Milo låg utsträckt över min säng när jag blivit av med Emma. Han hade en av händerna bakom huvudet och kollade upp i taket.
"Förlåt för Emma, hon är ganska pinsam." sa jag och skakade på huvudet. Han skrattade lite, antagligen för att han kom att tänka på Emmas kommentar innan.
"Det är lugnt, jag menar hon vet inget eller hur?" sa han. Jag nickade lite.
"Du förresten, du kanske redan kommit på det men jag tog faktiskt hit oss för att vi skulle få prata lite enskilt. Jag har frågor som jag vill ha svar på och detsamma med dig gissar jag." sa jag osäkert. Han nickade tankfullt och kliade sig lite på hakan.
"Okej, du börjar!" sa han och satte sig upp i sängen och jag satte mig mitt emot.
"Dåså, svara bara på mina frågor så tar vi dina senare." förklarade jag och började sedan.
"Jo, nu när jag också är varg så är jag lite mer intresserad av olika saker som hänt och hört och som hör till mig. Så, för det första, varför ogillar Josephine mig?" frågade jag som första fråga. Det gjorde egentligen inget om hon inte gillade mig och det hade egentligen ingenting med flocken eller vargar att göra men jag ville iallafall veta varför. Milo gav mig ett litet leende.
"Hon ogillar dig för att du får mycket uppmärksamhet. De de flesta snackar om dig ganska mycket vilket gör henne avundsjuk." jag gapade av förvåning, seriöst avundsjuk?
"Men du vet första kvällen, när du morrade mot Peter och hon käftade upp sig mot dig? Hon kan bli rejält straffad på grund av det, eftersom hon var respektlös mot en Alpha." la han till. Hah, straffad för att hon betedde sig dåligt mot mig. Men när jag såg Milos seriösa blick så gick jag tillbaka till frågestunden.
"Okej, hur ser en flock ut? Jag menar storlek, hur det funkar och lite så?" undrade jag och Milo kisade ut genom fönstret en stund innan han svarade. "En flock består av åtminstone fler än tjugo vargar, för det mesta då, för att man ska kunna sköta om varandra och så. Vår flock var större innan, vi var faktiskt i samma flock som Somevedo. Men sen så lämnade de oss och startade en egen för att de hade en annan åsikt." sa han med avsky i rösten. "Iförsig så har jag för mig att de har slutat med de dumheterna nu men eftersom de ratade oss så går vi inte direkt och tigger om att de ska komma tillbaka." lade han till.
"I varje flock finns det en Alpha, ofta en Beta och en eller flera av de äldsta. Man bor tillsammans med sin flock även om man, som jag, inte alltid är närvarande. Några flockar rör sig från plats till plats medans till exempel vår flock stannar på samma ställe hela tiden och sköter om vårat revir. Jag tänkte visa dig hur vårt revir ligger senare idag." avslutade han. Det var inte lite info som han gav mig men jag hade en fråga som jag verkligen behövde ha svar på...
"Tror du jag kan var med i flocken, alltså i Mesami?" frågade jag osäkert och kollade ner på mina händer i knät. Han suckade lite;
"Jaaa alltså, Peter har pratat med mig om det imorse precis innan vi stack och han ville att jag skulle säga till dig att du är en Mesami nu! Om du vill alltså." sa han och gav mig ett oskyldigt leende. Jag log stort.
"Så jag är en Mesami nu" sa jag högt, mest för mig själv men Milo nickade med världens flin på läpparna.
Milo POV
Jag vet inte vad det var som var fel med mig. Men det var någonting konstigt. Varje gång jag kollade mot Steffani så kände jag något inom mig. Som en slags längtan till henne, Varje leende gjorde mig varm och hennes skratt gav mig behagliga rysningar längst ryggraden. Mitt hjärta bultade hårdare bara av att tänka på hennes läppar mot mina och jag fick gåshud när jag hörde hennes röst. Det var nästan två år sedan jag träffade henne för första gången och redan då visste jag att jag gillade henne mer än mycket. Men nu trodde jag att jag älskade henne. Hon var allt man kunde önska sig och jag vet inte om... Kunde hon var min mate? Det skulle kunna vara så men borde jag inte märkt det tidigare isåfall? Tänk om hon är min mate? Jag -
"Hallå? Milo? Det är din tur att ställa frågor!" sa Steffani och viftade lite med en hand framför ansiktet på mig. Åhh, typiskt, jag fastnade i mina tankar om henne. Hon satt tålmodigt och väntade på att jag skulle säga något men jag kunde inget mer än att titta på hennes läppar och försöka hålla tillbaka min längtan att ha henne nära. Hon bet sig lätt i läppen och då sprack det för mig.
"Vi kan ta frågorna senare" viskade jag innan jag välte henne bakåt i sängen och la mig ovanför henne. Hon såg först väldigt förvånad ut men fick snart en blick som var fylld av samma längtan som min.
Steffani POV
Någonting skedde i min kropp. Efter min sista fråga så blev det tyst mellan oss och vi satt bara och betraktade varandra. Hans sneda leende fick det att kännas som om tusen fjärilar kaosade omkring i min mage och jag ville trassla in mina händer i hans spretande hår. Jag har känt den här killen i mindre än en vecka och jag älskade honom. Ja ni hörde rätt, jag tror det var på morgonen när vi delade vår första kyss jag upptäckte det.
