Flat Earth Society lärde mig ändå hur världen fungerar.
Jag insåg att trollen är mer än bara skojare. Det var vi som satte dagordningen. Jag blev refererad till, folk spann vidare på vad jag hittat på och snart upptäckte jag att det fanns flera troll därute. Hela Flat Earth Society började i princip som ett skämt då det återstartades i början av 2000-talet. Då vi hånfullt kallade bibelfundamentalister för Flat earthers bidrog vi till att skapa dem och senare hjälpte vi dem på traven genom att med våra trollkonton hitta på en massa trams som de själva sen tog på allvar. En stor del av de mer välproducerade youtubefilmerna inom foliehattsgenren görs inte av sant troende utan snarare av folk som lärt sig hantera själva tonen och stilen, och deras motivation är inget annat än antal visningar. Får de många visningar betyder det att de lyckats, att de vet vad de sysslar med. Om de själva tror på vad de klipper ihop eller om de ens vet själva vad de tror egentligen, det spelar ingen roll, det finns en enkel kvantitativ mätmetod för att avgöra huruvida de är framgångsrika eller inte.
Logiken är löjligt enkel, det är som klassisk betingning, stimuli och retning, antal visningar, röda siffror på Facebook, retweets, gillanden, vi manipuleras av denna logik, även när vi manipulerar själva. Precis som hatdelandets logik sett till att den allmänna debatten och det offentliga samtalet blir dummare och dummare, precis som de social mediernas algoritmer och dess jakt efter klick och manipulering för att sälja annonser garanterar att mänskligheten, särskilt ungdomar, särskilt tjejer, blir allt olyckligare är trollet en viktig aktör i det moderna samhället. En maktfaktor. Allt följer dessa mönster, de finns där, jag ser dem även om jag ännu inte ser dem helt klart, men mönstren finns där framför oss.
Trollen skapar till att börja med en överdriven nidbild av en politisk position, en parodi, en renodling, en ytterlighet. Syftet är oftast att driva med motståndarna. Den antifeminist som tror att det finns feminister som vill förbjuda skägg efter att ha blivit lurad av ett troll kan man hånskratta åt. Men trollandet slår även åt andra hållet. Det dyker nämligen upp folk som tror på trollandet, och gillar vad de ser. Kanske inte i första ledet, det var nog inte många feminister som gick ut och hyllade skäggförbudet, och just detta exempel avslöjades antagligen för snabbt för att det skulle hinna hända. Men om det hade fått fortgå och en "feminist" fått utstå hat från antifeminister en tid, ja då hade feminister rykt ut till hennes försvar. För så funkar folk, de är lagspelare, eller snarare huliganer anknutna till ett lag, de har valt sida och om de hör att en motståndare attackerat en av de egna, då går de genast till motangrepp.
Det var Sonja i Sällskapet som genomförde vårt första riktiga mästertrollande, ett trollande som kretsade kring PK-begreppet. Vad jag minns av användningen av PK förr så var det vad den häftigare, lite punkigare vänstern använde som skällsord mot humorbefriade tråkmånsar och menlösa mainstreammänniskor. Folk som uttryckte ytliga floskler om "mänskliga rättigheter" eller brydde sig om att köpa ekologisk frukt var politiskt korrekta, liksom de subkulturella poliser som såg till att alla klädde sig rätt och lyssnade på rätt musik, de kallades PK av de till vänster, anarkisterna med en fuck-off attityd. Kängpunkbandet Totalt jävla mörker hade till och med en låt om detta, PK-Poliskonstapel. Låten måste framstå som fullkomligt obegriplig för dagens kids, för med åren bytte PK innebörd, togs upp av extremhögern och började snart betyda ungefär allt som inte är nazism. Men ängslig konformism och humorbefriade viktigpettrar som förpestar vår omgivning har alltid funnits, oavsett om deras agenda har berört hårdrocksmotstånd eller miljömedvetenhet.
