att sällskapet är väldigt bra är maten utsökt! Vi pratar och pratar och det känns som om vi kommer fortsätta prata i all evighet.
-"I heard you were new here D/n, how does it feel?" Brie's vackra ögon strålar emot mig och jag blir direkt lite nervös.
Hon har varit min största idol i så många år, vad svarar jag? Hur ska jag svara? Skäm bara inte ut dig själv!
-"yes and it's amazing. I have no words to describe how honored and the joy I feel to play this role, it's truly amazing!" nickar jag och försöker verkligen sätta avtryck efter varje ord.
Robert tittar även upp och ett strålande leende sprider sig.
-"I'm glad that you enjoyed your time with us this summer." ler han mot mig och jag kan inte svara annat än att det är självklart.
-"but Brie which movie are you in- I mean sorry but I can't remember which." ursäktar jag mig snabbt när jag inser hur oartigt det låter.
-"oh actually.." hon tittar runt omkring sig och tar sats.
-"I'm not in any movie, yet.." viskar hon och blinkar med ena ögat.
Den förvåningen som sprids i mig måste synas ända upp i ansiktet och ögonen för hon skrattar lite och tillägger.
-"dont say anything!" skojar hon.
-"oh no, I'm kinda good at not spoiling." förklarar jag nästan stolt.
-"not like Tom you mean?" retas Robert och sneglar mot mig med ett busigt leende.
Jag nickar och skrattar till svar. Till och med Brie verkar förstå vad han menar med sitt uttryck, hon har väl antagligen hört talas om att Tom pratar snabbare än han tänker. Vilket är en sida jag gillar hos honom för det är gulligt när han säger något och sedan måste tänka efter vad han just sa. Det får en själv att känna sig ganska klipsk (fast man egentligen inte är det..).
Middagen fortsätter och innan jag vet ordet av har efterrätten serverats och snart är hela tillställningen över. Men innan dess ska både Stan Lee och Kevin Feige hålla varsitt tal. Kevin får vänta ett bra tag innan han kan ta efter Stan Lee rörande tal för vi fortsätter applådera flera minuter efter Stan avslutat sitt tal med orden "10 years more". Jag har gåshud uppåt nacken när han avslutar sitt tal. Man riktigt känner magin och passionen bakom denna serie av fantastiska filmer. Men tyvärr så tar middagen slut snabbare än jag vill tro, hur långsamt jag än försöker äta min utsökta efterrätt tickar klockan vidare och det var snart dags att göra sig iordning för avslutsningsfesten. Middagen avslutas av bröderna Russo som tackar för de filmer de fått regissera så här långt och hoppas få regissera några till! Hoppas jag såklart också då de har varit några av de bästa regissörer jag har jobbat med under mina år! Jag säger tar avsked från de som inte ska vidare till festen senare ikväll runt mitt bord och hinner även krama adjö till Ty innan han stressar vidare. Vi hinner byta nummer även då båda två hunnit byta nummer sen sist!
-"hey D/n wait!" hörs en röst bakom mig.
Jag saktar in och vänder mig om för att se Tom komma halv springandes fram till mig. Jag får ingen klar bild av hans ansikte men jag stålsätter mig för de värsta beskeden jag kan tänka mig.
-"do you need a ride to the party later or..?" Tom ser en smula nervös ut och frågan kommer så plötsligt med tanke på att jag trodde något hemskt hade hänt att mitt ansikte blir helt stelt.
Jag tittar förvånat på honom med stela läppar och det är först när Tom ser nervösare ut än någonsin som chocken lossnar.
-"eh yeah! that would be great thanks!" ler jag och jag ser med blotta ögat hur lättnad Tom blir.
-"nice, I see you later then?" ler han slugt och jag nickar till svars innan vi skiljs åt olika håll.
// ASSÅ FÖRLÅT!! jag har knappt uppdaterat alls och jag är så besviken på mig själv, men det händer så mycket nu irl att jag kanppt vet vad! trodde jag skulle få jätte mycket tid under sommarlovet men acke nej! men jag lovar att jag ska försöka bättre mig men som ni kanske vet så red jag och min ponny omkull hehe, jag fick mig en liten smäll på huvudet så hade elektronik-förbud några dagar vilket gjorde att jag inte kunde skriva!! jätte irriterande då jag äntligen fått tillbaka min motivation till att skriva! aja nu ska jag försöka skriva och hålla motivationen i liv!<33333333