Aldrig mer som förut.

Emelies perspektiv

Jag såg hur Fanny somnade i min famn men plötsligt började hon skaka precis som hon hade gjort när hon fått dom taskiga sms:en från Ebba. Så jag började viska och stryka henne över huvudet och vagga henne fram och tillbaka. Och då minskade skakningarna.
Ambulans killen undrade hur jag bar mig åt.
- Hur kunde du få henne att sluta skaka så där?
- Hon har fått såna där skakningar tre gånger innan och jag vet varför och vad jag ska göra när hon får sånt.
Jag fortsatte att vagga henne. Nu var vi framme vid sjukhuset efter fyra timmar. Dom lastade ut båren där jag låg med Fanny i famnen. Vi kom in i ett rum där det var fult med doktorer och sjuksystrar dom tog emot Fanny så att jag kunde kom upp från båren, dom la Fanny i en säng. Men jag gick ut så att dom kunde operera i fred och då passade jag på att ringa hem.
" Hej det är Heléne"
" Hej mamma det är jag"
" Åå Emelie har du hittat Fanny?"
" Ja"
" När kommer ni hem?"
" Jag är inte riktigt säker kan hända att vi kommer hem på måndag det beror på hur Fanny mår"
" Vad då måndag? Och vad då hur Fanny mår?"
" Hon har hamnat på sjukhuset i Lund "
" Men det tar ju fyra timmar dit!!"
" jag vet det men jag kan ju rapportera varje dag hur det går så slipper ni köra hit."
" Men vi vill ju träffa henne!"
" Ni kommer bara att ställa en hel del frågor och så kommer ni bli jätte oroliga när ni ser henne i det här skicket"
" Okej då men lova att du ringer tre gånger om dagen"
" Ja jag lovar och det kan hända att Fanny ringer själv också"
" Va bra då tack för att du ringde hej då"
Jag la på och gick in på sjukhuset igen då blev jag upp möt av en läkare.
- Hej är det du som är Emelie?
- Ja det är jag.
- Va bra. Kom med här vi har sytt ihop din systers sår och lagt ett bandacsh runt det och vi har gett henne en påse blod och hon ska få en och en halv påse blod varje dag.
- Okej vilket rum är hon i nu?
- Hon är i rum trettiofem.
- Bra tack.
Sen gick jag till det rummet där det stod trettiofem.
Där låg Fanny själv i sängen hon var vaken nu. När hon fick syn på mig tittade hon ner i sängen.
- Förlåt Emelie men jag orkade inte höra mammas och pappas frågor och jag visste att dom skulle bli arg.
Sen brast hon ut i gråt. Så jag sprang fram till henne och tog henne i min famn.
- Det är lugnt jag förstår jag ska prata med dom när vi kommer hem. Jag är bara glad att du lever.
- Åå nej mamma och pappa dom måste va jätteoroliga för oss.
- Jag har redan pratat med mamma.
- Vad sa hon?
- Hon ville köra hit men det tar fyra timmar hit så jag sa att vi ska höras av tre gånger om dagen.
Fanny blev snabbt trött igen. Men ville inte va själv kvar här inne för hon var rädd att jag skulle lämna henne där.
- Du kommer inte att lämna mig själv?
- Nej då jag kommer inte lämna dig här själv.
- Bra.
- Du behöver sova nu.
- Kan du ligga i jämte mig tills jag somnat?
- Ja det kan jag bara för att du ska känna dig trygg.
- Tack.
Jag kröp ner till Fanny. Fanny kröp tätt in på mig och viskade.
- Jag är rädd Emelie.
- Du behöver inte vara rädd jag är här och ingen kommer att få skada dig mer.
- Tack.
Sen somnade hon i min famn och jag  höll om henne.
Och helt plötsligt slog Fanny upp ögonen och hon började gråta och skaka mer än någonsin.
Så jag drog henne ännu tätare in till mig och strök henne över huvudet samtidigt som jag sa.
- Så ja det kommer att bli bra.
Skakningar minskade lite men hon grät fortfarande.
- Det var bara en dröm.
- Den var så verklig.
- Vad handlade den om?
- Det var om när jag skar mig själv och att du hittade mig när det var försent.
- Det var tack vare dig som jag hittade dig om du inte hade svarat på mina rop så hade jag aldrig hittat dig.
Det rann en tår sakta ner för kinden på mig och jag strök bort en hårslinga som var i Fannys ansikte. Och då somnade Fanny om igen.