Sonja fick i alla fall idén att skapa en organisation med namnet "Kampanjen PK - det finaste vi har" och skriva en debattartikel som skickades till Dagens ETC, PK-tidningen framför andra. Detta var i början, Sällskapet var inte välordnat då och vi gjorde saker mest på skoj, för att få oss ett skratt. Sonja skrev i alla fall en debattartikel där hon, fullkomligt ologiskt, ville "ta tillbaka PK". I artikeln hävdades att PK-begreppet hade sina rötter i 1700-talet men att det "kidnappats" av extremhögern varpå en massa menlöst dravel om "att vara respektfull, inkluderande och synliggörande" radades upp innan själva poängen deklarerades, att göra 11 maj till "PK-dagen". Vi var alla på sätt och vis inblandade i trollandet då vi läste och kom med synpunkter innan det skickades in, men det var Sonja som gjorde det allra mesta. Men så hittade en av oss, Sex_Farm_Woman, en perfekt bild föreställande två kanadensiska studenter som, kunde man i alla fall se om man hade lite fantasi, formade sina händer som bokstäverna P och K, och artikeln skrevs om i vi-form, som om den var skriven av dessa två kvinnor, innan den skickades in.
"Vi gör det för att hylla politisk korrekthet, jämställdhet, demokrati och respekt, och för att skapa en dag för att samlas kring för att hylla det vi tycker är viktigt och som speglar PK i dess rätta bemärkelse." som det bland annat stod. Inte bara blev debattartikeln publicerad, tidningen satte själva en ännu dummare rubrik, en som vi själva inte skulle vågat skriva då det skulle riskera att avslöja oss som det skämt vi var, "PK tillhör oss -inte rasisterna!", dessutom skrev tidningens boss Johan Ehrenberg en ledare där han kommenterade oss. Succé.
Efteranalysen vi gjorde av trollandet var intressant. Få inom extremhögern brydde sig eller blev upprörda, men bland socialliberalt medelklassfolk gick det istället hem. Den fullkomligt intetsägande texten som bara radade upp självklarheter kallades"modig" av duktiga tråkmånsar och gillanden på den tillhörande Facebooksidan strömmade till. Vi var nog mer häpna av resultatet snarare än att vi fick oss gapskrattet vi väntat. Vilka är alla dessa människor som på allvar tycker det här är bra och viktigt?
Ett vanligt avslut på ett trollande är ofta att avslöja sig och därmed dra ner byxorna på de utsatta. Men vi beslöt oss för att inte göra så, och den metoden har därefter blivit vägledande för våra gärningar. Vi vill inte säga "haha!", vi vill inte komma med en poäng eller säga att det var ett konstprojekt, vi vill studera hur det utvecklas. Vi sysslar med avancerad analys av samhälleliga företeelser. Istället för att driva vidare trollandet i den nyskapade Facebookgruppen så överlämnade vi istället administrationen till folk som trodde det var på riktigt. Ett par tusen gillanden strömmade med tiden till och en viss aktivitet upprätthölls av dessa märkliga människor i något år, innan det hela ebbade ut. 11 maj, "PK-dagen", ursprungligen tagen från Douglas Adams dödsdag, en av Sonjas stora idoler, blev väl knappast en stor succé i de breda folklagren, men den utnyttjas faktiskt fortfarande då och då i vissa kretsar. Parodin har blivit verklighet. 11 maj har också blivit en högtidsdag för oss i Sällskapet.
En annan återkommande aspekt av trollande är aktörernas egna förvandling. Antal skojare som med tiden låtit sitt alter ego förändra eller rent av ta över dem själva är oräkneliga. Det är inte konstigare än att tonårstjejen får en förändrad självuppfattning efter att hon reagerar och anpassar sig efter den stimuli som den positiva responsen hennes selfies på Instagram ger. Det finns någon annan bakom det vackra leendet vi möter i våra skärmar, visst gör det det, men denna hennes yta förändrar också hennes inre liksom hennes följare med sin respons bidrar till detta. Hon manipulerar oss, vi manipulerar henne, hon förändras, vi förändras också, men det följer ett logiskt mönster, det är stimuli och retning, vi är som labbråttorna som får ost eller elchocker efter hur vi beter oss och anpassar oss därefter, bara det att det inte finns några vetenskapsmän med vita rockar som kontrollerar testet.
