Aldrig mer som förut.

Emelies perspektiv.

Jag la i från mig mina papper och gick ut på balkongen och satte mig ner på en stol. Jag kände hur tårarna började rinna ner för mina kind. Jag tänkte.
" Varför ska detta just hända Fanny?"
" Hon är ju så liten och oskyldig"
( och med liten menar jag 15 år) det är 9års skillnad mellan mig och Fanny.
" Jag borde ha varit hemma oftare"
Sen efter ett tag gick jag in igen då hade Fanny vaknat när hon såg att jag var rödgråten och då blev hon ledsen och sa.
- Allt är mitt fel jag borde aldrig ha fötts.
- Det är inte alls ditt fel.
- Men varför är du rödgråten det är ju mitt fel att du är det.
Sen började tårarna strömma ut ur Fannys ögon så jag sprang fram till henne och tog henne i min famn så satt vi tills en doktor kom in.
- Fanny du måste i väg nu till ett operations rum där du ska få mer blod.
Utan något svar gick han fram mot Fanny som satt där alldeles blek och rädd. Han tog Fannys säng och körde i väg med henne.
Jag gick ut på balkongen när jag kände min mobil vibrera tog jag upp den och svarade.
- Hej det är Emelie.
- Hej det är Ebbas mamma.
- Hej.
- Jag hörde att Fanny ligger på sjukhuset i Lund stämmer det?
- "Snyft" ja det stämmer.
- Vad är det som har hänt?
- Hon var väldigt upprörd och när mamma undrade vad det var så svarade hon inte och då höjde både mamma och pappa rösterna mot henne så hon stack ut i skogen jag sprang efter henne men hon hade redan hunnit att skära flera sår på armarna så hon hade förlorat en hel del blod så jag var tvungen att ringa efter ambulans. Jag han inte ringa hem till mamma och pappa för att jag var tvungen att ta emot Fanny för hon svimmade och hon började skaka en del så nu är hon på en liten operation och ska få nytt blod.
- Men stakars Fanny och stakars dig men hur är det med dina föräldrar?
- Dom är väldigt oroliga och ledsna.
- Vill du att jag ska åka hem och prata med dom och berätta det du har talat om för mig?
- Det behövs inte men tack i allafal.
- Okej jag måste sluta nu hej då.
- Hej då.
Sen la vi på och just då kom Fanny tillbaka.
Hon var fortfarande rädd och blek. Så jag gick sakta fram och satte mig på sängkanten helt plötsligt slängde hon sig in i min famn så jag fick lyfta upp henne så att hon kunde få halv ligga bekvämt. Hon viskade fram små ord.
- Emelie det var hemskt du får inte lämna mig så igen.
- Men Fanny du vet att jag inte får följa med in.
- Jag vet.
Helt plötsligt började hon skaka så jag började vagga henne fram och tillbaka men i stället för att sluta skaka så somnade hon. Men hon fortsatte att skaka så jag fortsatte att vagga henne det hjälpte efter ett tag.
Jag la ner henne i sin säng.
Då kom en läkare in och sa.
- Hej
- Hej
- Vi har fått besked om hur mycket blod Fanny har förlorat.
- Hur mycket blod har hon förlorat?
- Hon har förlorat mer än hälften.
- åå herre gud.
- Om hon inte får i sig mera mat och låter oss ge henne mer blod utan att hon sparkas så är det en stor risk att hon inte kommer överleva mer än en månad.
jag kände hur mina ben skakade och hur tårarna kom upp jag satte mig på sängkanten och började gråta med tanken på att jag kanske kommer mista min lillasyster.
När doktorn hade lämnat rummet så började jag gråta ännu mer, just då vaknade Fanny och kollade på mig med sina glansiga ögon och sin bleka hud var blekare en någonsin.
- Emelie vad är det som har hänt?
- Doktorn var här inne innan och han sa att du har förlorat mer än hälften av ditt blod hade dom kommit fram till det är därför du är så blek. och......
När jag skulle säga det så brast jag ut i gråt.
- Snälla Emelie vad sa han?
- Han sa att om du inte äter mer och att du låter dom ge dig mer blod så kommer du bara kunna få leva i en månad till.
Då brast Fanny ihop. Så jag gick fram till Fanny och satte mig i jämte henne.
- Du måste äta mer om du vill leva.
- Jag vill leva men jag har ingen matlust längre.
- Kom igen du måste äta.
-Jag vet.
Just då kom en sjuksköterska in med en matbricka och satt den på bordet som man kunde vinkla så den kom över Fanny sen där efter gick sjuksköterskan ut ur rummet.
Fanny tittade bara på maten.
- Vad är det Fanny?
- Jag kan inte äta.
- Varför inte?
- Jag vet inte det känns så konstigt alltihop.
- Jag vet men du måste äta!
- Jag har ingen ork att röra armarna.
- Jag får väll hjälpa dig då.
- Ja tack.
Jag gick fram till Fanny och tog gaffeln och började mata henne.
efter några minuter hade Fanny ätit upp.
En sjuksköterska kom in.
- Hej vi ska både ta blodprov och ge dig blod.
- Skulle ni kunna ta det här inne hon kanske blir lugnare.
- Vi kan testa det.
- Bra.
- Jag ska bara hämta dom andra och ta hit sakerna.
När hon hade gått ut så satte jag mig på stolen bredvid sängen där Fanny låg och sov. Efter ett tag öppnades dörren och in igenom dörren kom tre sjuksköterskor med olika påsar.
Just då vaknade Fanny när hon fick se de olika påsarna blev hon rädd det rann några tårar sakta ner för hennes kinder. Jag såg det men sa inget för jag visste inte vad jag skulle säga till henne.
En utav sjuksköterskorna som såg ut att var yngst tog fram en kateter och försökte hitta ett blodkärl men efter fem försök fick en annan sjuksköterska ta över och efter första försöket fick hon in den. Men Fanny drog ut den igen lika snabbt och så höll hon på ett tag efter varje gång dom satte in den igen.
Jag blev så klart uppröd över detta, så här hade Fanny aldrig varit förut.
- Tror ni att det skulle gå bättre om jag höll henne i min famn?
- Det kanske skulle gå bättre.
Dom hjälptes åt att lyfta upp Fanny så att jag kunde sätta mig sen sänkte dom ner Fanny i mitt knä och satt in katetern igen men Fanny var på väg att dra ut den igen men jag stoppade henne från att göra det igenom att ta tag i hennes hand och drog ner den samtidigt som jag satt min andra hand på hennes huvud.
- Fanny du måste låta den sitta i för du måste få tillbaka ditt blod.
Jag vred på hennes huvud så hon hade det in mot min hals och strök henne över håret.