Ta Min Hand•Del 1•Min Älskade

Minnen (Kapitel 4)

Anne

Vad hände egentligen? Jag rörde hans hand och jag kände honom, hans känslor för mig?? Såg några män jag inte sett förut och kände Charles oro för mig. Jag såg vargen, fast annorlunda på något vis. Större, mer... mänsklig.. de röda ögonen.. . Jag vill ta på honom igen, jag vill se mer och definitivt känna mer.

Den känslan när jag höll hans hand var så överväldigande, främmande men ändå så bekant på något vis. Känslan var.. ja den var nog väldigt bekant.

Vilka är männen?? Vad vill de mig? Såg att de pratade om mig, ur Charles minne kanske? Gud! Det hade ju inte varit galet eller?!

-"Är de ute efter mig?, de där männen?" Frågar jag men vågar inte möta hans blick. Jag tittar ut genom fönstret.

Jag förstår inte vad som händer, men minnena säger mig att jag upplevt liknande som väldigt liten. Kanske har jag sett saker när jag tagit på andra, men då tänkt att jag haft livlig fantasi. Men nu... nu kommer det tillbaka till mig.. jag börjar minnas. Jag hoppas iallafall att det är minnen och inte min hjärna som går bananas igen. Min hjärna har den underbara förmågan.

Jag tittar på Charles, han svarar inte utan är fokuserad på vägen.
Så jag vänder mig mot honom och harklar mig.

-"Är jag i fara? Frågar jag bestämt.

Det går några sekunder, han drar en djup suck och hans läppar blir till ett smalt streck innan han tittar på mig hastigt och sedan tillbaka på vägen.

-"Jag vet inte, men om du är det så beskyddar jag dig." Svarar han snabbt och kort. Hans käkar är spända och han ser frustrerad ut.

Jag tror honom för jag kände hans känslor för mig, som en stark känslostorm som lyfte mig och förde mig till stjärnorna, milt förklarat.

De är... som mina... för honom... kan inte sätta ord på det... Överväldigande...

Han slänger en snabb blick på mig och våra ögon möts fort. Min kropp reagerar omedelbart. Hur sjutton är det möjligt??

-" Kan du läsa tankar?" Frågar han.

-" Va? Nej..." jag väntar lite, han kommer tro jag är helt lost in space, men hela denna situationen är där uppe någonstans och svävar helt osporadiskt. Så ärlighet, det varar längst. Jag tittar ner på mina händer som vilar i mitt knä, blundar och tar ett djupt andetag.

-"Men jag kände dem kan man väl säga." Svarar jag tveksamt och pustar ut. Så nu är det sagt.

-" Jag förstår, jag.... trodde inte människor hade förmågor." Säger han undrande.

Vad? Människor? Förmågor? Är det de jag har? Kan det ha med vargen att göra. Jag försöker minnas mina samtal med vargen, vi hade långa sådana när jag var liten. Jisses det var så ju så längesedan. Klart man inte ska minnas..

Men jag drömde nästintill varje natt, han var en pojk först, jag var för feg för att prata med honom, men vargen, ja vi var oskiljaktiga.

Iof pojken med på något sätt, men jag var så blyg, och han med tror jag.
Men när vi blev äldre så drogs jag till honom, kunde inte vara ifrån honom. Hans kyssar, hans beröring och hans varma kropp emot min. Jag suckar högt.