Det är just detta världens alla Flat earthers och andra konspiracister misstar sig på. Det är på många sätt tragiskt. Jag tror det var Aristoteles som en gång sa att det som särskiljer fåtalet från flertalet är förmågan att förundras. Vi kan skratta åt foliehattarna och deras förvirrade idéer, visst, men de har ändå insett något, de har ofta en hälsosam kritisk impuls till sakernas tillstånd, de är inte tillfreds med världens ordning och de har vänt etablissemanget ryggen.
De är inte som den grå massan som stirrandes ner i sina mobiler vid en kritisk reflektion eller bara ett konstaterande om att allt förändras så snabbt, som att vi nyss brukade sitta och prata men nu blivit så vana att kommunicera via appar, och vid denna anmärkning ler lite oförstående innan de åter vänder ner blicken i skärmen om de inte, som en annan typ av människor, känner sig angripna och skrattar eller blir arga och kommer med dumförnumstiga anmärkningar som att det väl bara är att logga ur Facebook, "ingen tvingar dig", eller kommer med en korkad okritisk kommentar som bygger på resonemanget att allt är som det är för att det är som det är vilket det inte finns något att göra åt och att detta resonemang sen på ett omärkligt sätt förvandlas till ett etiskt förhållningssätt varför ens ett ifrågasättande av ett sociokulturellt fenomen definitionsmässigt betraktas som något bakåtsträvande, liksom "vadå, vill du tillbaks till stenåldern eller?"
Dessa människor är idioter.
De kan inte förundras, de flyter bara med om de inte tolkar all kritik som personlig, de kokar alltid ner allt till ett individperspektiv då detta är det enda de kan förstå. Det är det som är det tragiska. Att foliehatten på något sätt ändå skiljer sig från den gråa dumma massan samtidigt som de på andra sätt är ännu dummare. Deras kritiska instinkt förvrängs till idioti då de fastnar i att röka braj framför Youtube. Idén om Illuminati eller vad de väljer att kalla den allsmäktiga onda konspirationen blir till en fokuspunkt för deras frustration samtidigt som den ger tröst och mening i vår fragmenterade och vilsna värld.
Framförallt kan de förbli passiva. Dessa personer är ytterst sällan några föreningsmänniskor eller partigängare, vissheten om Illuminatis alltomfattande makt leder möjligen till gnäll framför datorn, men utöver att de intalar sig själva att de tillhör en utvald skara som sett Sanningen är det hela mest ett sätt att undvika all form av ansvar eller delaktighet i samhället. Ingenting spelar ju ändå någon roll, allt är ju redan riggat.
Bara att luta sig tillbaka i soffan, tända en ny spliff och låta Youtubes automatiska urval underhålla dig en liten stund till.
Ser man tillbaks några år så är det uppenbart hur utvecklingen fortskridit på ett närmast kusligt och lagbundet sätt. Mönstren, lagarna för utvecklingen, de finns där, det går att applicera på hela samhällets utveckling. I fallet med Sonja och PK-dagen kan vi i Sällskapet ta åt oss äran, vi kan härleda en sociokulturell utveckling i samhället till vår egna intervention, vi var i det fallet vetenskapsmännen i de vita rockarna som utförde ett kontrollerat experiment, vi analyserade och vi lärde oss. Detta hör naturligtvis till undantagen. Men lagarna för samhällsutvecklingen finns där, redo att upptäckas, och det är precis det vi sysslar med, dels genom den rent operativa verksamheten, vårt trollande, och dels genom våra teoretiska studier, i sin tur delvis baserad på vår praktik. Jag har själv gått från den operativa verksamheten till den teoretiska, även om jag då och då gör inhopp när det behövs.
Vid sidan av utvecklingen av rent trams sker samtidigt en farlig våldsvåg enligt samma logik som hatdelandet, trollen, retningar och stimuli, kopieringen och approprieringen. Den våldsamma antifeministiska INCEL rörelsen som redan skördat flera mordoffer växte fram mellan skämt på olika forum där nidbilden av en desperat datanörd som aldrig får knulla växte samman med en appropriering av radikala feministers syn på det våldsamma patriarkatet och plockade därefter upp praktiken med de redan etablerade skolskjutningarna som sedan länge gisslat USA som en smitta. Men Islamiska staten är kanske det mest iögonfallande exemplet på denna tendens.