På något sätt så låg jag nu ner i sängen med Milo ovanför mig och vi bara betraktade varandra. Hans ögon glänste och jag kunde se att samma känslor som jag såg i hans ögon bolma fram. Tillslut kunde jag inte hålla mig mer utan lyfte upp huvudet och attackerade han läppar med en lång och passionerad kyss. Vi var tvungna att släppa varandra när våra lungor skrek efter luft. Milo lutade sin panna mot min och vi andades tungt i korus.
"Milo?" flåsade jag tyst. Ett svagt hummande kom från Milo som försökte få tillbaka andan. "Jag vet inte, det känns så konstigt i min kropp. Som om jag inte skulle kunna leva utan dig." mumlade jag och hörde hur fruktansvärt fånigt det lät. Snacka om kliché! Jag har gjort bort mig totalt, var jag tvungen att säga det? Antagligen skrämde jag iväg honom och mycket riktigt så försvann hans tyngd från mig och han satte sig upp i sängen. Bra jobbat Steff... Jag satte mig upp jag också och sneglade försiktigt mot honom. Han kollade mot mig med stora ögon vilket fick mig att skämmas ganska så mycket innan han öppnade munnen.
"Du är min mate." sa han tyst och drog ett finger längst med underläppen. Jag rynkade lite på pannan, mate? Vart hade jag hört det ordet någonstans nu igen? Juste, det var Luna som berättade vad mate var. En partner som man delar ett starkt band med. Jag drog efter andan. Milo måste vara min mate! Det skulle förklara det otroligt starka begäret efter honom.
"Du är min mate!" viskade jag och kollade rätt in i hans ögon. Vi satt stilla en stund och glodde på varandra med varsitt flin på läpparna. Jag kröp lite närmare honom och la mina händer mot hans bröstkorg och han placerade sina varsamt på mina höfter. Jag närmade jag mig honom sakta men han tappade tålamodet och krashade sin läpppar mot mina ännu en gång. Jag rös av välbehag.
"Jag älskar dig" mumlade han mot mina läppar. Orden lät så naturliga när dem kom från hans mun och jag besvarade honom.
"Jag älskar dig också" viskade jag tillbaka och jag kände en våg av lättnad när orden kom utan några problem. Vi var gjorda för varandra, det var bara så. De som säger att man inte kan komma och älska någon på bara några dagar. De har fel. Jag älskade Milo så att mitt hjärta gjorde ont och jag såg på honom att han tänkte detsamma. Jag tryckte försiktigt bak honom så att han landade på rygg i sängen och satte mina händer runt hans nacke. Jag lutade mig ner för att placera mina läppar mot hans men han vände på oss så att han låg överst igen med ett litet flin på läpparna. Jag log tillbaka och började pilla lite med håret han hade i nacken.
Han kom närmare mig och stal en till kyss men innan han hann dra sig bort började jag kyssa hans käke och fortsatte ner mot hans hals och nacke. Jag stannade still en stund på ett ställe och försökte koncentrera mig. Det sög i min mage och ofrivilliga tankar dök upp i mitt huvud. Jag spände käkarna i ett hopp om att kunna kontrollera mig. Men det gick inte, jag kunde inte kontrollera min hungrande kropp. Snabbt öppnade jag munnen och högg i på stället jag nyss kysst honom. Hans kropp spände sig över mig och han höll andan. Jag höll kvar en stund innan jag släppte honom. Han andades ut tungt och stirrade på mig ett tag innan han försvann från mig och satte sig upp. Han drog en hand över stället där jag BITIT honom och jag spärrade upp ögonen. Vad hände med mig?! Jag kunde inte kontrollera mig själv min kropp bara gjorde som den ville! Jag kollade oroligt på honom.
"Vad gjorde du?" frågade han försiktigt samtidigt som han reste sig upp och gick fram till spegeln. Han drog efter andan åt vad han hade sett.
"Vad gjorde du?" frågade han en till gång, nu mycket högre. Han vände sig om mot mig och det var då jag såg det. På hans nacke där jag huggit honom fanns det ett litet svart tecken, ungefär en kvadratcentimeter stort. Som ett märke. Märke... !?
'...och du kan sätta ditt personliga märke' det var vad Luna sagt. Hade jag märkt honom? Jag kände hur jag började rodna.
"Förlåt jag kunde inte hindra mig..." mumlade jag. Han kollade på mig oförstående.
"Okej, frågestunden fortsätter jag behöver svar" sa han allvarligt men snällt. Jag suckade lite.
"Har du hört någonting om Enargie?" frågade jag och han höjde lite på ena ögonbrynet. "Ehhm, ja. Luna brukade berätta sagor om dem när vi var mindre." sa han.
"Så då vet du vad en Enargie är och vad den kan göra?" frågade jag ytterligare. Han nickade lite.
"En Enargie är väll som en starkare Alpha. Den är mäktigare än andra vargar och den kan ge styrka till andra genom blodet." Sa han men fortsatte lite till. "Och sen kan den sätta sitt personliga märke på andra" viskade han och rösten dog ut i slutet. Jag bet mig osäkert i läppen.
"Du är en Enargie! Eller hur?!" frågade han exalterat. Jag nickade och slog ut med händerna.
"Livs levande!" skrattade jag lite nervöst. "Du är väl inte arg för märket?" undrade jag osäkert. Han tog tag om mina kinder och kollade mig rätt i ögonen.
"Du är min mate, kanske framtida Alpha och Enargie, det är ett privilegium att bli märkt av dig" sa han och kysste mig.
•••••
Okey, lite kliché i detta kapitlet men det får ni leva med nu framöver ;)
Tack för alla votes och kommentarer! :]