Ta Min Hand•Del 1•Min Älskade

Ödet (Kapitel 2)

Charles

Jag tittar på Anne, hennes ögon rullar bakåt så bara ögonvittne syns, sedan sluter de sig och hon faller sakta bakåt. Shit hon svimmar!

Jag omfamnar henne snabbt och lyfter upp henne i min famn. Jag böjer mig ner över henne och borrar ner min näsa i hennes hår. Hon luktar underbart, en doft jag aldrig någonsin känt förut. En doft som får alla mina sinnen på helspänn. Och hon är så otroligt vacker, hon är perfekt, hon är min vackra älskade.

Men hon är inte som jag, hon är inte av vår sort det känner jag mycket väl. Hon luktar väldigt annorlunda, men hon måste vara människa väl? Men hur har detta gått till? Kan jag verkligen? En människa? Men hon är min mate, jag känner det, min varg, känner det. Ivan ylar av upprymdhet, vill komma fram och träffa henne, men inte ännu hon vet inte vad jag är så det är för riskabelt. Vill verkligen inte skrämma iväg henne, hon är mitt allt nu och hon får inte avvisa mig.

Hon blinkar till och öppnar ögonen, hon vaknar. Åh min ängel, de ögonen gör mig helt yr av lust, av kärlek, jag bara måste få vara med henne.

-"Förlåt om jag skrämde dig". Säger jag försiktigt. - "Detta låter kanske konstigt.. men... Jag har drömt om dig i hela mitt liv". Viskar jag medan jag kramar henne hårt.

Hon tittar på mig med glittriga och vad jag hoppas, lustfyllda ögon. Hon är fortfarande i min famn, hon öppnar försiktigt munnen och en en svag suckning flyr hennes läppar.

-"Jag, jag förstår inte, men.. men du har funnits i mina drömmar också, så länge jag kan minnas." Ler hon försiktigt.
-"Du och den svarta vargen". Fortsätter hon, med den ljuvligaste och varmaste röst jag hört. Hennes blå ögon tittar in i mina guldbruna, hon förstår inte, hon vet inte hur det fungerar i min värld. Inte ännu. Hon vet inte hur sammankopplade man är, att man är ett. Men snart förstår hon varför hon drömt om mig, eller ja, jag hoppas det iallafall.

Hennes läppar är ljust röda och fylliga, hennes ansikte är ovalt med perfekta markanta drag. Rosiga kinder och hennes osminkade ansikte är det vackraste jag någonsin skådat. Så mycket bättre än i mina drömmar, min varg är galen av lycka och det pulserar i hela kroppen.

Jag känner hur jag styvnar, vill ha henne här och nu. Smaka henne, röra henne.. åh gud.. Charles! Samla dig!
Du vet att hon är inte redo ännu.

-"Ödet älskling" viskar jag. Ödet, det är vårt öde, det känns som vi alltid varit med varandra och på ett sätt har vi faktiskt det. Fast i våra drömmar.

För vår sort är det så, vi finns i varandras sinnen, tidigt, vi är sammankopplade. Dock inte alltid, ibland kan man vara vuxen när man hittar sin älskade. Jag har alltid drömt om min, alltid känt ett band men aldrig lyckats hitta henne. Fram till nu..

Men hon är inte av vår sort, jag har dock alltid trott att hon varit det, trots att jag inte kunnat lokalisera henne, så detta är förvirrande. Måste prata med min mor, hon vet allt om sånt här och har svar på det mesta. Hon kan guida oss igenom detta.
Jag har fumlat runt i ett mörker, tills nu och anledningen är att hon är människa, min älskade är en människa. Västsidans Alfa har hittat sig en mänsklig luna. Åh min..  Min Luna.. de orden gör att jag ler och jag ser förmodligen rent av barnsligt lycklig ut.

Hon tittar undrande på mig.-" Du kan sätta ner mig nu tack". Säger men hon och ler mot mig igen, det är ju ett bra tecken.