Usama Bin Laden sammanfogade de två metoder för den fattiges krig som redan var väletablerade i Mellanöstern, flygkapningarna och självmordsbombarna, och sammanförde dem till historiens mest spektakulära terrordåd. En attack mot världens mäktigaste stats symboliska byggnader, där den ekonomiska, militära och politiska makten attackerades simultant. Det fjärde planet som troligen skulle ha flugit in i Vita huset eller kongressen misslyckades visserligen vilket förtog poängen något, men att det var ett välregisserat skådespel utan dess like råder det ingen tvekan om. Bin Laden visade att även världens mäktigaste land, trots sin enorma armé är sårbar då det öppna samhället alltid kan attackeras, att de förtryckta, de fattiga och underordnade nog kan ge igen trots allt.
Svaret blev kriget mot terrorn vilket kan sammanfattas med att Bin Laden sa hoppa och Bush och Cheney frågade hur högt. Samtidigt började en vansinnig hets, främst i USA , men även i andra delar av världen där ens minsta lilla ansats till att försöka förstå Al Qaida dömdes ut som landsförräderi och där man tävlade i att uttala de dummaste formuleringarna samtidigt som alla med ögon och öron själva kunde lyssna till vad Bin Laden faktiskt sa om sin syn på USA, Islam och västvärlden. I Las Vegas var man orolig för en attack enligt logiken att Bin Laden skulle kunna tycka det var syndigt med spel och dobbel, varför stan vore extra hotad, och då alla var överens om att den överordnande strategin för Al Qaida var maximal död och förödelse, att deras uppsåt enbart berodde på abstrakt ondska och då 9/11 attacken inte tidigare ens hade kunde föreställas fantiserade man nu om attacker med virus i storstäder, smutsiga bomber, gift i dricksvattnet och allt möjligt. Men det var inte maximal död och ondska Bin Laden syftade till med sina attacker, det var en symbolisk och kraftfull attack mot det ekonomiska, militära och politiska systemet. En attack på hemmaplan i syfte att dra in USA i Mellanöstern för att där flytta fram sina positioner för den radikala islamistiska ideologin de representerade. Vilket också lyckades. Bara två år senare kom attackerna i Londons tunnelbana och därefter följde de i Madrid, liksom storskaliga islamistiska attacker snart spred sig över världen, även om de aldrig blev lika spektakulära som de ursprungliga i New York och Washington.
Vad som hände var att idén spreds, kopierades och utvecklades i symbios med dess motståndares försök att bekämpa den, inte att en hemlig, global Bondskurksliknande organisation började härja över världen. Konceptet Al Qaida blev en subkultur fri för vem som helst att appropriera. Men redan med Londonattackerna sker en förändring. De var, till skillnad från de i New York och Washington just ämnade enbart för maximal död och förödelse, de riktade sig enbart och direkt mot civilbefolkningen och inga regeringsbyggnader. Detta noterade ingen då hetsen redan gått så långt och varje ansats till analys stämplades som medlöperi. När USA senare raserade Irak och därmed skapade en grogrund för Al Qaida där, vilka de tidigare inte funnits, gick utvecklingen ännu längre. Zarqawi, jordaniern som ledde Al Qaida i Irak inledde en terrorvåg främst riktad mot shiamuslimer, inte amerikanska soldater, och med grymheter som bland annat innehöll filmade halshuggningar, något som ledde till det chockerande avslöjandet att Bin Laden själv tyckte att Zarqawi gått för långt. Rättelse: det borde blivit ett chockerande avslöjande, men då Bin Laden i de flestas ögon fortfarande var ondskan personifierad gick detta ännu inte in i våra huvuden. Bin Laden dödades, Zarqawi likaså, men utvecklingen fortsatte likt förbannat och man kan rent av spekulera i om inte avrättningarna var rent kontraproduktiva.
Från Al Qaida i Irak bildades nämligen vad som skulle komma att bli Islamska Staten. IS blev verkligen den rena ondska som Al Qaida utmålades som, de är en parodi på muslimska terrorister som fullt ut tagit till sig den svartvita Hollywoodversionen om de onda. Och de är fullt införstådda i hur mediernas logik fungerar, över hur man sköter propaganda i vår nya tid. När de klädde sina fångar i samma orangea fångdräkter som vi alla sett från Guantanamo bay och inför sina kameror, denna gång betydligt mer sofistikerat framfört och redigerat än i Zarqawis gamla hemvideor, halshögg dem, då stod det klart en gång för alla, USA hade förlorat kriget mot terrorn.
IS förlorade snart de stora landområden de ett tag kontrollerade men deras copycats över världen, deras subkultur, den lever och frodas än idag. Efter att kopplingen till politiska, militära och ekonomiska mål försvunnit till förmån för attacker mot civila i länder vars regering man inte gillar har nu även kopplingen till ländernas deltagande i imperialism helt och hållet försvunnit, det finns inte längre något spår kvar av ideologi alls, alla länders befolkning, överallt, närsomhelst tycks vara ett legitimt mål liksom man öppet stöder slaveri, våldtäkter och folkmord.
Slaveriet har egentligen aldrig försvunnit utan fortsatt i det fördolda, våldtäkter i massomfattning har ofta förekommit i krig och folkmord sker alltjämt även efter det att FN vid sitt grundande slog fast att detta till varje pris skall förhindras. Men det har aldrig funnits en politisk organisation som öppet sagt att de uppmanar sina soldater att våldta, som öppet förordat slaveri och som öppet sagt sig vilja genomföra ett folkmord på samtliga etniska, religiösa och sexuella minoriteter i det rike de vill skapa. Inte förrän nu.
IS har blivit det nya suicide by cop, de nya skolskjutningarna, det har blivit en trigger för alla psykopater med någon slags koppling till Islam som nu vet att deras vansinnesdåd under namnet av IS kommer garantera enorm uppmärksamhet liksom berömmelse och uppmuntran från visst håll. Denna eskalerande utveckling samverkar med medierna, som tjänar på att blåsa upp aktionerna, med militär och säkerhetstjänster, som tjänar på att blåsa upp faran liksom med de politiska grupper och partier som lever i symbios med det ökade hotet man kan utnyttja för att öka konflikter mellan folkgrupper, mellan infödda och invandrare, mellan svarta och vita. Det sker också en växelverkan mellan vad som ytligt sett är islamisternas antagonister men som i själva verket bara är en annan sida av samma fenomen, INCEL-snubbarna och Breivik-typerna, ensamma galningar med likartad ideologi. De kopierar alla varandras metoder och göder varandra. De klär sig glatt och villigt i den fienderoll deras motståndare tillskrivit dem. Motståndarnas demoniserande och överdrifter blir snart den nya verkligheten.
Sett i detta korta historiska ljus ser vi mekanismer, triggers, kopieringar, motreaktioner och approprieringar som alla tycks följa ett logiskt schema.
Men, tänker kanske någon upprört, man kan väl inte anklaga feminister för antifeministers våld? Man kan väl inte anklaga USA för IS vansinnesdåd? Det är just det som är problemet, folk älskar att föreställa sig att människor har kontrollen, att vår fria vilja har makten att förändra sakernas tillstånd. Tror man att individens val har en betydelse kan man känna sig utpekad av strukturella analyser. Utvecklingen har ingen ond aktör bakom sig, det är något som bara sker.
Vissa ser en anklagelse där jag blott analyserar, de är inte bättre än pöbeln som nickade när George Bush sa att Al Qaida attackerade USA för att det är det friaste landet på jorden och att terroristerna hatar frihet, och som när man invänder att det faktiskt inte stämmer upprört ropade efter blod på förrädaren. För det är grundfalskt. Vi är som marionettdockor som tror vi lever och kan bestämma vad vi gör när vi i själva verket är fullkomligt maktlösa. Vi kan studera vad som sker, men vi kan knappt göra något åt det, möjligen kan vi genom att flyta med i strömmen påverka något inom väldigt små ramar, men vi kan aldrig hindra flodens riktning.
Klockan har blivit mycket, mina tankar vandrade iväg och kaffet i botten på min kaffekopp jag tog efter maten har stelnat och ser nu ut som om den stått där sen igår. Jag tar in notan och vandrar sen iväg. Idag stannar jag på denna sidan av Elbe, avverkar Neustadt idag, sparar Altstadt till i morgon istället. Det är verkligen fint här, barockkvarteren är mysiga och det känns mer luftigt, mer utrymmen och mindre folk överlag, inte alls som i Berlin, eller i de delar av Berlin jag besökte i alla fall. Det börjar regna, men det gör inget, jag bär alltid med mig min lilla ryggsäck med min laptop, en tröja, en bok, ett anteckningsblock, en blyertspenna och en regnjacka. Det är inte så farligt och det är fortfarande varmt, det är faktiskt lite mysigt att gå runt i regnet och titta på husen. Jag kommer ut på Albertstrasse, en bred och tråkig nybyggd gågata, men svänger tillbaks in på en tvärgata åt vänster och kommer tillbaks till de finare kvarteren, regnet gör att de glesa skarorna människor nu är ännu färre. Jag kommer till en Albert-platz, ser en ståtlig kyrka, går förbi en staty av Schiller. Det har slutat regna och jag plockar ner regnjackan, det var bara en kort skur, men jag får nu en egendomlig känsla. Det är doften av regn på asfalt under sommaren. En behaglig känsla från barndomen väcks till liv, det är ju välkänt att dofter stimulerar minnet men jag får ingen egentlig minnesbild, bara en skön känsla av barndom och sommarlov som snart byts ut mot ett märkligt vemod.
Obemärkt har jag vandrat norrut, tillbaks mot kvarteren där jag bor och det är väldigt uppenbart nu, att jag bor i ett område där det är ös. Hade sett det innan på dagen också, att det var många restauranger och barer och så där, men det här är ju helt sjukt, det är bara vardag men det är fullt med folk överallt, gata upp och gata ner med ställen där det sups. Relativt långt ifrån det egentliga centrumet som jag bara sett på andra sidan floden och med några fina men ganska sömniga stadsdelar emellan hamnar jag plötsligt i partyområdet. Då stan är i ungefär samma storlek som Malmö känns det märkligt att det kan finnas så mycket ställen och så mycket folk, men de har kanske mer turister här som drar upp befolkningen i allmänhet och den öldrickande befolkningen i synnerhet. Tänker igen på skillnaden mot Berlin, det är inga renodlade hipsterkvarter här, snarare en mix av allt, som om man förlagt Möllan och Lilla torg på ett och samma ställe. Hipsterhak och sushirestauranger trängs med sunkigare barer och brattigare diton medan andra ställen ser ut att befolkas av typiska småstadsfyllon i 20-årsåldern.
Jag får väl passa på och ta en öl eller två på något ställe innan jag går tillbaks till hostelet, klockan är inte så mycket och det är ändå mest deprimerande att hänga hemma, jag pallar fan inte med att prata med en massa jävla packpackers heller. Just det, min säng med, någon tog ju min varför jag tog en annan som var ledig, kan lova att det blivit strul med det medan jag varit borta. Bäst att skjuta upp eländet, hitta en bar där det inte är för mycket folk, dricka, kanske läsa lite eller bara glo ut, bara att sitta ner kommer bli skönt, även om jag satt länge på restaurangen innan så har jag promenerat en hel del idag och även om inte ryggsäcken är tung så bidrar de extra kilona nog en del.
Jag hittar en irländsk pub på en sidogata där det ser lite lugnare ut. Det sitter en del folk där, mest äldre, de flesta sitter ute men jag tänker att jag sätter mig i baren. Tar en Guinness, skiter i det där med att vara genuin och dricka det lokala ölet, på den italienska restaurangen drack jag Peroni och här blir det Guinness, är väl på sätt och vis att vara "äkta", jag har ju inte varit på något genuint tyskt ställe än, men det måste jag ändå göra när jag är här, äta tysk mat. Men vad är ens tysk mat? Korv? Surkål och korv? Kan inte minnas att jag ätit någon tysk specialitet de gånger jag varit i landet förut, det har väl mest varit samma skräpmat som hemma även om döner mit käse kanske kan kallas tyskt, det är kanske deras variant på den svenska rätten kebabpizza, vad vet jag. Men knödel finns det ju något som heter, eller är det kanske österrikiskt? Det får hur som helst bli ett senare problem, nu är jag inte hungrig och till kvällsmat får det väl bli en macka av något slag, eller en liten falafel eller något liknande. Bartendern visar sig vara en av gubbarna som sitter ute vid ett bord och pratar, det ger en lite hemtrevlig känsla, ett stammishak där folk är tjenis med varandra. Han frågar var jag kommer ifrån och så där.
- Sweden? Aaahh, säger han och drar någon fotbollsanekdot han berättar med en sån självklarhet att han utgår från att jag ska förstå. Jag nickar lite och skrattar fram ett ja medan jag tittar snett ner mot golvet, sen är samtalet tack o lov slut och han säger artigt att han sitter där ute om jag behöver något. Det var ju fotbolls vm i år. Pågår det kanske fortfarande? Jag är fullkomligt ointresserad av fotboll men jag tycker mig minnas att Tyskland åkte ur turneringen tidigt, jag vet i alla fall så mycket som att Tyskland i vanliga fall är en av de bättre fotbollsnationerna. Vilken tur, slår det mig nu, tänk om jag kommit till landet mitt under den hysteri ett fotbolls vm alltid innebär, tänk att behöva stå ut med huliganer, flaggviftande, brölande och fotbollsmatcher på tv-apparaterna i varje restaurang eller bar man besöker. Nu är det bara jag här, ensam i baren. Jag hindrar en impuls att ta upp både datorn och mobilen, jag ska logga in sen ikväll, se om fler kommit med tips på vart jag borde åka härnäst och sen boka ett nytt resmål, men det kan jag fixa med på hostelet, förutsatt att det löser sig med sängen då, de hade i alla fall bra uppkoppling även inifrån doormet, till skillnad från Berlin. Jag ser mig omkring i baren och ser en liten bokhylla på väggen en bit bort, det är bara dekoration såklart, men jag går bort och kikar.
Det är något speciellt med gamla böcker, jag är ingen bibliofil utan klarar mig bra med att låna det mesta jag läser på biblioteket, det är ändå väldigt sällsynt att jag läser en bok mer än en gång, de böcker jag väljer att köpa brukar vara vad jag kallar tillfällighetslitteratur, sådana som man kan återgå till, böcker man bara kan slå upp och läsa lite varstans i. Det är den typer av böcker jag finner det värt att betala för, som Gibbons Decline and Fall of the Roman Empire, Eddan, Francis Bacons och Montaignes Essayer och min favorit, Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Ibland ställer jag mig vid min bokhylla, tar ut någon av dessa böcker, bläddrar lite och plötsligt kommer jag på mig själv med att ha stått där minst en halvtimme.
I bokhyllan på väggen i baren finner jag Kritik der reinen Vernunft av Immanuel Kant. Det lilla häftet ser riktigt gammalt ut och när jag tar ut och bläddrar i det ser jag att det är tryckt i frakturstil. Coolt. Synd att man inte kan tyska, den här hade jag velat ha hemma i bokhyllan annars, det är snyggt med frakturstil, men frågan är om man skulle palla med att läsa det, men man skulle väl vänja sig antagligen. De flesta förknippar frakturstilen med nazismen men de var faktiskt de som i slutet av sin regeringstid bytte ut frakturstilen som standard till den vanligare antikvan. Jag tror inte det finns några, i alla fall väldigt få, svenska böcker tryckta i frakturstil, jag har i alla fall inte sett några och då har jag ändå plöjt en hel del 1800-talsböcker. Nu är inte Kant någon favorit för mig, jag har överlag ganska dålig koll på honom, men tänk att ha Nietzsches Also sprach Zarathustra i en gammal dammig tysk utgåva tryckt i frakturstil, och kunna tyska då, det hade varit något.
Nietzsche är en given referensram i Sällskapet, även om han kanske inte har en central ställning vad gäller att analysera vår samtid känns han ändå given som Sällskapets husfilosof, han är den gemensamma nämnare vi alla kan enas om även om han faktiskt ganska sällan kommer på tal. Men på något sätt känns det självklart, Sällskapet för Ordningens Upphörande och Värdenas Omvändelse är Övermänniskan.